mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Konfliktfri kalashelg

Livet i v�r familj, föräldraskap Barn, Ensamstående, Fyraåring, Kalas, Konflikter, Mamma, fyrabarnsmamma, lilla tonåren, sexåring, straff, trotsåldern, utegångsförbud Permalink1
Räknas fredagskvällen som en del av helgen eller består helgen av lördag och söndag? Om jag väljer det senare alternativet så har vi haft en helg helt utan konflikter!  Jag är helt förbryllad. Barnen har inte bråkat med varandra. Åtminstone inte mer än lite småtjafs. Inget av barnen har heller varit vansinnigt arg på mig. Jag tror faktiskt inte att jag har blivit kallad för "dumma mamma" en endaste gång . Och jag har heller inte varit vansinnigt arg på någon av dem. Jag har faktiskt inte varit arg alls.
 
Med tanke på att det bor tre fyraåringar (till bredden fyllda av utvecklingsfrustration), en sex-och-ett-halvt-åring (ni har väl hört talats om "lilla tonåren"?) och en tålamodsfattig och rätt så hetlevrad mamma i detta hem så är en helg helt utan konflikter något av ett mirakel.
 
Men det är klart, skulle jag istället välja att räkna in fredagskvällen i begreppet "helg" så ändras bilden för då fullkomligt sprakade det av konfliktexplosioner i hemmet. Först mellan barnen och sen mellan mamman (som blev arg på barnen som bråkade) och barnen (framför allt ett av dem). Fast bara under en kort stund. Två av barnen hade nämligen följt med kompisar hem från förskola och skola (Camila är kompis med lillasystern och Matias är kompis med storebrodern i samma familj). Theo och Gabriel följde istället med mig och fredagshandlade (det är ju alltid så roligt att vara ute och handla tillsammans med några fyraåringar på fredagar när det är smockfullt med folk i affären). När vi åkte för att hämta hem syskonen blev det så att vi också stannade en stund så att alla barnen (även Theo och Gabriel alltså) fick leka ett tag. Så när vi kom hem var det sent och vi var alla ordentligt trötta. Som bäddat för konflikter alltså. Och det klämdes verkligen in så mycket bråk som det bara går att hinna få till under den ca timmen som det tog från det att vi kom hem tills alla hade kommit i säng. Så mycket att lördagen fick bli en hemmadag eftersom ett av barnen åkte på sitt livs första utegångsförbud. Egentligen är jag rätt skeptiskt till den sortens straff, men eftersom vi har haft en del problem senaste tiden med att någon (inga namn nämnda) kommer hem trött och grinig efter att ha varit och lekt hos kompisar och tar ut grinigheten på sina syskon, så kändes det som att det var läge att markera att det inte är okej. Eller, snarare var det nog så att jag, när jag blev arg under fredagskvällen, hävde ur mig att "om en kommer hem och är otrevlig mot sin mamma och dum mot sina syskon när en har varit och lekt med kompisar så får en inte gå och leka med kompisar!!!" och för att stå fast vid mitt ord (vara en konsekvent förälder) utan att för den skull förbjuda barnet att någonsin mer leka med kompisar så förvandlades detta indirekta och otydligt uttalade hot till ett mer konkret endagsutegångsförbud när barnet ifråga lite senare försiktigt frågade om hen inte skulle få gå hem till kompisar mer.
 
Så lördagen blev en hemmadag. Barnen lekte jättefint med varandra hela dagen och deras pappa (som har varit bortrest i några veckor) kom på besök. Söndagen (idag alltså) har vi varit och firat barnens kusin, som fyller 24 år.
 
Det bästa med att vara på födelsedagskalas för kusinen (som hölls hemma hos barnens moster) var att få klappa katten (och hunden som också finns där).
 
 Kalasmums!

Första skoldagen

Förskola och skola, Livet i v�r familj, föräldraskap Ensamstående, Mamma, Skola, ettan, fyrabarnsmamma, första skoldagen, skolbarn, skoldag, upprop, vuxen Permalink0

Idag var det Matias första riktiga skoldag. Förskoleklass är ju inte "riktig" skola, även om det nog kändes rätt skoligt ändå. Men från och med idag går han i ettan. Så nu råder det ingen tvekan längre, jag är skolbarnsförälder. Det är stort! Jag känner mig väldigt vuxen. För mig är det nämligen precis så jag definierar en vuxen, det vill säga som en förälder till barn som går i skolan. Lite konstigt kanske att det faktum att jag befinner mig i medelåldern inte får mig att känna mig vuxen alls (blir en någonsin vuxen?) men en sån sak som att mitt barn börjar i skolan får mig att känna mig så vuxen och stolt att jag nog växte flera centimeter idag. Kanske beror det på att jag själv var i skolåldern när jag först reflekterade över vad en vuxen är för något (jag kanske reflekterade över det tidigare också, men det minns jag ju i alla fall inte) och att de vuxna som jag då hade omkring mig mest var föräldrar (mina och mina kompisars)?

Vi föräldrar fick vara med på samling och upprop, som båda skedde utomhus. Men när barnen sen gick in i skolbyggnaden för att påbörja sin första skoldag fick vi inte följa med längre. Det kändes lite snopet och när min stora/lilla (förstfödde) unge tågade iväg i led med sina klasskamrater och jag blev lämnad kvar på skolgården kände jag mig lite smått förvirrad. Men jag var nog inte den enda, vi var en hel hop förvirrade föräldrar som med osäkra steg begav oss iväg från skolgården i ett moln av blandade känslor, fulla av separationsångest, rädsla, spänning, stolthet, och glädje.

På samlingen fick både barnen och vi föräldrar lite information. Där fick vi också för första gången se, och höra, den person som ska vara Matias lärare under tre år framåt (om vi inte flyttar före dess att lågstadiet tar slut för hans del). En ung kille på 27 år som såg snäll ut (jag hoppas innerligt att han är det också). Barnen fick superhjältemedaljer med sina namn på och sen fick de leka en stund tills dess att det var dags för upprop. Det skedde på skolgårdens bollplan där skolans alla ca 600 elever samlades i sina klasser och ropade ett rungande ”ja!” när deras årskurs ropades upp av rektorn. Det hela avslutades med att glassbilen kom åkande med glass till alla barnen. I samband med det samlades klasserna upp i led och lotsades sen iväg mot sina klassrum.

 På eftermiddagen hämtade jag Matias tidigt. Jag tog ut 50% föräldraledigt för att vara med i skolan på morgonen och eftersom samlingen och uppropet inte tog mer än lite mindre än två timmar så hade jag lite ledighet kvar. Så vi passade på att handla nya fotbollsskor till Matias (hur fort kan fötter växa egentligen? De förra hann han knappt använda) och fika en stund bara han och jag, medan syskonen fick vara kvar på förskolan. Att handla kläder eller skor med dem i släptåg är nämligen nära på omöjligt.

Idag började denna lilla racerbilförare skolan, på riktigt.

En gul tygkanin och en stolt mamma

Livet i v�r familj, föräldraskap Ensamstående, Mamma, fyrabarnsmamma, förälder, gosedjur, kanin, kärlek, mammahjärtat, mjukisdjur, rörd, sexåring, stolt, tygdjur Permalink1

Alltså, tänk att en liten tygkanin kan ha så stor betydelse! Och nu pratar jag inte ens om barnens älsklingsgosedjur och den betydelse som de har för dem (Theos tygelefant vinner priset som mest älskade gosedjur hemma hos oss, han vägrar sova utan den och pratar ofta om hur mycket han älskar den) utan om en liten tygkanin som jag har fått. Jag fick den igår, av Matias. När jag hämtade honom på fritids räckte han stolt fram den och sa att han hade sytt ett gosedjur till mig. Jag blev så himla glad! Och stolt! Mammahjärtat fullkomligt svämmade över av kärlek, glädje och rördhet. Tänk att en liten tygkanin kan orsaka så mycket känslor! Fast då krävs det förstås att den är sydd av ens lilla unge. Och att det är första gången det händer, för om han nu får pippi på att sy gosedjur och stolt räcker fram nya såna till mig i en strid ström framöver så kommer jag nog inte att bli riktigt lika känslosam.

Så nu har även jag ett gosedjur i sängen. Det var nämligen tydligt att gosedjurets skapare förväntade sig att det ska sova hos mig på natten och att det fanns inte en chans för mig att komma undan från det kravet. En gul liten kanin. Så fin!

 

 Jag älskar min gula tygkanin! Tack världens bästa Matias!
Till top