mammablackfisk.blogg.se - Fars dag i fyrabarnsfamiljen

Fars dag i fyrabarnsfamiljen

8 November 2015 • 23:24 • föräldraskap • Bläckfisk, Debatt, Fars dag, Föräldraförsäkring, Jämställdhet, Könsroller, Mamma, Papparoll, Pappor, Trillingar, ensamstående mamma, fyrabarnsmamma, mammablogg • Permalink • 0

Det blev en hemmahelg med barnen denna helg. Mitt enda äventyr utanför dörren har varit en snabb vända till centrum för att köpa en farsdagstårta. Fadern som skulle firas (barnens pappa) hann dock aldrig smaka på tårtan. Han skulle iväg på en resa och tyckte tydligen att idag var en bra dag för att sova till sent, äta frukost länge och sen packa i sista sekund för att slänga sig iväg till sitt tåg med andan i halsen. Resultatet blev att farsdagsfirandet fick ske på två minuter, med fadern i fråga redan klädd i ytterkläder och med sin väska i handen. Presenterna räcktes över av den förväntansfulla (tror jag) sonen, togs emot av fadern som la in paketen på sitt rum, tog farväl, och rusade iväg. Om M, som igår kväll satt och omsorgsfullt slog in paket till sin pappa (med viss hjälp från sin mamma), ritade en teckning med sniglar på som också slogs in till ett paket, och bubblade på om pappas kalas, blev besviken vet jag inte. Han sa i alla fall inget. Som tur var fanns min pappa på plats och kunde åta sig farsfirandeuppdraget istället. Så fars dag fick bli morfars dag istället. Men båda sina favoritpersoner (sin morfar och sin moster) på plats blev det nog ändå en bra dag för M. Och småbubbarna, som ännu inte förstår sig på det där med fars dag, hade en toppendag. Det är kul med kalas!

Omsorgsfullt inslagna farsdagspresenter som inte hann öppnas.

Jag läste Rebecka Edgren Aldéns debattartikel i Expressen idag (8/11-15). Åh vad jag önskar att jag hade kunnat säga; ”bra, jag håller med dig”. För det hon skriver låter så vettigt. Visst borde pappor ses som lika viktiga som mammor och visst skulle en individualisering av föräldraförsäkringen leda till ökad jämställdhet i många kärnfamiljer, det tror jag också. Men hur skulle alla de barn som har pappor som inte vill ta sitt pappaansvar drabbas? För såna finns det tyvärr allt för många av. Jag vill inte heller ha en politik som förutsätter att mammor täcker upp för dåliga pappor. Jag vill över huvud taget inte ha ett samhälle där mammor tvingas täcka upp för dåliga pappor. Men jag känner många mammor som gör just det. Som vänder in och ut på sig själva för att räcka till för sina barn och som får göra det i stort sett själva eftersom papporna är upptagna med annat, eller väljer att inte alls finnas med i sina barns liv, eller inte klarar av att hantera papparollen på ett sunt sätt.

Efter att ha läst Rebecka Edgren Aldéns debattinlägg där hon propagerar för individualiserad föräldraförsäkring vänder jag blad och läser det Anna Hellgren skriver på kultursidan, ”När vi ses pratar vi på samma sätt”. Kontrasten är slående. Skulle de fäder som Anna Hellgren beskriver, de fäder hon har förlorat, eller snarare, aldrig hade. Skulle dessa fäder ha tagit sitt föräldraansvar om föräldraförsäkringen hade varit individualiserad? Jag tror inte det. Det går inte att ”bota” dåliga pappor genom att individualisera föräldraförsäkringen. Det krävs mycket mer djupgående insatser än så. Det krävs insatser på alla fronter. Det krävs att vi arbetar med barnen, i förskolan, i skolan. Det handlar om att transformera mansrollen och om att transformera samhället, samtidigt. Det är ingen lätt uppgift. Men jag tror att det går, på sikt. Åtminstone om det finns ett ordentligt, ärligt menat, fast förankrat, åtagande från samhällets (politikens) sida. Gör det det?

Morfar leker med M och T (och vill att jag ska fota dem med hans stenåldersmobiltelefon).

För första gången sen vi flyttade till Sverige för snart två och ett halvt år sen är jag ensam med barnen över natten. Barnens pappa är bortrest. Vilken fantastisk frihetskänsla!!! Att vara tvungen att leva tillsammans med någon som man inte längre vill leva med är verkligen jättejobbigt. Vi går varandra på nerverna, hela tiden, utan avbrott. Jag går omkring och är kroniskt arg och irriterad. Förmodligen känner han likadant. Jag gör inget speciellt denna kväll men känner mig ändå lycklig. Känslan av att få vara sig själv utan att någon är där och misstycker. En kort paus från det tysta krig som pågår i vårt hem. Måtte han få en bostad snart så vår separation kan fullbordas! Men så som bostadssituationen ser ut nu är vi chanslösa, åtminstone så länge han inte har ett anställningsbevis att visa upp.

Livet med fyra småbarn kan illustreras så här, med lördagens vika-tvätt hög.

Tiden då det bara var att lägga trillingarna i sina sängar, vagga dem en stund och sen sov de, är över. Jag saknar den! Nu är klockan 22:30 och G tycks inte ha den minsta lust att sova. Han står i sin spjälsäng och berättar för mig helt oförståeliga historier för mig medan jag skriver. För honom, precis som för resten av trilling-gänget, blir det mer och mer ord och tal för var dag som går nu. C sa sin första treordsmening häromdagen. Hon sa ”vattnet är varmt”. Visserligen var det soppan hon menade, inte vattnet, men ändå, tre (förståeliga) ord i streck! Det går fort framåt nu.