mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Fyndat!

Livet i v�r familj Ekonomi, Ensamstående, Fattig, Mamma, Nätloppis, Rea, Trillingar, Utsatthet, ekonomiskt utsatt, fyrabarnsmamma, konsumtion, mammablogg Permalink2
Att vara ensamstående med fyra barn innebär att vara ekonomiskt utsatt. Hur jag än vrider och vänder på  mig kommer vi aldrig att få en bra ekonomi. Vi kommer alltid att leva på gränsen, och kanske ibland till och med trilla under den. För även om jag inte tillhör de mest lågavlönade (tillhör inte de högavlönade heller tyvärr) så är det en enorm skillnad på att bara ha en inkomst mot att ha två, som de flesta familjer faktiskt har. Här ska dessutom en inkomst räcka till att försörja fem personer.
 
Därför sker den mesta av vår shopping av barnkläder på nätloppis. Den shopping vi behöver göra vill säga, för en stor del av barnens kläder får vi ärva från snälla familjer, vilket jag är oerhört tacksam för.
 
Nätloppis är såklart bra av flera skäl, framför allt för miljön, och för att vi då står lite vid sidan av den konsumtionshets som råder i samhället med alla de baksidor som följer i dess kölvatten. Nackdelen är att det tar otroligt mycket tid, vilket jag ju absolut inte har. Och dessutom får en aldrig riktigt njuta av den där lyckokicken som en faktiskt får av att ha fått något sprillans nytt (det är visserligen pengaintressen som är drivkraften bakom konsumtionshetsen, men det är hormoner som möjliggör den). 
 
Dagens reafynd, överdragsbyxor till barnen, regnställ till
småpojkarna och en cykelhjälm till mig (nu behöver jag
bara en cykel, den jag hade blev stulen förra året, så måtte
sökandet på nätloppis ge frukt snart så att jag får använda
min nya cykelhjälm).
 
 
Därför blir jag extra glad när jag lyckas fynda på rea och köpa nya saker till barnen eller mig själv. För nytt är fint och fräscht! Och att handla nytt går snabbt. Det är ju bara till att gå in i affären och köpa. Ibland får en kanske gå i några fler affärer, prova och jämföra, men det går ändå väldigt mycket snabbare än att hålla på att leta på nätloppis, lägga ut annonser, få svar, kommunicera, bestämma tid, personen dök inte upp, börja om med att leta bland annonserna igen, och så vidare. I flera veckor har jag jagat efter regnställ till barnen på nätloppis. Idag köpte jag ett på rean. Det tog max en kvart.
 
Pengar gör en otrolig skillnad. Inte bara för vad en kan ha (äga) och göra (resa, gå på teater, etc) utan också för hur effektivt en kan organisera sin vardagslogistik och hur stor arbetsbörda det blir att få livet att gå ihop. Det brukar sägas att det inte går att köpa tid, men det är inte sant. Skulle jag kunna gå och handla det vi behöver utan att behöva tänka på reor och nätloppisar, kunna betala för att få hjälp med städning och annat som behövs göras, ha möjlighet att ringa en barnvaktsfirma när jag behöv hjälp med barnen, etc, så skulle det spara enormt mycket tid för mig. För jag ägnar väldigt mycket tid åt att det ständiga pussel som behövs för att få vårt liv att gå ihop (någorlunda).

Två- och ett halvtåringar

Livet i v�r familj, föräldraskap Ensamstående, Frustration, Ilskeutbrott, Mamma, Trillingar, Tvååringar, Utbrott, fyrabarnsmamma, mammablogg Permalink3
"Two and a half year olds, you can´t live with them, you can´t live without them" skrev en Facebookvän på sin tidslinje för några dagar sen. Nä, precis! Jag håller med till hundra procent! Detta är mitt största dilemma just nu. För jag har ju tre. Alltså, 3 x omöjligt!
 
Det spelar ingen roll hur jag än vänder ut och in på mig själv för att göra dem nöjda. Det är alltid någon som är missnöjd. Det är helt enkelt omöjligt. Att göra tvärtom, det vill säga, att strunta i att försöka göra dem nöjda, går inte heller. Tro mig, jag har prövat, ingen bra ide!!!
 
Två av mina ilskna två och ett halvtåringar i full färd med att vända upp och ned på sin lekhörna.
 
Mina 2,5-åringar är sååå arga! De blir arga för att de måste sitta i vagnen, för att de inte får sitta i vagnen, för att de måste borsta tänderna, för att de måste klä på sig, för att de måste gå och lägga sig, och så vidare, och så vidare. De blir rasande för allt de måste göra och för allt de inte får, eller kan, göra. Det råder fullkomlig diskrepans mellan min vilja och deras vilja, och total obalans mellan det som de vill göra och vad som är tillrådligt eller ens möjligt.  I stort sett inget av det som jag tycker att de ska göra (till exempel borsta tänderna vid läggdags) vill de göra, och i stort sett allt som jag inte tycker att de ska göra (till exempel stoppa fingrarna i eluttaget) blir de vansinnigt arga för att de inte får göra. Att deras valmöjligheter dessutom begränsas av att jag är själv om att ta hand om fyra barn gör inte saken bättre. För det är ofta omöjligt för mig att göra dem till lags (ingen risk för curling i denna familj, det finns det inte tid eller händer till). Och även när det är möjligt så får de oftast vänta en stund först, vilket leder till ännu mer frustration. För 2,5-åringar kan inte vänta. Inte ens en sekund.  
 
Det finns inga gränser för deras frustration. Det är som om den konstant ligger och bubblar under huden på deras gosiga små 2,5-årskroppar för att med jämna (eller ojämna) mellanrum kulminera i fullkomligt rabiata ilskeutbrott. Som rytande små minivulkaner. Då bjuds det frikostligt på hela spektrumet av möjliga ilskeuttryck. Det sparkas, viftas, slåss och skriks!! Det skriks så att trumhinnorna (mina) spräcks (nästan).
 
Det är inte lugnt mellan ilskeutbrotten heller. För då sipprar frustrationen istället ut i form av gnäll. Detta ständiga gnäll!!! Jag blir tokig!! Att jag dessutom har, och alltid har haft, en väldigt låg toleransnivå för gnäll (utom mitt eget) gör inte saken bättre.
 
Men trots allt kan jag inte för allt i världen tänka mig att vara utan dem. För visserligen är 3 x omöjligt en ganska stor dos omöjligt. Men 3 x 2,5 åringar innebär också 3 x kärlek, 3 x gos, 3 x stolthet (de går fort framåt i utvecklingen för 2,5 åringar, så det finns mycket att bli stolt över), 3 x skratt, 3 x söt, och så vidare. Det positiva väger med råge upp det negativa! Och bara en kort stund efter att jag har dragit en lättnadens suck på morgonen efter att ha lämnat barnen på förskolan så förvandlas lättnaden till saknad. 
 
Har du något tips om hur en kan boosta sitt tålamod så tar jag tacksamt emot det! Jag behöver enorma mängder av den varan nu, men har dessvärre helt slut i tålamodsdepåerna.
 
 
 
 
 

Midsommar 2016

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, Midsommar, Trillingar, fyrabarnsmamma, griniga, mammablogg, ungar Permalink0
Gårdagens midsommarafton började inget vidare med griniga barn (två av dem) som  bara skrek hela förmiddagen. När det var dags att ge sig av hemifrån för att gå på midsommarfirande var jag i upplösningstillstånd och redo att lägga ner hela utflykten. Men det är jag, nu i efterhand, glad att jag inte gjorde. För vi hade en jättefin midsommar. 
Dans kring midsommarstången 
 
 Det är roligt att utforska en gammal gård.
 
 Att vila en stund i vagnen går si så där när dragspel och fioler i glada toner strömmar ur högtalarna. 
 
 
Barnen hade jätteroligt och eftersom vi var många vuxna som hjälptes åt med barnen så blev det aldrig jobbigt. Jag kunde till och med sitta och ta det lugnt och njuta av att se barnen ha roligt. Det blev en toppendag! 
 
Tack syrran och hennes pojkvän och kompisar!
Till top