mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Underbara ungar!

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, fyrabarnsmamma, kärlek, mammablogg, suckar, underbara, ungar Permalink0
Ibland går jag vilse i vardagstressen och glömmer bort hur underbart det är att ha barn. Men då och då blir jag avbruten i mitt inre suckande (som alltför ofta tar sig uttryck i reella, hörbara, suckar trots att jag lovade mig själv innan jag blev förälder att jag aldrig skulle gå omkring och sucka när mina barn hör) av att någon påminner mig. Det kan vara ett av barnen som ger något av sina syskon en spontan kram (mitt hjärta smälter alltid av det), eller när storebrodern (Matias) tålmodigt hjälper något av sina småsyskon med något, eller någon som sjunger en liten trudelutt på gullig barnstämma, eller det stillsamma uttrycket de får i sina runda små ansikten när de sover. Det finns ju så mycket som de gör, eller när de bara är, som är helt underbart! 
 
Idag när jag kom hem möttes jag av detta! Mammahjärtat smälte flera gånger
om! Fast han (Matias) måste nog ha fått lite assistans av barnvakten med den
understa teckningen för riktigt så långt har vi inte kommit med skrivkunskaperna
ännu (nivån vi ligger på framgår av den mellersta teckningen). 

Grinigt värre

Livet i v�r familj Ensamstående, Frustration, Ilskeutbrott, Mamma, Trillingar, Trött, fyrabarnsmamma, gnäll, treåringar Permalink0
Efter en helg tillsammans med barnen är jag som vanligt helt slut. Denna helg har jag ändå haft en paus då min systerdotter passade trillingarna medan jag gick iväg en stund idag och satte mig på ett fik och jobbade med ett grupparbete (på distans, vid datorn alltså). Och Matias har varit hemma hos en kompis nästan hela dagen idag och Camila var också med en stund (tack snälla V, de hade jätteroligt!). Så varför var jag ändå så slut på krafter när det var dags för nattning?
 
Kanske för att gårdagen var så tuff? Trillingarna är ju som treåringar oftast är, dvs rätt rejält psykiskt instabila. De har dagar då de mesta är roligt och bra (då är de underbara!) och så har de dagar då vad som helst kan vara en potentiell källa till ohämmad frustration och rabiata ilskeutbrott. Oftast turas de dock om att ha dåliga dagar. Fördelen med det är att humörsvängningarna blir någorlunda hanterliga (jag orkar bemöta dem någorlunda väl) medan nackdelen är att det sällan kommer en dag då alla är på bra humör och vi får en paus från gnäll och ilska (men det händer).
 
Igår var dock två av dem på uruselt humör samtidigt. Superduperuselt. Hur den tredje trillingen, och storebrodern, klarade av att inte dras med i den totala frustration som rådde förstår jag inte, för jag klarade det inte. Morgonen bestod av ett långdraget, ihärdigt, gnäll utan ände samt en hagelstorm av ilskeutbrott orsakade av...jag vet inte riktigt, men det mesta verkar har varit fel helt enkelt. Sen var vi ute en stor del av dagen på ett lokalt jippo (xxxxvägens dag) tillsammans med barnens pappa. För att det över huvud taget skulle vara möjligt att vistas bland folk med barnen (de två som var på dåligt humör alltså, de andra två uppförde sig exemplariskt) fick jag parera, distrahera, lugna, och muta, på löpande band. Lite som om jag hamnat i mitt i en boxningsring under en pågående match. Det gick sådär men vi lyckades i alla fall ha en skapligt trevlig dag ändå.
 
Brandbil!!!
 
 Theo kämpar för att hålla reda på både vindsnurra och ballong.

Kontaktfamiljstankar och övernattningsäventyr för en av trillingarna

Ensamstående småbarnsmamma, Livet i v�r familj, ensamstående Ensamstående, Konversation, Mamma, Trillingar, femåring, fyrabarnsmamma, kamel, kontaktfamilj, Övernattning Permalink7
Igår hade jag möte med socialtjänsten. Jag får stöd därifrån genom att min systerdotter är anställd för att hjälpa till med barnen 10 timmar i veckan. Under en tid har jag också fått stöd i form av samtalsterapi med en familjebehandlare. Det har varit jättebra. Så skönt att ha någon att bolla mina vardagliga bekymmer med. Som ensamstående har jag ju ingen medförälder att prata med om sånt som oroar mig eller söka råd hos när jag känner mig villrådig. Men eftersom jag ska börja i ett stressrehabiliteringsprogram nu (redan imorgon) så måste vi göra ett uppehåll med samtalen. Jag hinner liksom inte med hur mycket stöd som helst samtidigt (så lyxigt att få mer stöd än vad en hinner med att ta emot!).
 
På mötet togs frågan om en eventuell kontaktfamilj för barnen upp (eller fler, det blir nog svårt att hitta en familj som vill ta sig an fyra små barn). Vi har pratat om det lite löst tidigare men då har barnen varit för små för att det skulle kunna bli aktuellt. Nu är de större och jag behöver ta ställning till huruvida jag vill söka den formen av hjälp eller inte (därmed inte sagt att det beviljas även om jag söker, men jag hoppas såklart på det). Det är ett jättesvårt beslut. Jag vill ju vara med mina barn och saknar dem jättemycket när jag inte är det. Samtidigt behöver jag ju verkligen tid för återhämtning och för att hinna ikapp med allt som behöver göras och jag skulle förmodligen vara en bättre förälder till dem om jag fick avlastning. Men tillit är inte min starka sida och när det gäller barnen är jag ännu mer misstänksam. Jag oroar mig för att lämna bort dem till personer som jag inte känner till hundra procent (går det ens att känna någon annan än sig själv till 100%, eller ens sig själv?). Tänk om de inte är snälla mot dem! Eller lär dem saker som jag inte vill att de ska lära sig (t.ex. fördomar). Alla familjer döljer sina hemligheter och vem vet vilka hemligheter som kommer att finnas i de familjer som väljs till mina barn?  
 
Hur skulle ni ha gjort?  Är det någon som har erfarenhet av att ha, vara, eller vara hos en kontaktfamilj? Har ni tips?
 
Natten till idag blev lite av ett miniprov på hur det skulle kunna vara. En av trillingarna följde med och sov över hos en av personalen på förskolan. Det gick jättebra (bortsett från att jag glömde packa ner hens tandborste) och hen verkar ha haft jätteroligt. Det kändes lite tomt att inte ha hen här i går kväll, men jag måste erkänna att det var rätt skönt att "bara" ha tre barn att göra iordning och komma iväg till förskolan med imorse. Så efter detta lilla prov känns tanken på en kontaktfamilj (eller fler) som kan ha barnen någon dag, och kanske även en natt, i månaden inte alls så tokig. Men att jag kände mig så lugn berodde till stor del på att mitt barn var hos en person som jag litar på och som jag vet att hen känner sig trygg med.
 
Min lilla trillings övernattningsäventyr visar på vilka fantastiska människor som finns. Tack vare henne fick mitt barn en jätterolig kväll och lite ledigt från sina syskon (och sin stressade och griniga mamma) och jag fick lite avlastning. Tack fina du!
 
På väg hem från förskolan i sommarvärmen. Gabriel och Matias (på cykeln).
Dagens konversation:
Mamman (jag)säger (på skämt) till femåringen (när hon ser att det ligger en mjukiskamel på spisen): "ska vi äta stekt kamel idag?".
Femåringen (Matias) svarar: "Men mamma, kameler älskar faktiskt värme"
     
Till top