mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Tips på nytt namn till bloggen sökes!

Bloggande, Övrigt Ensamstående, Mamma, Många barn, Namn, blogg, bloggande, bloggnamn, bläckfisk, fyrabarnsmamma, mammablogg, tips Permalink1
Det blir visst bara glesare och glesare mellan inläggen på denna blogg. Jag har funderat lite på om jag kanske ska lägga ner den eftersom jag uppenbarligen inte hinner skriva på den så ofta, eller snarare, prioriterar andra saker (typ tvätt och städning). Men jag tycker det är roligt att blogga och är dessutom en sån där person som har jättesvårt för att ta beslut om att avsluta något som jag har påbörjat. Så bloggen får fortsätta.
 
Men det är nog dags att ta lite nya tag för att få lite inspiration. Jag tänker mig att ett namnbyte skulle kunna vara den nystart som jag behöver.  Det där med bläckfiskmamman kändes helt rätt när trillingarna var bebisar. Det var framför när jag satt och matade tre (eller fyra, Matias var ju bara två år då) små barn samtidigt, flera gånger varje dag, som jag verkligen kände mig som en bläckfisk. Nu när de är fyra (och snart ett halvt) år ser saker och ting lite annorlunda ut. Multitaskandet på avancerad nivå fortsätter visserligen, och visst skulle det fortfarande sitta bra med lite fler armar, men nu är det snarare hjärnan som har fått ta över bläckfiskrollen. Jag behöver inte längre ha bläckfisktentakler som matar barn. De äter själva och kan till och med lägga upp maten på tallriken själv och ställa undan sin disk när de har ätit klart.
 
Multitaskandet är numera av mer verbal karaktär.  För även om mina händer fortfarande alltid är igång med något så kan de numera göra en sak åt gången, åtminstone ibland, i korta stunder. Men samtidigt som jag gör vad det nu är jag gör så peppras jag av frågor, önskemål (antalet meningar som börjar på "Jag vill.." uppgår i rekordhöga summor i vårt hem), rop på hjälp, reklamationer (dessa uttrycks ofta högljutt och kan repeteras i oändlighet), och så vidare. Och jag som trodde att allt skulle bli enklare när de lärde sig att prata! Så naivt!
 
Så nu vill jag byta namn på bloggen. Men min överbelastade hjärna lyckas inte komma på något bra namn. Jag behöver hjälp!  Jag vill inte att det ska vara för långt och invecklat och jag vill inte ha mitt namn och efternamn (det har ju ofta influencers och någon sådan är jag ju inte). Mitt förnamn skulle kunna vara med  (Lisa) men det behöver inte vara det. Och så ska det helst vara något som antyder på vad bloggen handlar om (fyra busungar och en kämpande mamma). Är det någon som någon idé? Snälla, jag behöver tips! 
 
Då (3 månader +2 år och 3 månader "gamla") och nu (på valborg).
 
 
 
 
   

Valborg 2018 - med alla barnen.

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, Många barn, Trillingar, Valborg, brasa, familj, fyrabarnsmamma, skattjakt Permalink0
Så där till vardags så märker en knappt hur barnen växer. Livet susar ju liksom förbi utan att en riktigt hinner lägga märke till det. Så det är bra att vi har traditioner. Såna där speciella dagar som bara händer en gång om året, men som upprepar sig varje år. Då blir det så tydligt hur mycket de har utvecklats sen förra året.
 
Valborg firade vi år på samma ställe där vi har firat de senaste fyra åren. I vår kommun ordnar nämligen scouterna världens bästa valborgsfirande. Där finns massor av roliga aktiviteter för barnen. Femkamp, skattjakt, fiskdamm, korv och popcorn. Och så brasa och körsång förstås. Och fyrverkerier.
 
Scouternas valborgsfirande drar till sig massor av folk. Igår var det helt fullsmockat. Nästan bara barnfamiljer. Ingen fylla eller bråk. Bara trevligt.
 
Men trots att allt var sig likt från förra året så var det ändå en jättestor skillnad för oss. Att trillingarna blivit ett år äldre märktes verkligen. Nu var de med på alla aktiviteterna, medvetna om vad som hände runt omkring dem, och orkade hålla sig vakna tills dess att brasan tändes. De hann till och med se fyrverkerierna innan de kroknade. Det var verkligen jätteroligt.
 
Att vi var sex vuxna som alla hjälpte till att hålla ordning på barnen hjälpte nog också till (jag, barnens pappa, barnens moster, barnens ena kusin, barnens andra kusin och hennes kille). Barnen fick massor av uppmärksamhet och jag slapp vara rädd för att de skulle ge sig iväg åt olika håll och bli borttappade. Ge sig iväg åt olika håll kunde de så klart ändå göra och några gånger var de på väg att göra det (fast för det mesta var de jätteduktiga på att hålla ihop i grupp), men vi var så många vuxna att det liksom inte var något problem. Det blev en jättebra valborg!
 
Fyra små valborgsfirare väntar på att skattjakten ska börja. Häxan Valborg (var inte Valborg ett helgon?)
tappade en massa saker i skogen när hon flög förbi och barnen fick hjälpa henne att hitta dem.
  
 
 
En glimt av folkhavet som väntar på att brasan ska tändas. Scouternas valborgsfirande i vår kommun
drar massor av folk.
 
 
 
Så var brasan tänd.
 
 

Jag får ingenting gjort!

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, Många barn, Tid, Trillingar, att göra, fyrabarnsmamma, hinner inte, ligga efter, lista, livet med barn, tidsbrist Permalink3
Det känns som om jag inte får någonting gjort. Inte för att jag latar mig eller ägnar mig åt att göra sånt som är kul istället för produktivt.  Jag är igång hela tiden men får ändå inget gjort. Jag liksom duttar lite här och lite där på det stora berg av saker som står på min att göra lista och kommer inte framåt någonstans. Det är så frustrerande. Och lite läskigt, för det känns som om jag inte har någon kontroll.
 
Jag prioriterar bort allt som inte är akut. Som denna blogg, där inläggen numera kommer väldigt glest. Ändå är mina barn de enda (nåväl, kanske finns det någon mer lika olyckligt lottad unge i världen, men de är inte många) som fortfarande inte har fått sina cyklar iordninggjorda trots att det varit vår rätt länge nu. Och vår hall är den enda (nåväl, kanske inte den enda i hela världen) som fortfarande är full av vinterkläder som  jag inte har hunnit röja undan.
 
Problemet är att det nästan är stört omöjligt att få något gjort när en har fyra ungar att ta hand om samtidigt. Jag påbörjar en massa projekt, men hinner aldrig bli klar. Allt går så sakta!! Jag blir ju avbruten var och varannan sekund. Så nu är hälften av vinterkläderna tvättade och redo för att läggas undan, hälften av vårkläderna framplockade, hälften av barnaskaran har fått nya kepsar, två av åtta fönster är tvättade, halva badrumsskåpet är organiserat, halva min garderob har blivit röjd, barnkläder har rensats ut men påsarna som ska lämnas till Myrorna har inte kommit längre än till bilens baklucka där de nu har legat i flera veckor. Jag blir galen! För att inte tala om allt som borde ha gjorts men som inte ens har påbörjats.  Som att det är fortfarande vinterdäck på bilen (inga dubbar dock, så jag kör inte olagligt), som att barnvagnarna som grannen tjatar på mig om att jag måste ta bort från barnvagnsutrymmet i källaren fortfarande är kvar där trots mina upprepade löften om att jag ska fixa det "på en gång",  och som att barnens nya våningssäng som inhandlades för flera månader sedan fortfarande ligger i en kartong under min säng. Jag skulle kunna fortsätta länge med att rabbla upp en väldig massa exempel på saker som jag borde ha fått gjort för listan över saker som måste göras är hur lång som helst.
 
Jag har legat konstant efter med allt som ska göras ända sen jag blev fyrabarnsmamma (ärligt talat låg jag nog alltid lite efter redan före dess). Men det har blivit värre det senaste året sen min systerdotter slutade jobba hos oss.  Förut var hon var anställd av kommunen för att avlasta med barnen 10 timmar i veckan. Då kunde jag ägna några av de timmarna till att få saker som måste göras undanstökade. Men det stödet avslutades i augusti förra året. Sen dess får jag precis ingenting gjort.
 
Så synd bara att jag inte har välsignats med en sån där kolugn personlighet som kan rycka på axlarna och tänka "det löser sig". Det hade verkligen kommit väl till hands! Men en sån person är jag inte. Inte alls faktiskt.
 
Barnens kusin/min systerdotter jobbar inte hos oss längre och vi saknar henne! Nyligen fyllde hon år (26 år). Så i lördags var vi hos henne på kalas och fick äta såna här fina (och goda) muffins.
 
 
 Barnen fick lego av sin kusin. Lycka!
 
 
Och så fick de spela TV-spel. Ännu mer lycka! (Gabriel sitter i knät på sin mosters sambo, han har inte förvandlats till en Alien med extra armar och ben).
Till top