mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

3 x trotsåldern - när går det över??

Livet i v�r familj, Trillingar, föräldraskap 3,5-åring, Barn, Ensamstående, Mamma, Trillingar, fyrabarnsmamma, treåringar, trots, trotsåldern, utveckling Permalink1
Att leva med tre stycken 3,5 åringar är banne mig inte lätt! Ingenting jag gör, eller planerar, godkänns. Alltid är det någon som tycker något annat. Eller snarare, kräver något annat. Och ofta är kraven helt orimliga och framställs dessutom med en ihärdighet som får den envisaste åsnan i världen att verka mesig.
 
De vill inte ha maten som serveras. Någon kräver istället att få korv (och om det är korv som serveras så är det något annat de vill ha) och någon annan kräver glass. Och så ska det vara en annan tallrik. Och mjölken i ett annat glas. Och så ska de hälla upp själva och blir omåttliga arga om jag har fräckheten att servera ett glas med redan upphälld mjölk. Och skulle det ligga lite ärtor eller något annat fullkomligt avskyvärt (typ grönsaker) på tallriken stäms det upp i gallskrik. BLÄ!!!!! 
 
Sen vill de inte ha kläderna som jag har lagt fram. Är det soligt vill någon ha regnkläder och är det regnigt ska någon absolut ha sandaler på sig. Men kanske ska jag vara glad så länge ingen kräver att få gå ut i badkläder (det händer). Sen ska de absolut klä på sig själva utan någon form av hjälp och blir vansinnigt arga när det inte går riktigt så lätt som de hade tänkt sig. Förutom den av dem som vägrar att klä på sig själv över huvud taget. Allt ska de göra själva. Förutom det som jag vill att de gör själva. Då totalvägras det.
 
De bråkar om att få trycka på hissknappen, få hämta posten, få låsa upp dörren (något som har resulterat i ett trasigt lås), och så vidare i all oändlighet. Och de blir ursinniga när jag envisas med att hjälpa dem med att knäppa fast bilbältet. Att ha bråttom med dessa tre "jag kan själv"-are är INTE idealt.  Men eftersom jag är en vuxen på fyra barn så får jag inte tiden att gå ihop. Någonsin. Så vi har alltid bråttom. Morgnarna hos oss är lite som att befinna sig i en storm. Inne i mig spöregnar det stresshormoner och utanför haglar konflikterna. Suck!
 
Om jag bara hade haft en 3,5 åring åt gången så hade jag nog ändå tyckt att det var jobbigt allt som oftast. Men då hade jag ändå fått en paus då och då. För de är ju inte arga och motsträviga hela tiden. De är ju glada och roliga också. Och söta! Men mina trillingar har en tendens att lösa av varandra med sina "dåliga dagar" och det är liksom alltid någon av dem som sätter sig på tvären (och en av dem gör det lite oftare än de andra två). Kanske är det bättre än att de ska vara rasande samtidigt (det händer det också), men det blir rätt tröttsamt.
 
När går den så kallade trotsåldern (jag vet, det är utveckling) över????? Tips om hur en kan göra för att få 3,5 åringar att bli mer medgörliga efterlyses!!!
 
En av mina envisa och väldigt bestämda 3,5-åringar. Som tur är
kan de också vara underbart glada. Som Theo är här.
 

Färdig Silverpingvin

Livet i v�r familj, föräldraskap Barn, Ensamstående, Mamma, Simskola, femåring, fyrabarnsmamma, simmärken, utveckling Permalink3
Det går framåt med simningen för Matias. Idag blev han utexaminerad från Silverpingvinen (etapp 3 i simskolan)! Det är stort! Nästa vecka börjar han i Guldfisken, sista etappen. Det är jätteläskigt, säger han. För Guldfisken är "jäääättesvår"! Själv befinner jag mig i lite av ett chocktillstånd. Var tog min bebis vägen? Nu är han plötsligt en stor kille som simmar på djupt vatten, dyker, och crawlar på rygg (det kan ju inte ens jag!). Det var ju inte alls länge sen jag hjälpte honom när han tog sina första stapplande steg. Och nu är han på väg att springa om mig, och bli duktigare än vad jag är (åtminstone på sånt som handlar om kroppsmotorik, vg andra saker, som analytisk förmåga, språkkunskap, omvärldskunskap, etcera, ligger jag före honom ett tag till). Modern (jag) pyser av stolthet! Och Matias pös en del själv också när han fick se vilka fina simmärken han klarat av att ta.
 
Tre nya simmärken kom vi hem från simskolan med
idag (Matias har själv bestämt var på skölden de ska sitta)
 
 
 
 

Host och snörvel i sovrummet- det vankas mera vab

Livet i v�r familj, ensamstående, föräldraskap, sjuka barn Ensamstående, Mamma, Vabruari, Virus, bläckfisk, fyrabarnsmamma, misslyckad, oro, sjuka barn, vab Permalink3
Medan jag går här och plockar undan och förbereder för morgondagen hör jag hur barnen hostar och snörvlar inne i sovrummet.  Det vankas mera vab. Vabruari gör verkligen skäl för sitt öknamn (inte för att januari var så mycket bättre). När ett virus ger vika tar ett nytt vid, gång på gång. Barnen är tapprare än vad jag är. De kämpar på, virus efter virus kämpar de sig igenom. Själv står jag inte ut. Jag står inte ut med att livet står helt stilla hos oss medan det rusar på i samma snabba takt som vanligt utanför vår dörr. Jag stressar över att jag inte kommer framåt i mitt arbete och känner mig misslyckad för att jag inte kan leva upp till min arbetsgivares förväntningar, jag oroar mig för vår ekonomi som ju med nöd och näppe går runt i vanliga fall, och jag får dåligt samvete för att jag inte klarar av att släppa alla krav och istället passa på att njuta av att få spendera så mycket tid tillsammans med mina barn.  Det eviga vabbandet får min i vanliga fall lite instabilt pendlande självkänsla att störtdyka neråt.  Jag känner mig misslyckad på alla fronter. Det är jättekonstigt. Jag inser det själv, för det är ju inte alls mitt fel att barnen är sjuka. Det ligger helt utanför min kontroll. Det är inte mitt fel att jag inte lyckas jobba mer än några få dagar under en hel månad och därför inte hinner slutföra mina arbetsuppgifter enligt planen. Det är inte mitt fel att jag måste skjuta på det där mötet som jag sammankallat till, igen, och igen, och igen.  Och det är inte mitt fel att jag inte kommer ut och kan handla hälsosam mat till barnen, eller för den delen har råd med särskilt hälsosam mat nu när den inkomst som ska räcka till så mycket förvandlas till utbetalningar från försäkringskassan som jag hur jag än försöker räkna aldrig kan få till att bli de 80% av lönen som det står på försäkringskassans hemsida att ersättningen för vab ska vara. Så varför känner jag mig så misslyckad? Kanske för att vårt liv, när vi befinner oss i vabträsket, är så långt i från min bild av det perfekta familjelivet som det kan bli?
 
 
 
 
Till top