mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Ska mammor skylla sig själva?

Debatt, Livet i v�r familj Aftonbladet, Arbetsmarknad, Debatt, Debattinlägg, Ensamstående, Föräldraförsäkring, Lattemammor, Mamma, Siri Steijer, Timbro, fyrabarnsmamma, föräldraledighet Permalink1
För några dagar sen (19/6) publicerade Aftonbladet en debattartikel där Siri Steijer i sann Timbroanda gick till angrepp mot föräldraförsäkringen (debattartikeln kan du hitta här). Siri menar att mammor som är hemma med sina barn får skylla sig själva om de sen missgynnas i karriären. Eftersom Siri arbetar för den marknadsliberalistsiska tankesmedjan Timbro, vars huvudmål är att propagera för en nedmontering av välfärdsstaten och ett avskaffande av det sociala trygghetssystemet så är det föga förvånande att hon lanserar dessa ståndpunkter. Ändå kan jag inte låta bli att bli provocerad. Ännu mer provocerad blir jag av att det faktiskt finns personer, till och med mammor, som köper det hon skriver (se t.ex. Ann Söderlunds blogginlägg från den 19/6, ni hittar det här). Som tur är verkar de inte vara så många. Aldrig har jag sett så mycket kritik mot ett debattinlägg som i kommentarsfältet till Siris artikel på Aftonbladets Facebooksida.  
 
Alltså, barn behöver tas om hand och oavsett vem som gör det så kommer det att kosta staten pengar. Åtminstone om vi ska ha en så välfungerande arbetsmarknad som vi har, där kvinnor faktiskt kan delta under liknande (inte lika, tyvärr) villkor som männen eftersom det finns en fungerande, statligt subventionerad, barnomsorg som är tillgänglig för alla oavsett inkomst och socioekonomisk status. Men visst, föräldraförsäkringen kostar mer pengar per barn än vad den offentliga barnomsorgen gör så det kanske skulle spara staten (dvs skattebetalarna) några kronor om föräldraförsäkringen avskaffades och spädisar spenderade dagarna på institution istället för med sina mammor (eller pappor, för även pappor tar faktiskt föräldraledigt). Åtminstone om man ser det hela kortsiktigt. Men hur skulle det bli sett ur ett längre perspektiv? Vilka konsekvenser får det på sikt när små barn får mindre tid med sina föräldrar?
 
Forskningen om barns utveckling har gått enormt mycket framåt under de senaste decennierna, framför allt på grund av att ny teknik (inom neurovetenskapen) har gjort det möjligt att se hur hjärnan utvecklas och påverkas av olika sorters omständigheter. Det finns mycket stöd inom forskningen för att barn under sina första levnadsår behöver få snabb respons på sina behov för att utvecklas väl. Ett av de behov som spädbarn har, som är viktigt för deras utveckling, handlar om att utveckla en trygg anknytning till en eller några få personer som svarar på barnets behov och ger det närhet och trygghet. All forskning talar för att det inte skulle vara en bra idé alls att lämna barn som är yngre än ett år på förskola, något som heller inte är möjligt i Sverige. Det optimala för barnen vore snarare att få ha sin/a primära anknytningsperson/er tillgängliga för dem så mycket som möjligt ända upp till treårsåldern.  Men det är det få barn som får. Arbetslivet går först. Utan försörjning kan vi nämligen inte leva.
 
Att arbetslivet är viktigt för ett samhälle råder det ingen tvekan om. Det är motorn i samhället, sägs det. Visst är det viktigt, men om vi inte också får barn så har vi snart inget samhälle alls. Barnen är ju den framtida arbetsmarknaden. Om barnen blir välanpassade och produktiva individer gynnar det vårt samhälle på sikt och möjligheterna för att de ska bli produktiva samhällsmedborgare ökar markant om de får en trygg start i livet. Man kan ju fråga sig om det bara är en slump att vi i Sverige har ett så, internationellt sett, tryggt och välfungerande samhälle? 
 
För några år sen uppmärksammades situationen för föräldralösa barn som levde i barnhem i Rumänien. Kommer ni ihåg det? De var apatiska och deras utveckling var allvarligt störd. Jag menar inte att det skulle bli riktigt så illa om föräldraförsäkringen kortades ned i Sverige och föräldrar blev tvungna att lämna väldigt små barn på förskola för att kunna arbeta. Men det ofta upp till sju barn per personal på de kommunala förskolorna och det skulle krävas betydligt mer resurser till den offentliga barnomsorgen om föräldraförsäkringen kortas ner. För så som det ser ut i förskolorna idag finns inte den kapacitet som behövs för att ta hand om bebisar.
 
Att föräldraskapet inte är jämställt mellan könen och att mammor tar ut betydligt större del av föräldraförsäkringen än män är en annan fråga. Siri menar i sin debattartikel att föräldraförsäkringen är en kvinnofälla, men det är ju inte föräldraförsäkringen i sig som leder till att vi är inte är jämställda på arbetsmarknaden. Tvärtom, den gör det möjligt för kvinnor att både yrkesarbeta och skaffa barn.  Det är i själva verket det motsatta förhållandet som råder, för på grund av att arbetsmarknaden inte är jämställd väljer många familjer att låta kvinnan, som oftast har en lägre inkomst, ta en större del av föräldraledigheten. Det blir en ond cirkel.  
 
Och vilka är det egentligen Siri syftar på när hon använder begreppet Lattemammor? Är dessa lattemammor verkligen ett stort samhällsproblem? Jag tänker mig att det är en rätt begränsad grupp, koncentrerad till storstäderna. Det flesta småbarnsmammor har inte tid att sitta på fik och smutta på latte särskilt ofta. Att dricka kaffe bör väl ändå vara ok även för mammor? Det dricks ju massor av kaffe i arbetslivet, så det torde vara ett accepterat beteende även i Timbros perspektiv.
 
Som tur är verkar dock de flesta vara överens om att Siri Steijer är ute och cyklar i sina resonemang och inser att föräldraförsäkringen är något att värna om. Läs gärna Bloggkommentatorerna inlägg från den 20/6. Så bra (du hittar det här)!
 
 
 

Obegripliga människor

Debatt, Livet i v�r familj Ensamstående, Fyrlingvagn, Mamma, barnvagn, fyrabarnsmamma, människor, ondska, vagn Permalink1
Ibland undrar jag över oss människor. Hur kan det komma sig att det händer så mycket hemskt i världen, och att det mesta av allt hemskt som händer faktiskt skapas/görs av människors? Varför begår människor onda handlingar?
 
Jag tänker på de människor som jag känner, om någon av dem är kapabel att göra något riktigt hemskt mot någon annan? Jag har svårt att tro det. Men ändå, människor dör i massor varje dag på grund av att andra människors agerande. Krig, mord, tortyr, förtryck och våld är en del av allas vår vardag. Mer direkt och drabbande för vissa än för andra. Men ändå, ingen är förskonad. Även när vi inte är direkt drabbade så hör vi om det, läser om det, ser det, och till och med frossar i det helt frivilligt (även om det då oftast är i fiktiv form). Människors ondska skrämmer och fascinerar. Kanske för att den faktiskt finns på riktigt, men samtidigt är så obegriplig?
 
Igår var en sån dag när jag funderade över såna saker. Det hände något som fick mig att fundera just på hur människor fungerar, varför det är så svårt för många att sätta sig in i någon annans situation, och varför en del människor är så fantastiska och omtänksamma medan andra inte alls bryr sig om hur andra människor har det. Varför är en del människor förstående och tålmodiga medan andra är arga och fulla av hat? Vad beror det på?
 
Vi var på väg hem från förskolan. Alla barnen satt i sin fyrlingvagn som med barnen i väger en väldigt massa (typ 80kg) och som dessutom börjar bli rejält sliten och svårt att dra (jag vet, Matias är för stor för att åka vagn, men han var trött). Att snabbt flytta vagnen i sidled är inte möjligt, och det krävs en ganska rejäl styrkeinsats för att över huvud taget lyckas med en sån manöver. När vi svängde runt ett hushörn mötte vi en man som var på väg i motsatt riktning. Vi var då rätt nära husväggen vilket gjorde det svårt att gå förbi oss på vänster sida om vagnen, men på andra sidan fanns det gott om plats på trottoaren. Istället för att ta några steg åt sidan för att släppa fram oss gick han rakt fram mot oss vilket gjorde mig tvungen att stanna eftersom jag annars skulle ha kört på honom med barnvagnen. Så stod vi i någon sekund innan jag föreslog att han kanske kunde tänka sig att gå förbi oss på andra sidan barnvagnen. När han insåg att jag inte tänkte flytta på mig (hade jag kunnat hade jag nog instinktivt gjort det) så blev han blev urförbannad och klämde sig på ett våldsamt sätt förbi vagnen, skrek jävla idiot åt mig och stegade iväg osande av aggressivitet. Jag hade god lust att ropa något efter honom om vad jag tyckte om hans beteende, men vågade inte.  
 
Denna man, i 30 årsåldern, blond med hästsvans och hipsterskägg, tyckte alltså på fullaste allvar att jag och barnen skulle flytta på oss så att han inte skulle behöva ta några steg åt sidan. Fem personer och en tung vagn skulle, enligt honom, snällt bereda väg åt honom. Och när vi inte gjorde det så tyckte han sig ha rätt att skrämma mina barn (och mig) och skrika förolämpningar till deras mamma. Jag kan inte låta bli att undra vad som får honom att tro att det är ok? Och varför blev han så arg? Så obegripligt.
 
Det är mycket som är obegripligt för mig (jag är kanske lite dum?). Mannen som vi mötte igår betedde sig på ett sätt som är obegripligt för mig, precis som att det är obegripligt för mig att det finns krig, eller att nästan 17 % av Sveriges invånare skulle rösta på Sverigedemokraterna om det hölls val nu (källa: Sifo).
 
 
En tungkörd vagn kommer lastad med trötta, blodsockerlåga barn som vill hem. Så det
uppskattas verkligen om den som lätt kan flytta på sig släpper förbi oss (det gör såklart de flesta).
 
  

Boktips - "Barns syn på vuxna - att komma nära barns perspektiv"

Debatt, föräldraskap Barns syn på vuxna, Boktips, Britt Tellgren, Elisabeth Arnér, Ensamstående, Mamma, Studentlitteratur, fyrabarnsmamma Permalink0

Idag tänkte jag bjuda på ett boktips. Jag har nämligen läst en superintressant
bok som jag vill
rekommendera till alla som har med barn att göra i sin vardag.

Boken heter Barns syn på vuxna – att komma nära barns perspektiv”, och är skriven av Elisabeth Arnér och Britt Tellgren (Studentlitteratur 2006). Den riktar sig nog egentligen till förskolepedagoger, men är verkligen jätterelevant även för föräldrar. Den handlar om maktrelationen mellan barn och vuxna, hur barn är underordnade vuxna, och hur barnen uppfattar och hanterar det.

Boken bygger på samtal som författarna har haft med sexåriga barn som går i förskola. Samtalen handlade till stor del om hur barnen ser på vuxna och på relationen mellan dem och de vuxna. Det som framkommer är oerhört tankeväckande och ibland rent skrämmande.  Boken visar upp en verklighet där barn är helt underordnade de vuxna. De vuxna kontrollerar det mesta i barnens liv, till och med deras lek. Temat makt och barns underordnade ställning, löper som en röd tråd genom hela boken, och det är sorgligt att se (läsa) hur maktlösa de intervjuade barnen upplever sig vara i relationen med vuxna.

Barnen som intervjuats i boken tar för givet att de vuxna ska bestämma och ifrågasätter det inte. Det är så de har fått lära sig att det ska vara. Barnen är underordnade de vuxnas perspektiv och för barnen framstår det som att de vuxna alltid har rätt även om de själva ofta har idéer och tankar som skiljer sig från de vuxnas. I boken framgår också att vuxna inte tycks vara särskilt intresserade av barnens syn på saker och ting. Barn betraktas som omogna och oförmögna att själva förstå sitt eget bästa. Maktojämlikheten ifrågasätts alltså varken av de vuxna eller av barnen.

 

"Barns syn på vuxna - att komma nära barns perspektiv" av Elisabeth Arnér och Britt Tellgren (Studentlitteratur 2006).

 

Boken är verkligen jätteintressant! Den är skriven ur ett pedagogiskt perspektiv men kan lätt kopplas till samhällsfrågor i stort, såsom frågor om föräldraskap, kultur, socialisering, skolpolitik, och om vilken människosyn som råder i samhället där vi lever.

Frågan om barns självbestämmande är ju ständigt aktuell, och dyker ofta upp som debattämne i pressen. Med jämna mellanrum höjer upprörda debattörer sina röster och kräver ett slut på curlandet och förordar vikten av ”tydligt gränssättande” medan andra kontrar med att förespråka ett lyhört och flexibelt föräldraskap där barnens behov får styra. Diskussionen förs av vuxna, och utgår från vuxnas perspektiv. Men vem har rätt och vem har fel? Eller, kanske det ena inte utesluter det andra? För nog är det väl möjligt att se barn som ”riktiga” människor med åsikter som är värda att ta på allvar, snarare är som objekt för de vuxnas synpunkter, och öppna upp för ett större medinflytande, utan att för den delen släppa alla ramar?

Som förälder brottas jag ständigt med frågan om hur mycket inflytande mina barn ska få ha över sina liv och sin vardag. Jag vill ju att mina barn ska växa upp som starka individer, som formar sina åsikter självständigt och som vågar ifrågasätta sådant som de tycker är fel. Samtidigt tvekar jag för att ge dem för mycket utrymme till självbestämmande eftersom jag är rädd för att det ska leda till att jag förlorar kontrollen över situationen, att det blir kaotiskt och svårt att passa in i de normer som till står del styr vårt liv (passa tider, uppföra sig väluppfostrat, se vårdad ut, etc.). Jag vill ju också att de ska säga emot mig när de tycker att jag har fel, men ändå bli jag ofta irriterad eller arg när de gör det (förutom de gånger som jag håller med dem, vilket faktiskt händer rätt ofta).

Boken tar också upp de strategier som barnen utvecklar för att hantera de vuxnas krav. Det handlar bland annat om strategier för att kunna göra sådant som inte är tillåtet men komma undan med det och för att slippa så lindrigt som möjligt undan de krav som upplevs som tråkiga. Barnen i studien berättar om finurliga sätt att ”lura” de vuxna, till exempel genom att göra sådant som de inte får när de vuxna inte ser, eller genom att säga något som får den vuxne att glömma bort de krav som hen har ställt. Det tydligt att det som händer när de vuxna sätter regler som barnen inte håller med om inte är att barnen börjar tycka likadant som den vuxne. De underordnar sig de vuxnas regler och ifrågasätter dom inte, men de har inte gjort perspektiven till sina egna. Så fort de hittar en möjlighet att komma undan reglerna så gör de det. Med andra ord hjälper det inte hur mycket jag än skäller på barnen för att de river ner kläderna som jag precis har sorterat (just det har nämligen hänt många gånger), de kommer inte att säga emot (de ifrågasätter inte), men de kommer heller inte att hålla med mig om att det är viktigt att kläder får ligga fint vikta på sin plats (de anammar inte mitt perspektiv), och de kommer i alla fall att riva ned dem igen om de får chansen och tror att de kan komma undan med det.

Boken visar också hur barn utvecklar strategier för att hantera känslor och sådant som upplevs kränkande, som till exempel skäll och bestraffningar. Bland annat nämns exempel på strategier för att trösta sig själva när de blir bestraffade. Jag blev väldigt berörd av att läsa detta.  Det framgår så tydligt hur utsatta barnen är i den underordnade position som de befinner sig i. Jag undrar hur de vuxnas bristande respekt för barnen påverkar dem och vad det är vi lär dem när vi skäller, bestraffar och behandlar dem på ett kränkande sätt? Hur påverkar det utvecklingen av deras empatiska förmåga? För precis som Arnér & Tellgren skriver i boken är de vuxna förebilder som ”måste utveckla och visa en tydlig respekt för dem, för att barnen i sin tur skall få hjälp att förstå och respektera varandra.

Barn både bör och kan ges ett mycket större maktutrymme i relationen med vuxna (hur ofta säger vi nej, eller skäller, på ren automatik?). Men för att det ska var möjligt måste vårt synsätt på barn omvärderas. De måste betraktas som fullvärdiga människor istället för något ofärdigt som ännu inte har utvecklat sin kapacitet att tänka själva kring sin situation.

Boken fick mig att inse hur otroligt stor makt jag har i relationen med barnen, och hur maktlösa de faktiskt är i sin relation med mig (och med andra vuxna som finns i deras liv).  Jag behöver verkligen bli bättre på att lyssna på deras tankar och idéer, och skapa utrymme för att ge dem gehör. Men det är svårt. Särskilt när vardagen är så pressad och stressig som ju oftast är, och jag är trött och har dåligt tålamod.

 

Till top