mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Fars dag 2018

Livet i v�r familj 2018, Ensamstående, Fars dag, Mamma, Papparoll, Pappor, frånvarande, fyrabarnsmamma, föräldraansvar, pappa Permalink6

Det har gått mer än en vecka sen fars dag. Jag borde ha skrivit om våran fars dag tidigare, men det har inte blivit av. Tiden går alldeles för snabbt under dagarna (plus att min arbetsgivare nog förväntar sig att jag ägnar den tiden till att arbeta, inte blogga) och på kvällarna är jag så trött att jag inte orkar.

Men jag vill ändå skriva något om årets fars dag, även om det sker långt efter att dagen ifråga redan har passerat och det kanske dessutom finns skäl som talar emot att jag skriver om den. Jag brukar ju undvika att skriva om sådant som har med barnens pappa att göra, varken det som är bra och det som är dåligt, på denna blogg. Jag vill inte hänga ut honom.  Dessutom är ju mitt syfte med bloggen (förutom att den fungerar som terapi för mig) att den ska vara som en dagbok (fast numer blir det visst mer som än månadsbok) som barnen kan läsa när de blir större, och jag vill att deras bild av deras pappa ska vara så positiv som möjligt.

Men när fars dag infaller är det svårt att låta bli att reflektera över detta med pappor. För även om det så klart också finns skäl att fundera över mammor (det kan vi göra när mors dag infaller) så går det inte att komma ifrån att när det gäller papporna, generellt sett alltså (det finns ju jättemånga fantastiska pappor också), så är det lite mindre självklart huruvida de faktiskt förtjänar att bli firade. För papparollen innebär ju så väldigt mycket mer än enbart förmågan att kunna avlossa några spermier.

Vad gäller min egen pappa så kan jag nog tycka att det är ett tveksamt fall. Han gör aldrig någon något ont, i alla fall inte medvetet (det är han alldeles för konfliktskygg för att göra), och det finns en del tillfällen i min minnesbank där han verkligen har ansträngt sig och varit en bra pappa. Faktum är att han nog var en skapligt bra pappa, åtminstone med den tidens mått mätt, fram till dess att mamma och han skiljdes (däremot var han nog inte någon vidare bra make). Efter det blev det succesivt sämre till dess att han gifte om sig med en kvinna som inte hade det minsta intresse av att axla någon styvmorsroll.

Hur väl min pappa lever upp till pappatiteln spelar inte längre så stor roll. Jag är vuxen sen länge tillbaka och behöver inte längre någon pappa i den bemärkelsen. Däremot behöver jag en morfar till barnen och det är ett uppdrag som min pappa passar perfekt för. Han är världens bästa morfar, när han är det. Problemet är bara att det blir alldeles för sällan (tycker jag, han och hans fru håller nog inte med om det). Men visst, det är en bit att åka (ca 4 mil), så det är ju förståeligt att han inte kan hänga hos oss var och varannan dag, men lite oftare än ungefär var åttonde vecka tycker jag nog ändå att han borde orka med. Men barnen älskar honom och tycker att han är den bästa morfadern man kan ha.

Vad gäller fars dag så tycker jag ändå att min pappa har varit tillräckligt mycket pappa till mig för att förtjäna att bli firad (åtminstone lite) på fars dag. Men det blev han inte detta år. Han kunde nämligen inte komma till oss och bli firad för det var racing på TV och det ville han inte missa. Att jag sen glömde bort att ringa och gratulera honom på Fars dag (jag ringde i efterskott dagen efter) var ju inte hans fel (det finns ingen dotters dag, men jag undrar hur väl jag skulle förtjäna att bli firad på en sådan om det fanns?).

När det gäller barnens pappa är det mindre tveksamt huruvida han förtjänar att bli firad eller inte. Han har visserligen sina bra dagar och det finns tillfällen då han har varit en riktigt bra pappa. Men de tillfällena är alldeles för få och alldeles för korta för att han ska kvalificera in som någon som förtjänar att bli firad för sina pappaförtjänster.

Det här året gjorde han bort sig totalt (enligt mig, han har nog en annan åsikt om det). Han blev inte firad, men det var hans eget fel. Barnen hade nämligen förberett ett ordentligt firande. De hade gjort en hel hög med presenter. Massor av tid la de ner på att rita fina teckningar som de sen slog in i presentpapper och pyntade med presentsnöre. Kvällen före fars dag var vi och handlade (vi handlar ofta på lördagskvällar när det är folktomt i affären) och de fick då välja ut var sin present och en fin tårta till sin pappa. Det gjorde de alldeles utmärkt, i gott samarbete med varandra. På morgonen på själva fars dag var de uppe tidigt, förväntansfulla, och slog in paketeten till sin pappa, badade och gjorde sig fina, och dukade fram för kalas. Sen väntade de ivrigt på att pappa skulle komma. Det var då fyra veckor sen de träffade honom sist (han hade varit på resa).

När pappan väl kom rusade de ner i trapphuset för att öppna porten åt honom. Eller, tre av dem rusade ner, och den av dem som det tar lite längre tid för att ta sig ner för trappan blev förtvivlad och skrek ”Jag vill öppna!”. Det ledde till att den av dem som hann öppna porten först släppte dörren igen för att vänta in sitt förtvivlade syskon. Resultatet av det blev att porten smällde igen rakt framför ansiktet på den efterlängtade pappan. När den förtvivlade eftersläntraren väl kom ner blev det lite tumult och det tog ytterligare en liten stund innan barnen lyckades få upp porten för att släppa in sin pappa. Snopet nog hade pappan då vänt på klacken och cyklat därifrån.

När jag ringde och frågade var han tog vägen fick jag till svar att jag borde lära mina barn respekt. Sen dess har vi inte hört av honom. Högen med presenter ligger nu nerpackade i en påse.

Som tur var förbarmade sig min fina familj (morfadern borträknad, men han visste ju å andra sidan inte vad barnen hade råkat ut för) över barnen och kom förbi senare på eftermiddagen för att ge barnen lite positiv uppmärksamhet och hjälpa oss att äta upp tårtan vi hade köpt. Så det blev ändå en bra dag till slut.

Efter det som hände fick jag (som så många gånger tidigare) kämpa för att hålla tungan rätt i mun medan jag vingligt balanserade på den där linjen som jag, och många andra ensamstående mammor, ibland hamnar på. Linjen som går mellan att inte göra ner den andra föräldern (alltså, inte kritisera) framför barnen samtidigt som det är viktigt det framgår tydligt att det är föräldern som gör fel och att barnen har inte har någon skuld i det. Hur lyckas en med det?

Barnen har inte nämnt sin pappa sen dess, förrän i går kväll. Då sa en av trillingarna ”Vi har ingen pappa längre”. ”Jo!” svarade jag då. ”Ni har visst en pappa”. ”Men han vill inte vara med oss” sa min lilla trilling då. Vad svarar man på det? Jag sa att han visst vill vara med dem och att han älskar dem jättemycket, men att han ibland inte riktigt vet hur man ska göra när man är pappa. Jag vet inte om det var ett bra eller dåligt svar.

Nu är det drygt ett år kvar till nästa gång det blir Fars dag. Hur det blir då är svårt att förutse, men jag kommer i alla fall inte att aktivt uppmuntra barnen till att förbereda något firande för sin pappa. Risken för att de ska bli besvikna är för stor. Men det känns trist, för barnen älskar sin pappa och tycker att det är roligt att få fira honom. Deras tidigare upplevelser av Fars dag har varit betydligt bättre än årets och även om ett stänk av bitterhet finns i alla mina tidigare fars dags-inlägg så har det ändå varit roliga dagar för barnen (fast 2015 kanske inte blev helt idealisk). Läs gärna mina tidigare inlägg om Fars dag. Du hittar dem här: 20152016, 2017.    

 

På sängen inne i barnens lekrum hade de gömt presenterna som de skulle överraska
sin pappa med. Nu är de nedpackade i påse. Kanske får de bli julklappar istället. 

Vabdag

Livet i v�r familj, sjuka barn Ensamstående, Mamma, Trillingar, VAB, Virus, fullt upp, fyrabarnsmamma, livet med barn, stress, vab Permalink1
Nu är det höst på riktigt! Och snart är det vinter! Nu kör det igång med alla födelsedagar, lucia, jul och allt runt omkring det. Det kommer att vara fullt upp fram till nyår. Kul så klart, men också svårt att få tiden (och pengarna) att räcka till.
 
Inte blir det bättre av alla virus som vi brukar attackeras av under årets mörka och kalla månader. Det har redan satt igång. Igår var Matias hängig och på eftermiddagen fick han feber.
 
Alla fyra fick stanna hemma idag. Efter en natt nästan helt utan sömn (för mig) orkade jag inte gå upp imorse för att stressa iväg till förskolan med de som var friska. Idiotiskt nog satte jag sent igår kväll igång med planeringen av de kommande födelsedagskalasen vilket triggande igång tillräckligt mycket stress för att jag sen inte skulle kunna somna. Det, i kombination med att jag under hela natten blev väckt var 20:e minut av att det barn som sov i min säng (de turas om) bökade runt som en mask med klåda, ledde till att jag inte hann sova mer än några enstaka timmar innan väckarklockan ringde.
 
Så det blev en vabdag idag. Men vi har haft det rätt mysigt med, bland annat, teparty på hallgolvet. Och jag hannn faktiskt få lite jobb gjort också.  
 
Teparty i hallen (ljuset är LED, ingen brandrisk).
 
 
 Vabdag med dataspel (de turades om utan bråk, helt otroligt!).
 
 
 

Höstlov och Halloween

Livet i v�r familj Ensamstående, Höstlov, Kalas, Mamma, Pyssel, bläckfisk, fest, fladdermöss, fyrabarnsmamma, godis, halloween, halloweengodis, halloweenpyssel, häxa, marängspöken Permalink0
Höstlovets sista dag är här och imorgon är det dags att återvända till vardagen igen. Det är väldigt lungt här hemma. Tre av barnen är hos sina kontaktfamiljer och det är bara Theo som är hemma. Så här har vi haft det sen i fredags eftermiddag. Lugnt alltså. Konstigt hur ett barn som är så busigt i vanliga fall kan vara så lugnt när syskonen inte är hemma. 
 
Egentligen är det meningen att alla barnen ska vara hos sina kontaktfamiljer samtidigt så att jag får vara helt barnfri en helg i månaden. Men ibland (rätt ofta tyvärr) funkar inte det. Någon av familjerna har andra planer och behöver byta helg. Eller så är något av barnen sjukt. Denna gång är Theos kontaktfamilj bortrest så han kommer att vara hos dem en annan helg istället. 
 
Att bara ha ett barn hemma är mysigt. Då får vi tid att hänga lite tillsammans i lugn och ro utan stress, bråk och högljudd tävlan om mammas uppmärksamhet (eller om leksakerna). Hur mycket återhämtning det blir för mig då beror på vilket av barnen det är som är hemma. För de är olika. Olikheterna blir så tydliga då, när jag bara har ett barn att fokusera på.
 
De som gärna drar generella slutsatser om föräldrar och barn, och om hur det är att ha barn, borde verkligen sluta med det. För med vissa barn är det lätt som en plätt. I alla fall ibland. Som denna helg med Theo, som just nu sitter helt nöjd och bygger med Lego medan jag får tid att blogga lite. Skulle jag dra slusatser från det skulle jag nog tro att föräldraskap är en dans på rosor.
 
Fast kanske är det just en dans på rosor som det är. För dans är jätteroligt och rosor är vackra, men också taggiga. Så en dans på rosor torde vara både rolig, vacker, och smärtsam, precis som föräldraskapet. Och trots att det är roligt så blir en trött av att dansa och kan behöva vila lite ibland. 
 
Höstlovet har varit bra. Höjdpunkten var Halloweenkalaset som vi hade i tisdags (som jag såklart inte lyckades ta ett endaste foto på). Barnen hade pysslat en massa Halloweengodis (spökmaränger, spökmashmallows, spindlar av oreokakor och fladdermöss gjorda av chokladbollar) som vi bjöd på efter att först ha kalasat på trollfingrar (prinskorv), elaka pumpaburgare (hamburgare med ost skuren till elaka pumpor), spökgratäng (potatisgratäng), drakägg (ägghalvor som barnen pyntat med spindlar gjorda av oliver), monstertentakler (gurkstavar) och kyrkogårdsogräs (sallad). Morfar/min pappa och hans fru, moster/min syrra och Matias kompis och hans pappa var här. Barnen lekte, dansade och gick på pumpajakt. De hade jätteroligt. 
 
I övrigt har vi varit på lite parkbesök, lekt på gården och spelat spel här hemma. I torsdags blev barnen fotograferade. Det ska bli spännande att se vad det blir av det. Det är ju inte direkt lätt att fota dem. De är liksom aldrig stilla. 
Pumpapyssel.
 
 
 Spökmarängverkstad.
 
 
Det råder full koncentration hos denna spindelmakerska med chokladmustasch.
 
 
Sötaste, suddigaste, lilla halloweenkalashäxan (fotot är taget med mosterns
mobiltelefon som skärmen är trasig på, själv glömde jag helt bort att ta kort).
 
 
 Läskiga pumpor (Camila gjorde en häxhatt på sin).
 
 
En lekplats med fyra stycken gungmoppar (eller vad det nu är för slags fordon).
Så slapp de bråka om dem. Fin höstlovsdag!
 
 
Med syskonen hos sina kontaktfamiljer så passade Theo och jag på att öva
cykling (att göra det med alla tre samtidigt är svårt). 
 
På kyrkogården med Theo. Vi tände ljus för våra saknade ochTheo valde ett rosa
ljus till sin mormor.
 
Till top