mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Underbara barn 2017

Livet i v�r familj, aktiviteter för barn "man", #underbarabarn2017, Mamma, Snazaroo, Stockholmsmässan, ansiktsmålning, barnmässa, fyrabarnsmamma, konsumtion, mässa, onödig konsumtion, underbara barn, underbara barn 2017, underbara barn mässa, underbara barnmässan Permalink2
Det blev en helg med mycket aktivitet och nu är jag helt slut. Snart sex år av sömnbrist och ständig övertrassering av återhämtningskontot har lett till att jag numera blir jättetrött i flera dagar efter att ha varit i farten. Men det blev en bra helg.
 
Jag borde så klart ha skrivit om den redan igår. Eller, om jag hade varit en duktig bloggare så hade jag så klart skrivit om den redan i helgen. Men att vara en duktig bloggare, som uppdaterar sin blogg dagligen, är liksom inte möjligt i min situation. Tiden räcker inte till för det.
 
Stor del av helgen utspelade sig på UnderBARA BARNmässan. Jag var där med bara Matias i fredags och i söndags var jag där tillsammans med alla barnen. Då var barnens pappa också med. Att vara ute på den typen av äventyr med allihop själv vågar jag mig inte på.
 
Mellan mässdagarna klämde vi också in ett besök på en loppmarknad på barnens förra förskola och lekplatslek med kamraterna från förra förskolan, hårklippning på frisörsalong (Gabriel och Theo) och lite shopping (kläder till barnen och mat) under lördagen.
 
Underbara barnmässan var toppenrolig för barnen, som vanligt. Detta år blir det fjärde året i rad som vi besöker den (första gången låg trillingarna i min mage). Barnen älskar det och pratar redan om nästa år. Själv har jag lite dubbla känslor. Jag tycker att det är roligt att se alla fina saker som ställs ut och jag blir inspirerad av entreprenörsandan som råder där. Men samtidigt tycker jag att det är helt galet med all konsumtion. Alltså, hur mycket saker behöver egentligen ett litet småbarn? Och är det verkligen så smart att lära barnen att det är viktigt att ha en massa fina, designade, kläder, inredning och saker?
 
Visserligen är det många av utställarna på mässan som nischat sig på just giftfria material, närproduktion, etcera. och det är ju bra. För barnen behöver ju kläder, sängkläder, snacks och leksaker (åtminstone några). Men ändå, det går inte att komma ifrån att mycket av det som produceras och säljs i själva verket är helt onödigt. Om jag inte hade begränsats av att jag inte har råd att handla en massa så hade jag nog lockats att köpa en massa saker som vi egentligen inte behöver och hur miljövänliga produkterna än är så är ändå onödig konsumtion bland det sämsta som en kan syssla med om en vill att vår jord ska fortsätta att vara ett bra ställe att leva på även i framtiden.
 
Nu undrar ni kanske varför jag ändå åker dit med barnen varje år, när jag sen sitter och gnäller över all överkonsumtion? Det finns framför allt två skäl till det. Det ena är att det blir en prisvärd upplevelse för barnen. Mässan vimlar av olika roliga aktiviteter för barnen och det är gratis inträde för barn upp till sex år. Så för kostnaden av min inträdesbiljett (140:- för den som har medmerakort) får barnen en heldag med massor av skoj. Fast, riktigt så billigt blir det ändå inte för vi handlar mat, och fika, och en del shopping går inte att låta bli att göra. Men det blir ändå mycket valuta för pengarna. Det andra skälet är att det är en arena där barn faktiskt får finnas och höras, samtidigt som miljön också är stimulerande för mig som vuxen. Det finns inte så många ställen där barn faktiskt är välkomna på barns villkor. De flesta sammanhang där vuxna vistas är ju galet tråkiga för barn, som förväntas uppföra sig som små minivuxna eller till och med ännu bättre (hur många vuxna är tysta, stilla och aldrig i vägen?). Och vice versa, barns arenor brukar inte vara så spännande för vuxna (t.ex. lekparker). Men på Underbara barnmässan blandas barn- och vuxenverksamhet på ett sätt som är rätt unikt i Sverige. 
 
Barnens favoritaktivitet på mässan i år blev ansiktsmålningen, hos de tre som valde att göra det, det vill säga piraterna kapten svartskägg (Matias) och kapten rödskägg (Theo) , och katten Camila. Gabriel tyckte istället att det bästa med mässan var att åka skidor.
 
Ansiktsmålningen stod snazaroo för.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 

Stressad av stressrehabiliteringen

Livet i v�r familj, Stress och otillräcklighet, ensamstående Ensamstående, Mamma, Stresshantering, Trillingar, fritids, fyrabarnsmamma, förskola, hämtning, rehabilitering, stress, tillämpad avslappning Permalink1
Det blir lite kontraproduktivt att gå i ett stressrehabiliteringsprogram som är förlagt till sen eftermiddag  (ur en småbarnsförälders perspektiv menar jag då, andra tycker nog inte att något som slutar 16:15 är så värst sent). För när stressrehabiliteringspasset är slut blir det stressigt värre för mig att hinna till Matias fritids och trillingarnas förskola före dess att de stänger (17:00).  
 
Just nu håller vi på att lära oss tillämpad avslappning som är en teknik för att snabbt kunna spänna av i olika situationer. En sån teknik skulle jag verkligen ha nytta av att bemästra eftersom jag för det mesta går omkring spänd som en pilbåge, vilket ju är ett dumt sätt att slösa bort sin energi på för någon som mig som verkligen behöver ta vara på all den lilla energi jag kan uppbåda. Dessutom får jag ont av det, särskilt i nacken, och ibland är jag till och med så spänd så att jag får yrsel. Så jag är verkligen motiverad till att lära mig tekniken.
 
Under passen som vi har får vi öva på att slappna av. Men att slappna av när en vet att en snart måste rusa iväg med andan i halsen och dessutom en stund senare kommer att vara den förälder som hämtar sina barn sist  (föräldraskam + skuldkänslor gentemot barnen = ännu mer stress) är inte alls lätt.
 
Idag blev det värre än någonsin. Stressrehabiliteringspasset drog över tiden och, trots att jag smet iväg före de andra, så missade jag den buss som jag måste ta för att med nöd och näppe hinna till fritids och förskolan innan de stänger. Jag fick ta en senare buss och när jag väl kommit på den och var på väg hemåt så hamnade vi i värsta rusningstrafiken. Bilköerna, som sniglade sig fram, sträckte sig nästan hela vägen hem till vår kommun. När jag satt där på bussen och var så stressad att jag höll på att gå upp i limningen så kom jag dessutom på att jag hade skrivit fel i morse när jag fyllde i listan där föräldrarna uppger vilken tid de ska hämta sitt barn från fritids. Jag glömde helt enkelt bort att jag skulle ha mitt stressrehabiliteringsprogram på eftermiddagen och skrev att jag skulle hämta Matias 16:30 som jag brukar. När jag kom på det var klockan långt förbi 16:30. Där och då slog min stressnivå i taket.  
 
När bussen var framme hade klockan redan passerat 17:00. Jag sprang hela vägen till skolan och där stod Matias i ett hörn på skolgården alldeles ensam. Förutom några större barn på andra sidan skolgården, och en stackars personal som nog längtade efter att få gå hem, så var det bara Matias kvar. Stackarn! Han stod och väntade i hörnet invid sina syskons förskola. Kanske var det tryggast där.
 
Sen fick vi gå hem. Jag fick ju springa direkt från bussen till skolan och hann inte hämta bilen (eftersom vi bor nästa stationen så lämnar jag bilen hemma efter att jag har lämnat barnen på morgonen). Det är en bit att gå för småttingarna (dvs trillingarna) vilket kan vara lite besvärligt när de är trötta på eftermiddagen. Men de knatade på bra och även om vi kom hem väldigt sent så var det rätt skönt med en promenad efter all stress.
 
Min lilla (långt från samlade) trupp på väg hem från skola/förskola:
 
 
 

Alla dessa dans-på-rosor mammor som klankar ner på andra mammor!

Debatt, Livet i v�r familj, föräldraskap Egentid, Ensamstående, Föräldraskap, Knivlisa, Louise Winblad, Mamma, andra mammor, fyrabarnsmamma, hejhejvardag, mammapoliser, mammor som klankar ner på mammor, momshaming, skammande Permalink0
En av mina favoritbloggar är hejhejvardag. Jag känner igen mig i stort sett i varenda inlägg. 
 
Louise Winblad, som ligger bakom bloggen, lyckas verkligen fånga upp den hisnande bergochdalbana som livet som mamma utspelar sig i. Med sina illustrationer räddar hon livet, eller i alla fall den psykiska hälsan, på mammor som mig. Det vill säga såna mammor som tagits lite på sängen av föräldraskapet. Mammor som, trots att vi så klart är glada och tacksamma för våra barn som vi så klart älskar innerligt, ibland (eller ofta) tycker att det är svårt att vara mamma. Såna som inte alltid uppskattar den rätt kraftiga utökning av obetalt hushållsarbete, logistik, och administration som föräldraskapet för med sig (barn stökar till massor, smutsar ned kläder i en rasande fart och ska ha mat flera gånger om dagen). Såna som med jämna mellanrum blir förskräckta över våra egna reaktioner i olika, barnrelaterade, sammanhang och undrar lite för oss själva om det är något fel på oss som inte klarar av att vara milt leende ömsinta mödrar (och i de flesta fall även makor) med outsinligt tålamod 1440 minuter om dygnet.
.
Förutom att bjuda på skratt, perspektiv, och självdistans, så får bloggar som hejhejvardag en att känna sig lite mindre ensam i sin mammabergochdalbana. Så himla bra, tycker jag!
 
När jag har tid brukar jag läsa läsarnas kommentarer också. Jag inser då att det finns fler därute som är som jag. Det känns skönt att veta. Men om en ska tro alla kommentarer som skrivs så finns det tydligen också mammor som tycker att allt är en dans på (taggfria) rosor. Dessa mammor blir ibland provocerade när mammor som har en lite mer nyanserad bild av föräldraskapet tar sig rätten att uttala sig högt (eller skriftligt snarare) om dalarna i föräldraskapet. Dans-på-rosor-mammorna tycks dessutom tro att om de (ofta i brutalt ärliga ordalag) säger till de mammor (det är sällan pappor drabbas av detta) som har gett uttryck för någon form av svårighet (t.ex. trötthet) relaterad till föräldraskapet att de är otacksamma och gnälliga offerkoftor så blir allt frid och fröjd och alla blir glada.
 
Det är förbryllande, tycker jag. Har dessa mödrar sån tur att de har lyckats kamma hem konstant samarbetsvilliga barn, jämställda partners, toleranta arbetsgivare, och en obegränsad tillgång till tid, ork och pengar? Eller har de en förvrängd verklighetsbild? Eller finns det någon slags resistent personlighetstyp som inget rår på? Och vad får dem att tro att det är en bra ide att tala om för någon som upplever något (i detta fall föräldraskapet) som jobbigt att de är otacksamma och gnälliga offerkoftor? Detsamma som gäller för barn gäller ju för vuxna. Det vill säga, negativ bekräftelse ger dåliga resultat och positiv uppmärksamhet leder till positiva resultat. Så att säga till mammor, som oftast redan känner sig dåliga, att de är dåliga är inte så värst smart. Frånsett om en vill vara elak, i så fall är det en effektiv strategi.
 
För att inte tala om de mammor som har det riktigt tufft. De som drabbats av omständigheter som de med stor sannolikhet inte kunnat förutse, såsom sjukdomar, diagnoser, ekonomiska svårigheter, etcera., samtidigt som de kanske dessutom missbedömde framtidsutsikterna för ett delat föräldraskap med sina barns pappa? Hjälper det dessa mammor att tala om för dem att de är gnälliga? Knappast!  Snarare tyder det på att personen som fäller kommentaren har ganska grava problem med sin empatiska förmåga.
 
En favoritkommentar bland dem som stör sig på mammor som vågar sig på att yppa något om föräldraskapets mindre rosaskimrande delar är att ifrågasätta varför de (de gnälliga mammorna alltså) har valt att skaffa barn om de nu tycker att det är så jobbigt. Alltså, vad är det för en j-a fråga! Och vad är syftet med den?  Även om frågan ställs i ett av de land i världen där det finns tillgång till sexualundervisning, preventivmedel och fri abort, så är den så otroligt korkad! För det första kan ju ingen riktigt veta hur det är att vara förälder innan de blir det själva. En kan tro en massa, men för de allra flesta blir det ändå lite av en chock. Så det är liksom inte något som det går att göra ett till hundra procent medvetet val kring. Dessutom går det inte att veta vad en får, för barn är olika. För det andra så är inget antingen helt svart eller helt vitt och bara för att du har valt något innebär inte att du måste tycka att allt med det är bra. Det är som att säga att "du har ju valt Pelle till din partner så då kan du inte irritera dig på att han klipper tånaglarna i vardagsrummet och inte städar efter sig efteråt", eller, "Jaså, hela källaren har blivit fuktskadad, det är inget att gnälla över för ni har ju valt att skaffa hus". För det tredje är det oerhört sällan som någon ångrar sitt val att skaffa barn, oavsett hur jobbigt det kan vara. Så lägg ner! Den som ställer en sån fråga avslöjar bara offentligt hur korkad hen är.
 
Så hur kom jag nu in på detta nu? Jo, hejhejvardag publicerade häromdagen en tävling (i samarbete med Bokadirekt) på Instagram (den pågår nog ännu ifall du vill delta). Uppgiften, för att vara med och tävla, var att motivera varför just du är värd lite njutning i form av ett presentkort som kan användas för valfri behandling (typ fotmassage, ansiktsbehandling, etc). Kommentarsfältet fylldes då, såklart, med tanke på uppgiften, med kommentarer från mammor som suktar efter lite egentid för att de är trötta och sällan har tid för njutning eller ens för att se till sina basbehov eftersom föräldraskapet och livet i övrigt kräver så mycket av dem. Inget konstigt alls, tänker jag. Vi lever ju i ett land där sjukskrivningstalen för utmattning och stressrelaterad ohälsa har mångdubblats det senaste decenniet och dessutom domineras av kvinnor med barn (dvs mammor). Att många mammor har det slitigt och kämpar för att få det berömda livspusslet att gå ihop är liksom ingen skröna. Det är samhällsproblem.   
 
Ändå var det såklart någon som blev provocerad och skrev:
 
"Är det bara jag som blir provocerad av alla offerkoftor som ska bäras...?? Varför blev det en tävling om vem som det är mest synd om? Varför kan inte motiveringen bara vara att man anser sig förtjäna ett presentkort för man är den bästa mamman på jorden för sitt barn?" 
 
Ja du, låt oss hoppas att du är den enda som blir så provocerad att du känner att du behöver kalla andra mammor för "offerkoftor som måste bäras..". Själv försöker jag att inte bli provocerad av din kommentar eftersom jag helst vill vara tolerant och förstående, men jag lyckas inget vidare. Och det är såklart fritt fram för dig att motivera ditt tävlingsbidrag som du vill (precis som det är fritt fram för de andra att välja vad de vill grunda sin motivering på) så skriv gärna att du förtjänar att vinna för att du är den bästa mamman för ditt barn om du vill det! Det är en bra motivering tycker jag. Men det tycker jag att de andra motiveringarna bland tävlingsbidragen också är.
 
 En av Louise Winblads underbara teckningar från bloggen hejhejvardag (helt fräckt kopierad därifrån).
 
 
En annan som (klockrent) uppmärksammat detta tema nyligen är Knivlisa. Det inlägget hittar du här.
 
Till top