mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Färdig Silverpingvin

Livet i v�r familj, föräldraskap Barn, Ensamstående, Mamma, Simskola, femåring, fyrabarnsmamma, simmärken, utveckling Permalink3
Det går framåt med simningen för Matias. Idag blev han utexaminerad från Silverpingvinen (etapp 3 i simskolan)! Det är stort! Nästa vecka börjar han i Guldfisken, sista etappen. Det är jätteläskigt, säger han. För Guldfisken är "jäääättesvår"! Själv befinner jag mig i lite av ett chocktillstånd. Var tog min bebis vägen? Nu är han plötsligt en stor kille som simmar på djupt vatten, dyker, och crawlar på rygg (det kan ju inte ens jag!). Det var ju inte alls länge sen jag hjälpte honom när han tog sina första stapplande steg. Och nu är han på väg att springa om mig, och bli duktigare än vad jag är (åtminstone på sånt som handlar om kroppsmotorik, vg andra saker, som analytisk förmåga, språkkunskap, omvärldskunskap, etcera, ligger jag före honom ett tag till). Modern (jag) pyser av stolthet! Och Matias pös en del själv också när han fick se vilka fina simmärken han klarat av att ta.
 
Tre nya simmärken kom vi hem från simskolan med
idag (Matias har själv bestämt var på skölden de ska sitta)
 
 
 
 

Host och snörvel i sovrummet- det vankas mera vab

Livet i v�r familj, ensamstående, föräldraskap, sjuka barn Ensamstående, Mamma, Vabruari, Virus, bläckfisk, fyrabarnsmamma, misslyckad, oro, sjuka barn, vab Permalink3
Medan jag går här och plockar undan och förbereder för morgondagen hör jag hur barnen hostar och snörvlar inne i sovrummet.  Det vankas mera vab. Vabruari gör verkligen skäl för sitt öknamn (inte för att januari var så mycket bättre). När ett virus ger vika tar ett nytt vid, gång på gång. Barnen är tapprare än vad jag är. De kämpar på, virus efter virus kämpar de sig igenom. Själv står jag inte ut. Jag står inte ut med att livet står helt stilla hos oss medan det rusar på i samma snabba takt som vanligt utanför vår dörr. Jag stressar över att jag inte kommer framåt i mitt arbete och känner mig misslyckad för att jag inte kan leva upp till min arbetsgivares förväntningar, jag oroar mig för vår ekonomi som ju med nöd och näppe går runt i vanliga fall, och jag får dåligt samvete för att jag inte klarar av att släppa alla krav och istället passa på att njuta av att få spendera så mycket tid tillsammans med mina barn.  Det eviga vabbandet får min i vanliga fall lite instabilt pendlande självkänsla att störtdyka neråt.  Jag känner mig misslyckad på alla fronter. Det är jättekonstigt. Jag inser det själv, för det är ju inte alls mitt fel att barnen är sjuka. Det ligger helt utanför min kontroll. Det är inte mitt fel att jag inte lyckas jobba mer än några få dagar under en hel månad och därför inte hinner slutföra mina arbetsuppgifter enligt planen. Det är inte mitt fel att jag måste skjuta på det där mötet som jag sammankallat till, igen, och igen, och igen.  Och det är inte mitt fel att jag inte kommer ut och kan handla hälsosam mat till barnen, eller för den delen har råd med särskilt hälsosam mat nu när den inkomst som ska räcka till så mycket förvandlas till utbetalningar från försäkringskassan som jag hur jag än försöker räkna aldrig kan få till att bli de 80% av lönen som det står på försäkringskassans hemsida att ersättningen för vab ska vara. Så varför känner jag mig så misslyckad? Kanske för att vårt liv, när vi befinner oss i vabträsket, är så långt i från min bild av det perfekta familjelivet som det kan bli?
 
 
 
 

Skrikmamma på lördagen - Junibacken på fredagen

Livet i v�r familj, aktiviteter för barn, föräldraskap Ensamstående, Mamma, Skrik, arg mamma, bläckfisk, fyrabarnsmamma, grannar, oväsen Permalink1
Igår hade jag en riktigt usel föräldradag. Vi var hemma hela dagen.  Barnen lekte och stökade till medan jag irrade omkring som en yr höna utan att få något vettigt gjort. Mest gick jag omkring och hyssjade irriterat på mina högljudda barn var och varannan sekund.  Grannarna har klagat flera gånger på att de för oväsen vilket har gjort att jag är konstant stressad över deras högljuddhet. Så numera ägnar jag massor av tid och energi på att försöka få dem att vara tysta och inte hela tiden banka i golvet.  Det har dock dessvärre helt motsatt effekt.  Ju mer jag säger åt dem desto mer liv för de. Sen slutar det med att jag också för en massa oväsen när jag skriker åt dem att "nu får det vara nog, var TYYYYYYSSSTAAAAA!!!!!" . Då får grannarna dessutom lyssna på galna mamman som vrålar åt sina ungar, vilket inte lär göra dem mer vänligt inställda till vår familj.
 
Fredagen var en mycket bättre dag. Jag var föräldraledig med Matias och vi spenderade hela dagen på junibacken.
 
Matias åker rutschkana på Junibacken.
 
 Matias provar Pippis säng.
 
 
 Glad junibackenbesökare.
 
 
 Ro, ro, ro min båt.
 
 En liten korvgubbe kommer åkande.
 
 
 Tag plats, nu flyger vi!
Till top