mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Notering till mig själv

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, borttappat, fyrabarnsmamma, oordning, sen nattning, skärmtid, trötta barn Permalink3
Notering till mig själv:
 
Lägg aldrig paraplyet någon annanstans än där det ska ligga. Det kan leda till att du inte hittar det när du behöver det. Idag kom jag till jobbet genomvåt.
 
Lägg heller inte SL (lokaltrafiken) kortet i dataväskan om du annars alltid har det i en särskild ficka i handväskan. Detta är särskilt viktigt om du har en handväska som är full med diverse extrastrumpor, leksaker, insamlade stenar och kottar, smink, tamponger, gamla kvitton, tuggummin och en massa annat (ibland oidentifierbart) bråte. Det tar nämligen lång tid att leta igenom väskan då. Risken är att du missar ett tåg under tiden.
 
Lova heller inte barnen att de ska få spela på plattan om du inte är säker på att batteriet i plattan är laddad. Detta är särskilt viktigt om du har fyra barn som är som sniglar när de ska klä på sig för att gå hem från skola och förskola (för att en stund senare springa omkring som vildar när de ska gå lugnt till bilen) och du därför kommer hem så pass sent att det inte finns tid för mycket mer än middag och därefter läggdags. Risken är nämligen att barnen kommer i säng alldeles för sent och dessutom har svårt att somna när de går direkt från skärm till säng. Varför detta är ett problem blir du varse dagen efter när du ska försöka få trötta och griniga barn att samarbeta för att snabbt komma iväg ut på morgonen, och dessutom har extra bråttom eftersom barnen ifråga vägrade att gå upp när du väckte dem.
 
 

Bråk och tålamods- och tidskrävande skol- och förskolehämtningar

Livet i v�r familj Bråk, Ensamstående, Fyraåring, Mamma, Trillingar, fyrabarnsmamma, förskolehämtning, hämtning, livet med barn, sexåring, ytterkläder Permalink4
Det blir alldeles för lite skrivet på denna blogg numera. Jag vill ju att den ska fungera lite som en dagbok som barnen kan läsa när de blir större. Men istället har den blivit en kanal för mig att gnälla av mig i lite då och då. Nåväl, det kanske är ett tecken på att jag behöver det. En sån kanal alltså. Men jag måste nog försöka att också bli lite bättre på att dokumentera vårt dagliga liv, så att barnen om de läser bloggen när de blir större inte får intrycket av att vårt liv bara bestod av elände när de var små. För så är det absolut inte.
 
Men, just nu är vi faktiskt inne i en ganska så eländig period. De senaste veckorna har varit fulla av konflikter. Årstiden i kombination med åldern på barnen är inte alls lyckad. Plus att jag har mycket nu och kommer att ha det ett tag framöver, vilket gör att jag är stressad och har ännu mindre tålamod än vanligt. Det blir en ond cirkel. Ju sämre jag klarar av att hantera barnens bråk desto mer bråkar dem, och ju mer de bråkar desto tröttare jag blir jag och i och med det även sämre på att hantera bråken.
 
Igår konstaterade jag att det tar över en timme från det att jag anländer till skolan/förskolan för att hämta barnen till dess att vi sitter i bilen och är klara för att åka därifrån. Mer än en timme!!! Så har det varit i flera veckor nu. Under tiden ser jag hur de andra föräldrarna kommer och går. Det känns som om alla andras barn snällt klär på sig sina ytterkläder och travar iväg vid sidan av sin förälder. Så är det naturligtvis inte, det förstår jag ju. Men det är betydligt lättare att hantera en gränstestande fyraåring och eventuellt ett syskon, än fyra barn samtidigt. Medan jag ägnar mig åt en av dem sätter de andra tre igång med bus. Och de triggar igång varandra. Och distraherar varandra. Och pratar så högljutt ned varandra att min röst blir en piss i havet som passerar förbi helt obemärkt. Tills jag tappar tålamodet och börjar skrika åt dem. Då är den dåliga cirkeln igång igen. 
 
Suck!
 
På väg ut från trillingarnas förskola. Det går inte fort! Istället för att gå ner för trappan, ta  på sig
sina ytterkläder och gå snällt bort till bilen, vill mina barn göra allt annat än just det. Här åker de
på rumpan ner för trappan (vilket är ok för det går åtminstone åt rätt håll, men när de springer
upp igen för att göra om det , igen och igen, då tryter tålamodet). Den fjärde lilla musketören har
inte kommit runt kröken än.
 
 
 När jag anländer till förskolan/skolan för att hämta barnen är där fullt med bilar. När vi väl kommer därifrån är där i stort sett tomt. Alla andra föräldrar och barn har redan hunnit hem.
 
 
 

Snö och fotografering

Livet i v�r familj Ensamstående, Fotografering, Mamma, Snö, Trillingar, Vantar, Vinterkläder, fyrabarnsmamma, vinteroverall, ytterkläder Permalink0
Barnen blev helt vilda när de i morse upptäckte att det hade snöat under natten. De sprang omkring, hoppade, och tjoade. Själv blev jag inte lika glad. Det är bara mitten av november än så länge och jag är redan så less på alla ytterkläder som ska på barnen varje morgon. Vår lilla lägenhet svämmar över av vantar, mössor, jackor, långkalsonger, etcera och i vår trånga hall är det vinterskokaos.
 
Förra vintern tog jag mig igenom med bränslet från hoppet om att denna vinter skulle bli lättare. Nästa år klär de allihop på sig själva, tänkte jag. Men näpp, där hade jag fel. Två av de tre små har inte alls någon lust att ta på sig sina ytterkläder på morgonen. Jag tjatar och tjatar men får varje morgon ge upp när det börjar brådska att komma iväg. Då slutar det med att jag klär på barnen ifråga dess ytterkläder, precis som förra året. Skillnaden är att bara att de nu är större (otympligare att klä på) och starkare än de var förra året. Men varför gnälla, det är väl toppen att jag får mig en rejäl workout varje morgon? För även om just dessa två sällan brukar kämpa emot medvetet, så har de en enastående förmåga att hålla på med allt annat än att samarbeta om påklädningen. De vrider sig, böjer sig ner, sträcker sig efter något, och klättrar runt i mitt knä, medan jag febrilt försöker få på dem deras ytterkläder så snabbt jag bara kan. För när påklädningen sker är det alltid bråttom. Jag har ju in i det sista försökt få dem att klä på sig själva (skam den som ger sig). Men kylan blir ju mer njutningsfull när jag är alldeles genomvarm när vi äntligen kommer iväg ut, så varför gnälla?
 
Den tredje lilla triomedlemmen klär på sig själv utan knussel. Problemet är bara att hon absolut inte vill ha vinterkläder på sig. Hon tjuter av missnöje så fort vinteroverallen ens kommer på tal. Så den släpar jag med mig under armen varje morgon.
 
Dessa tre var lyckliga över att det låg snö på marken i morse.
 
Idag hade vi en ny chans för porträttfotografering på förskolan. Denna gång kom jag ihåg att ta med de kläder som de skulle ha på sig och fotograferingen blev av. Barnen skötte sig utmärkt och fotografen lyckades få dem allihop att skratta. Nu väntar jag spänt på resultatet som kommer om 2-3 veckor.
 
 
Till top