mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Om resten av semestern - och drömmen om ett hus

Livet i v�r familj, aktiviteter för barn Ensamstående, Gröna lund, Hus, Husvakt, Junibacken, Mamma, Semester, Trillingar, fingerfärg, fyrabarnsmamma, innergård, trädgård Permalink0
Nu, så här några (två och en halv närmare bestämt) veckor efter att semestern tog slut är det nog dags att skriva lite om hur den var. Semestern alltså. Den började, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg (som hittas här), lite si så där med några veckor där barnen avlöste varandra med att vara sjuka (fast vi lyckades få till ett besök på Furuviksparken i alla fall). Då var vi hemma en massa, i värsta fall inne hela dagen (de dagar då något av barnen hade feber), och i bästa fall ut på vår innergård. Att vara inne i en trång och stökig trea när solen gassar ute och det är värmebölja både inne och ute är inte så värst kul. Att hänga på vår innergård är däremot ganska ok. Det har jag inte tyckt förut, för vår innergård är stor och när trillingarna fortfarande var helt opålitliga och när som helst kunde få för sig att dra i väg åt olika håll, var jag alltid stressad när jag var ute på gården med dem själv. Denna sommar var det annorlunda. De har blivit större och förståndigare. De drar fortfarande iväg åt olika håll, men numera är de så stora att det inte gör något om de leker på lite olika ställen. De vet hur långt de får gå och de håller själva koll på var jag befinner mig och kommer dit, eller ropar på mig, när de vill mig något. Jag kan alltså sitta på en bänk, eller promenera omkring rätt lugnt (med avbrott i lugnet lite då och då om någon gör illa sig eller de börjar bråka med varandra). Nästan rofyllt faktiskt.
 
De sista veckorna på semestern spenderade vi som husvakter till ett stort hus med en stor trädgård. Det har vi gjort varje sommar några år i rad nu, så både jag och barnen känner oss hemma där (tack bästa familjen F för att vi får bo i ert underbara hus medan ni är bortresta!). I trädgården finns klätterställning, gungor, studsmatta och lekstuga, och i huset finns en massa roliga leksaker (andra barns leksaker är alltid roligare än ens egna) och en TV med en massa program som vi inte har hemma. Så barnen hade fullt upp och jag fick, hör och häpna, tid över till att läsa. Alltså för skojs skull, inte jobbdokument eller kurslitteratur. Jag hann med både skönlitteratur (även om jag inte lyckades läsa klart boken), veckotidningar (japp, jag använder plural här, jag hann alltså läsa flera tidningar) och dagstidningar. Det har jag inte gjort sen trillingarna föddes.
 
Vilken skillnad det är mellan att ha ett stort hus att husera i och att trängas i en liten trea!! Vi (mest barnen) stökade till lika mycket som vi gör hemma, men det märktes inte alls på samma sätt som det gör i vår trea (där vi ständigt vadar fram i stök och oreda). Och barnen bråkade mycket mindre. Hemma ligger de i luven på varandra mest hela tiden, men i huset kunde de dra sig undan från varandra en stund när de ville vara i fred och på så vis undveks många konflikter.  
 
Alltså, vi måste ha ett hus!!!! Men hur ska det gå till? I Stockholmstrakten krävs det ju (minst) två inkomster för att ha råd med hus och i vårt hushåll finns det bara en inkomst. Och eftersom mitt arbete befinner sig i Stockholm så kan ju inte jag befinna mig allt för långt därifrån. Att byta jobb är inte så lätt eftersom jag är så nischad på det jag gör och det jag gör nästan bara görs i Stockholm. Ensamstående fyrabarnsmammor är heller inte direkt högvilt i arbetsgivarens ögon. Dessutom kräver en flytt en väldig massa arbete. När ska jag ha tid till det? Men förr eller senare blir det oundvikligt. Vi måste helt enkelt ha ett större boende. Barnen blir ju större och större och behöver mer och mer utrymme. Dagen då de inte längre vill vara jättenära sin mamma hela tiden kommer allt närmare (i Matias fall har frigörelseprocessen nog redan börjat lite smått, snyft).
 
Här kommer lite semesterbilder:
 
Nybadad Camila utanför huset som vi fick "vakta" under semestern.
 
 
Det fanns fladdermöss i trädgården där vi spenderade några av våra semesterveckor.  
 
 
 
Lek på vår innergård.
 
 
Mycket glass blev det under denna semester när barnen turades om med att
vara sjuka och vi inte kunde göra så mycket mer än att gå ner på vår innergård en stund.
 
 
 
Sysselsättning för innedagar med sjuka barn. Kul med finger- (och tå) färg, tyckte
barnen som faktiskt också tyckte att det var roligt att tvätta golvet efteråt.
 
 
 Så här fina händer (och glada barn) får en av att kladda med fingerfärg.
 
 
Några små utflykter lyckades vi få till under semestern. Här är barnen på Djurgårdsfärjan
på väg till Junibacken tillsammans med  sin morfar.
 
 
 
Matias med sin morfar.
 
 
 Kul på Junibacken. Tre av mina barn finns med i detta foto, kan du hitta dem?
 
 
Mer lek på Junibacken.
 
 
 Matias på Junibacken. 
 
 
Glasspaus på väg till Gröna Lund  (Camila har redan ätit upp sin glass). Theo och Gabriel
var med sina kontaktfamiljer på deras lantställen, då passade jag på att gå på Gröna Lund
med Matias och Camila (och deras moster).
 
 
 Det var full rulle på Matias och Camila på Gröna Lund.
 
 
Matias och Camila skrattade så de kiknade när de åkte Lyktan på Gröna Lund. De åkte
den mååånga gånger.
 
 
Medan Matias åkte Vilda musen tillsammans med sin moster passade Camila på att (djupt
koncentrerad) köra lite taxi.

Konfliktfri kalashelg

Livet i v�r familj, föräldraskap Barn, Ensamstående, Fyraåring, Kalas, Konflikter, Mamma, fyrabarnsmamma, lilla tonåren, sexåring, straff, trotsåldern, utegångsförbud Permalink1
Räknas fredagskvällen som en del av helgen eller består helgen av lördag och söndag? Om jag väljer det senare alternativet så har vi haft en helg helt utan konflikter!  Jag är helt förbryllad. Barnen har inte bråkat med varandra. Åtminstone inte mer än lite småtjafs. Inget av barnen har heller varit vansinnigt arg på mig. Jag tror faktiskt inte att jag har blivit kallad för "dumma mamma" en endaste gång . Och jag har heller inte varit vansinnigt arg på någon av dem. Jag har faktiskt inte varit arg alls.
 
Med tanke på att det bor tre fyraåringar (till bredden fyllda av utvecklingsfrustration), en sex-och-ett-halvt-åring (ni har väl hört talats om "lilla tonåren"?) och en tålamodsfattig och rätt så hetlevrad mamma i detta hem så är en helg helt utan konflikter något av ett mirakel.
 
Men det är klart, skulle jag istället välja att räkna in fredagskvällen i begreppet "helg" så ändras bilden för då fullkomligt sprakade det av konfliktexplosioner i hemmet. Först mellan barnen och sen mellan mamman (som blev arg på barnen som bråkade) och barnen (framför allt ett av dem). Fast bara under en kort stund. Två av barnen hade nämligen följt med kompisar hem från förskola och skola (Camila är kompis med lillasystern och Matias är kompis med storebrodern i samma familj). Theo och Gabriel följde istället med mig och fredagshandlade (det är ju alltid så roligt att vara ute och handla tillsammans med några fyraåringar på fredagar när det är smockfullt med folk i affären). När vi åkte för att hämta hem syskonen blev det så att vi också stannade en stund så att alla barnen (även Theo och Gabriel alltså) fick leka ett tag. Så när vi kom hem var det sent och vi var alla ordentligt trötta. Som bäddat för konflikter alltså. Och det klämdes verkligen in så mycket bråk som det bara går att hinna få till under den ca timmen som det tog från det att vi kom hem tills alla hade kommit i säng. Så mycket att lördagen fick bli en hemmadag eftersom ett av barnen åkte på sitt livs första utegångsförbud. Egentligen är jag rätt skeptiskt till den sortens straff, men eftersom vi har haft en del problem senaste tiden med att någon (inga namn nämnda) kommer hem trött och grinig efter att ha varit och lekt hos kompisar och tar ut grinigheten på sina syskon, så kändes det som att det var läge att markera att det inte är okej. Eller, snarare var det nog så att jag, när jag blev arg under fredagskvällen, hävde ur mig att "om en kommer hem och är otrevlig mot sin mamma och dum mot sina syskon när en har varit och lekt med kompisar så får en inte gå och leka med kompisar!!!" och för att stå fast vid mitt ord (vara en konsekvent förälder) utan att för den skull förbjuda barnet att någonsin mer leka med kompisar så förvandlades detta indirekta och otydligt uttalade hot till ett mer konkret endagsutegångsförbud när barnet ifråga lite senare försiktigt frågade om hen inte skulle få gå hem till kompisar mer.
 
Så lördagen blev en hemmadag. Barnen lekte jättefint med varandra hela dagen och deras pappa (som har varit bortrest i några veckor) kom på besök. Söndagen (idag alltså) har vi varit och firat barnens kusin, som fyller 24 år.
 
Det bästa med att vara på födelsedagskalas för kusinen (som hölls hemma hos barnens moster) var att få klappa katten (och hunden som också finns där).
 
 Kalasmums!

Första skolveckan avklarad

Livet i v�r familj Ensamstående, Fyraåring, Konflikter, Mamma, Trillingar, fyrabarnsmamma, förskola, förskolelämning, livet med barn, morgonstress Permalink0

Första veckan med tidiga morgnar är avklarad och Matias kom i tid till skolan varje dag! Och inte nog med det, jag har dessutom lyckats lämna trillingarna först varje morgon, så Matias har inte behövt komma till skolan med sina tre småsyskon i släptåg. Jag är så nöjd, både med mig själv och barnen!

De flesta morgnar har vi dessutom klarat utan konflikter. Ett tag trodde jag till faktiskt att vi skulle klara hela veckan utan morgonkonflikter, men det gick i stöpet idag när en av trillingarna inte ville gå när det var dags. Hen skulle prompt bli buren. Men att bära en (tung) fyra och ett halvt-åring samtidigt som en släpar på fleecejackor, kepsar, gympapåsar, datorväska, handväska (jag har en stor och välfylld sån), etcera, samt ska hålla reda på tre ungar till, som alla har svårt att stävja impulsen att springa till bilen så fort de kommer utanför porten utan att se sig om efter bilar (vår parkering ligger på andra sidan av vår gata), är inte idealiskt. Så den lilla trilling som ville bli buren fick inte sin vilja igenom, vilket orsakade (väldigt) högljudda protester och total vägran att röra sig framåt. Det slutade med att jag fick släpa hen till bilen, vilt protesterande. Inte direkt den sorts föräldraskap jag hade tänkt mig att jag skulle tillämpa och inte heller den bild av mitt föräldraskap som jag vill visa upp för grannarna på morgonkvisten! Men när vi ska iväg på morgonen så finns det inte mycket tid för lirkande. För att komma i tid till skolan är viktigt. Att ha tre småsyskon ställer tillräckligt höga krav på Matias utan att han dessutom ska behöva komma för sent till skolan (han tycker att det är jättepinsamt).

Väl framme vid skolan vägrade min trilskandes lilla trilling att gå ur bilen om hen inte skulle få bli buren. Då gav jag upp (vi ska visserligen över en väg då också, så jag måste kunna ha full koll på alla, men där finns i alla fall ett övergångsställe och bilarna kör sakta eftersom barn går över där hela tiden, så jag var lite mindre stressad). Så jag bar hen, och allt annat bråte, från parkeringen till förskolan medan de andra tre sprang i förväg och orsakade trafikkaos när de stod vid övergångsstället och väntade på sin överlastade mamma och trilskandes bror medan bilarna stannade för att släppa över dem (de gick alltså inte över utan stod där och väntade och innan jag hann i fatt hade de hunnit orsaka en lång bilkö). När vi kom fram var jag alldeles svettig och andfådd. Min gympapåse hade jag nog kunnat lämna hemma (gick och tränade lite på lunchen, duktiga jag!) för jag hade ju redan fått ett rejält styrketräningspass.

Men, som sagt, bortsett från denna morgon så har hela veckan flutit på galant, utan konflikter och utan förseningar. Måtte det fortsätta så!!

Förra veckan var däremot ett mindre helvete. Det var kaos på morgnarna och gråtande barn vid förskolelämningarna varje dag trots att vi inte behövde gå hemifrån så tidigt eftersom skolan inte hade börjat ännu. Men det har jag redan förträngt.

Theo och Gabriel på förskolan. En av dem ville absolut inte gå dit i morse, men när jag skulle hämta dem ville de inte gå hem.

 

 

Till top