mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Alla dessa dans-på-rosor mammor som klankar ner på andra mammor!

Debatt, Livet i v�r familj, föräldraskap Egentid, Ensamstående, Föräldraskap, Knivlisa, Louise Winblad, Mamma, andra mammor, fyrabarnsmamma, hejhejvardag, mammapoliser, mammor som klankar ner på mammor, momshaming, skammande Permalink0
En av mina favoritbloggar är hejhejvardag. Jag känner igen mig i stort sett i varenda inlägg. 
 
Louise Winblad, som ligger bakom bloggen, lyckas verkligen fånga upp den hisnande bergochdalbana som livet som mamma utspelar sig i. Med sina illustrationer räddar hon livet, eller i alla fall den psykiska hälsan, på mammor som mig. Det vill säga såna mammor som tagits lite på sängen av föräldraskapet. Mammor som, trots att vi så klart är glada och tacksamma för våra barn som vi så klart älskar innerligt, ibland (eller ofta) tycker att det är svårt att vara mamma. Såna som inte alltid uppskattar den rätt kraftiga utökning av obetalt hushållsarbete, logistik, och administration som föräldraskapet för med sig (barn stökar till massor, smutsar ned kläder i en rasande fart och ska ha mat flera gånger om dagen). Såna som med jämna mellanrum blir förskräckta över våra egna reaktioner i olika, barnrelaterade, sammanhang och undrar lite för oss själva om det är något fel på oss som inte klarar av att vara milt leende ömsinta mödrar (och i de flesta fall även makor) med outsinligt tålamod 1440 minuter om dygnet.
.
Förutom att bjuda på skratt, perspektiv, och självdistans, så får bloggar som hejhejvardag en att känna sig lite mindre ensam i sin mammabergochdalbana. Så himla bra, tycker jag!
 
När jag har tid brukar jag läsa läsarnas kommentarer också. Jag inser då att det finns fler därute som är som jag. Det känns skönt att veta. Men om en ska tro alla kommentarer som skrivs så finns det tydligen också mammor som tycker att allt är en dans på (taggfria) rosor. Dessa mammor blir ibland provocerade när mammor som har en lite mer nyanserad bild av föräldraskapet tar sig rätten att uttala sig högt (eller skriftligt snarare) om dalarna i föräldraskapet. Dans-på-rosor-mammorna tycks dessutom tro att om de (ofta i brutalt ärliga ordalag) säger till de mammor (det är sällan pappor drabbas av detta) som har gett uttryck för någon form av svårighet (t.ex. trötthet) relaterad till föräldraskapet att de är otacksamma och gnälliga offerkoftor så blir allt frid och fröjd och alla blir glada.
 
Det är förbryllande, tycker jag. Har dessa mödrar sån tur att de har lyckats kamma hem konstant samarbetsvilliga barn, jämställda partners, toleranta arbetsgivare, och en obegränsad tillgång till tid, ork och pengar? Eller har de en förvrängd verklighetsbild? Eller finns det någon slags resistent personlighetstyp som inget rår på? Och vad får dem att tro att det är en bra ide att tala om för någon som upplever något (i detta fall föräldraskapet) som jobbigt att de är otacksamma och gnälliga offerkoftor? Detsamma som gäller för barn gäller ju för vuxna. Det vill säga, negativ bekräftelse ger dåliga resultat och positiv uppmärksamhet leder till positiva resultat. Så att säga till mammor, som oftast redan känner sig dåliga, att de är dåliga är inte så värst smart. Frånsett om en vill vara elak, i så fall är det en effektiv strategi.
 
För att inte tala om de mammor som har det riktigt tufft. De som drabbats av omständigheter som de med stor sannolikhet inte kunnat förutse, såsom sjukdomar, diagnoser, ekonomiska svårigheter, etcera., samtidigt som de kanske dessutom missbedömde framtidsutsikterna för ett delat föräldraskap med sina barns pappa? Hjälper det dessa mammor att tala om för dem att de är gnälliga? Knappast!  Snarare tyder det på att personen som fäller kommentaren har ganska grava problem med sin empatiska förmåga.
 
En favoritkommentar bland dem som stör sig på mammor som vågar sig på att yppa något om föräldraskapets mindre rosaskimrande delar är att ifrågasätta varför de (de gnälliga mammorna alltså) har valt att skaffa barn om de nu tycker att det är så jobbigt. Alltså, vad är det för en j-a fråga! Och vad är syftet med den?  Även om frågan ställs i ett av de land i världen där det finns tillgång till sexualundervisning, preventivmedel och fri abort, så är den så otroligt korkad! För det första kan ju ingen riktigt veta hur det är att vara förälder innan de blir det själva. En kan tro en massa, men för de allra flesta blir det ändå lite av en chock. Så det är liksom inte något som det går att göra ett till hundra procent medvetet val kring. Dessutom går det inte att veta vad en får, för barn är olika. För det andra så är inget antingen helt svart eller helt vitt och bara för att du har valt något innebär inte att du måste tycka att allt med det är bra. Det är som att säga att "du har ju valt Pelle till din partner så då kan du inte irritera dig på att han klipper tånaglarna i vardagsrummet och inte städar efter sig efteråt", eller, "Jaså, hela källaren har blivit fuktskadad, det är inget att gnälla över för ni har ju valt att skaffa hus". För det tredje är det oerhört sällan som någon ångrar sitt val att skaffa barn, oavsett hur jobbigt det kan vara. Så lägg ner! Den som ställer en sån fråga avslöjar bara offentligt hur korkad hen är.
 
Så hur kom jag nu in på detta nu? Jo, hejhejvardag publicerade häromdagen en tävling (i samarbete med Bokadirekt) på Instagram (den pågår nog ännu ifall du vill delta). Uppgiften, för att vara med och tävla, var att motivera varför just du är värd lite njutning i form av ett presentkort som kan användas för valfri behandling (typ fotmassage, ansiktsbehandling, etc). Kommentarsfältet fylldes då, såklart, med tanke på uppgiften, med kommentarer från mammor som suktar efter lite egentid för att de är trötta och sällan har tid för njutning eller ens för att se till sina basbehov eftersom föräldraskapet och livet i övrigt kräver så mycket av dem. Inget konstigt alls, tänker jag. Vi lever ju i ett land där sjukskrivningstalen för utmattning och stressrelaterad ohälsa har mångdubblats det senaste decenniet och dessutom domineras av kvinnor med barn (dvs mammor). Att många mammor har det slitigt och kämpar för att få det berömda livspusslet att gå ihop är liksom ingen skröna. Det är samhällsproblem.   
 
Ändå var det såklart någon som blev provocerad och skrev:
 
"Är det bara jag som blir provocerad av alla offerkoftor som ska bäras...?? Varför blev det en tävling om vem som det är mest synd om? Varför kan inte motiveringen bara vara att man anser sig förtjäna ett presentkort för man är den bästa mamman på jorden för sitt barn?" 
 
Ja du, låt oss hoppas att du är den enda som blir så provocerad att du känner att du behöver kalla andra mammor för "offerkoftor som måste bäras..". Själv försöker jag att inte bli provocerad av din kommentar eftersom jag helst vill vara tolerant och förstående, men jag lyckas inget vidare. Och det är såklart fritt fram för dig att motivera ditt tävlingsbidrag som du vill (precis som det är fritt fram för de andra att välja vad de vill grunda sin motivering på) så skriv gärna att du förtjänar att vinna för att du är den bästa mamman för ditt barn om du vill det! Det är en bra motivering tycker jag. Men det tycker jag att de andra motiveringarna bland tävlingsbidragen också är.
 
 En av Louise Winblads underbara teckningar från bloggen hejhejvardag (helt fräckt kopierad därifrån).
 
 
En annan som (klockrent) uppmärksammat detta tema nyligen är Knivlisa. Det inlägget hittar du här.
 

Unna mig och barnen en resa? Eller en framtid?

Debatt, Livet i v�r familj Ensamstående, Flyg, Flygresor, Mamma, Resa, Semester, exotiska, framtid, fyrabarnsmamma, hållbarhet, klimat, klimathot, miljö, miljöförstöring, miljöpåverkan, resmål Permalink3
Jag är inte så värst aktiv på Instagram och Facebook. Jag hinner inte, orkar inte, och glömmer bort. Men jag läser andras inlägg. Inte varje dag (därför missar jag ofta att födelsedagsgratulera de som fyller år, förlåt!), men kanske varannan, eller var tredje, dag tittar jag in där och scrollar igenom det senaste flödet. 
 
Just nu är där fullt med lyckliga familjefoton, med tillhörande glada tillrop och soliga semesterhälsningar, tagna på diverse semestermål runt om i världen. Såklart, det är ju semestertid och folk är ute och reser för fulla muggar. Så underbart, tänker jag, och fantiserar om alla spännande ställen vi ska besöka så fort det går att resa tillsammans med barnen. För jag älskar att resa och innan jag fick barnen så gjorde jag det, massor. Resor, framför allt internationella sådana som genomförs med flygplan, var ett vanligt inslag i mitt liv när jag var liten. Min pappa var nämligen pilot på SAS. I unga dagar ryggsäcksluffade jag jorden runt och sen styrde jag in min yrkesbana på ett område där resor är en del av jobbet och fick dessutom möjligheten att bo utomlands under många år.
 
Under Matias första 1,5 år av livet hann han med fem internationella resor och medan han låg i min mage gjorde han ytterliga fyra såna. Men sen tog det slut. Trillinggraviditet och livet som ensamstående mamma till fyra små barn satte abrupt slut på det. Nu är det svårt nog att åka till ICA och handla med alla barnen och jag är glad om jag ens lyckas vara utanför dörren med alla fyra utan missöden. Och även om det skulle gå skulle vi inte ha råd att resa så långt. Kanske får vi aldrig det. Och kanske är det bra? För kanske har jag redan för länge sen passerat min kvot för hur mycket internationella resor en person får göra under sin livstid?
 
För alla dessa resor påverkar miljön jättemycket. Tillsammans med all övrig överkonsumtion som vi ägnar oss åt nu för tiden sabbar de faktiskt jorden. Den jord som mina barn ska leva på rätt länge framöver och som deras barn ska leva på efter det.  Kan jag verkligen fortsätta att ignorera det? För att tänka att mina små resor (om vi skulle få råd) varken gör till eller från håller inte. Det håller inte eftersom de som tänker så är så många att det faktiskt, tillsammans, gör stor skillnad. Att tänka att vi ju måste få unna oss ibland, att vi är värda det, håller inte heller. För även om jag är värd mycket så är det inte värt mina barns framtid. Och mina barn är värda att få en framtid på en beboelig jord mycket mer än de är värda den där semesterresan. Men ändå, så svårt, för det är ju så härligt att resa!! Vem vill vara utan sol, exotisk mat på billiga, men ändå lyxiga, restauranger, uppassning från (dessvärre ofta underbetald och med osäkra arbetsvillkor) hotellpersonal, vita ständer, spännande utflykter, vykortsvacker natur, etcetera? Inte jag, jag vill ha det! Vilket dilemma!
 
Nåväl, för min del kan jag bekvämt nog skjuta dessa funderingar, och de beslut som de måste leda till, på framtiden. För just nu är det inte möjligt för oss att resa längre en max en halvtimmes radie från vår bostad. Överkonsumera kan vi inte heller göra så mycket (bortsett från överkonsumtion av glass dessa sommarveckor) eftersom det varken finns tid eller pengar till det. Till er som kan resa, och som gör det, vill jag inte skicka några pekpinnar eller skuldbelägga, för jag förstår er så väl (och till och med avundas er). Jag vill bara mana till eftertanke, eller snarare, "förtanke". Våra barns framtid kräver nämligen att vi blir bättre på det, mycket bättre.
 
December 2016 publicerade tidningen Land en krönika skriven av Håkan Steen med titeln "Gör du allt för dina barn? Avstå då från resan till Thailand". Den är skoningslös. Men en tankeställare. En smärtsam sådan. När jag läser den vill jag åberopa varenda ursäkt jag kan komma på och det gör ont att inse att ingen av mina ursäkter håller. Men det är så det är. Håkan Steen har rätt. Läs den! Den finns här.  
 
 
Bildresultat för flygresor
Jag längtar efter att resa med barnen, men är det värt
det? (fotot har jag lånat från flygresor.com).

Ska mammor skylla sig själva?

Debatt, Livet i v�r familj Aftonbladet, Arbetsmarknad, Debatt, Debattinlägg, Ensamstående, Föräldraförsäkring, Lattemammor, Mamma, Siri Steijer, Timbro, fyrabarnsmamma, föräldraledighet Permalink1
För några dagar sen (19/6) publicerade Aftonbladet en debattartikel där Siri Steijer i sann Timbroanda gick till angrepp mot föräldraförsäkringen (debattartikeln kan du hitta här). Siri menar att mammor som är hemma med sina barn får skylla sig själva om de sen missgynnas i karriären. Eftersom Siri arbetar för den marknadsliberalistsiska tankesmedjan Timbro, vars huvudmål är att propagera för en nedmontering av välfärdsstaten och ett avskaffande av det sociala trygghetssystemet så är det föga förvånande att hon lanserar dessa ståndpunkter. Ändå kan jag inte låta bli att bli provocerad. Ännu mer provocerad blir jag av att det faktiskt finns personer, till och med mammor, som köper det hon skriver (se t.ex. Ann Söderlunds blogginlägg från den 19/6, ni hittar det här). Som tur är verkar de inte vara så många. Aldrig har jag sett så mycket kritik mot ett debattinlägg som i kommentarsfältet till Siris artikel på Aftonbladets Facebooksida.  
 
Alltså, barn behöver tas om hand och oavsett vem som gör det så kommer det att kosta staten pengar. Åtminstone om vi ska ha en så välfungerande arbetsmarknad som vi har, där kvinnor faktiskt kan delta under liknande (inte lika, tyvärr) villkor som männen eftersom det finns en fungerande, statligt subventionerad, barnomsorg som är tillgänglig för alla oavsett inkomst och socioekonomisk status. Men visst, föräldraförsäkringen kostar mer pengar per barn än vad den offentliga barnomsorgen gör så det kanske skulle spara staten (dvs skattebetalarna) några kronor om föräldraförsäkringen avskaffades och spädisar spenderade dagarna på institution istället för med sina mammor (eller pappor, för även pappor tar faktiskt föräldraledigt). Åtminstone om man ser det hela kortsiktigt. Men hur skulle det bli sett ur ett längre perspektiv? Vilka konsekvenser får det på sikt när små barn får mindre tid med sina föräldrar?
 
Forskningen om barns utveckling har gått enormt mycket framåt under de senaste decennierna, framför allt på grund av att ny teknik (inom neurovetenskapen) har gjort det möjligt att se hur hjärnan utvecklas och påverkas av olika sorters omständigheter. Det finns mycket stöd inom forskningen för att barn under sina första levnadsår behöver få snabb respons på sina behov för att utvecklas väl. Ett av de behov som spädbarn har, som är viktigt för deras utveckling, handlar om att utveckla en trygg anknytning till en eller några få personer som svarar på barnets behov och ger det närhet och trygghet. All forskning talar för att det inte skulle vara en bra idé alls att lämna barn som är yngre än ett år på förskola, något som heller inte är möjligt i Sverige. Det optimala för barnen vore snarare att få ha sin/a primära anknytningsperson/er tillgängliga för dem så mycket som möjligt ända upp till treårsåldern.  Men det är det få barn som får. Arbetslivet går först. Utan försörjning kan vi nämligen inte leva.
 
Att arbetslivet är viktigt för ett samhälle råder det ingen tvekan om. Det är motorn i samhället, sägs det. Visst är det viktigt, men om vi inte också får barn så har vi snart inget samhälle alls. Barnen är ju den framtida arbetsmarknaden. Om barnen blir välanpassade och produktiva individer gynnar det vårt samhälle på sikt och möjligheterna för att de ska bli produktiva samhällsmedborgare ökar markant om de får en trygg start i livet. Man kan ju fråga sig om det bara är en slump att vi i Sverige har ett så, internationellt sett, tryggt och välfungerande samhälle? 
 
För några år sen uppmärksammades situationen för föräldralösa barn som levde i barnhem i Rumänien. Kommer ni ihåg det? De var apatiska och deras utveckling var allvarligt störd. Jag menar inte att det skulle bli riktigt så illa om föräldraförsäkringen kortades ned i Sverige och föräldrar blev tvungna att lämna väldigt små barn på förskola för att kunna arbeta. Men det ofta upp till sju barn per personal på de kommunala förskolorna och det skulle krävas betydligt mer resurser till den offentliga barnomsorgen om föräldraförsäkringen kortas ner. För så som det ser ut i förskolorna idag finns inte den kapacitet som behövs för att ta hand om bebisar.
 
Att föräldraskapet inte är jämställt mellan könen och att mammor tar ut betydligt större del av föräldraförsäkringen än män är en annan fråga. Siri menar i sin debattartikel att föräldraförsäkringen är en kvinnofälla, men det är ju inte föräldraförsäkringen i sig som leder till att vi är inte är jämställda på arbetsmarknaden. Tvärtom, den gör det möjligt för kvinnor att både yrkesarbeta och skaffa barn.  Det är i själva verket det motsatta förhållandet som råder, för på grund av att arbetsmarknaden inte är jämställd väljer många familjer att låta kvinnan, som oftast har en lägre inkomst, ta en större del av föräldraledigheten. Det blir en ond cirkel.  
 
Och vilka är det egentligen Siri syftar på när hon använder begreppet Lattemammor? Är dessa lattemammor verkligen ett stort samhällsproblem? Jag tänker mig att det är en rätt begränsad grupp, koncentrerad till storstäderna. Det flesta småbarnsmammor har inte tid att sitta på fik och smutta på latte särskilt ofta. Att dricka kaffe bör väl ändå vara ok även för mammor? Det dricks ju massor av kaffe i arbetslivet, så det torde vara ett accepterat beteende även i Timbros perspektiv.
 
Som tur är verkar dock de flesta vara överens om att Siri Steijer är ute och cyklar i sina resonemang och inser att föräldraförsäkringen är något att värna om. Läs gärna Bloggkommentatorerna inlägg från den 20/6. Så bra (du hittar det här)!
 
 
 
Till top