mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

En gul tygkanin och en stolt mamma

Livet i v�r familj, föräldraskap Ensamstående, Mamma, fyrabarnsmamma, förälder, gosedjur, kanin, kärlek, mammahjärtat, mjukisdjur, rörd, sexåring, stolt, tygdjur Permalink1

Alltså, tänk att en liten tygkanin kan ha så stor betydelse! Och nu pratar jag inte ens om barnens älsklingsgosedjur och den betydelse som de har för dem (Theos tygelefant vinner priset som mest älskade gosedjur hemma hos oss, han vägrar sova utan den och pratar ofta om hur mycket han älskar den) utan om en liten tygkanin som jag har fått. Jag fick den igår, av Matias. När jag hämtade honom på fritids räckte han stolt fram den och sa att han hade sytt ett gosedjur till mig. Jag blev så himla glad! Och stolt! Mammahjärtat fullkomligt svämmade över av kärlek, glädje och rördhet. Tänk att en liten tygkanin kan orsaka så mycket känslor! Fast då krävs det förstås att den är sydd av ens lilla unge. Och att det är första gången det händer, för om han nu får pippi på att sy gosedjur och stolt räcker fram nya såna till mig i en strid ström framöver så kommer jag nog inte att bli riktigt lika känslosam.

Så nu har även jag ett gosedjur i sängen. Det var nämligen tydligt att gosedjurets skapare förväntade sig att det ska sova hos mig på natten och att det fanns inte en chans för mig att komma undan från det kravet. En gul liten kanin. Så fin!

 

 Jag älskar min gula tygkanin! Tack världens bästa Matias!

Det där med sociala relationer

Livet i v�r familj, Trillingar, ensamstående, föräldraskap Ensamstående, Mamma, Många barn, Trillingar, Vänner, ensamhet, flerbarnsfamiljen, fyrabarnsmamma, social isolering, sociala relationer, socialt liv Permalink0

Alltså det där med sociala relationer, det funkar ju si sådär när en själv med fyra små barn. Eller snarare, för mig funkar det inte alls. Det är ju liksom inte bara till att ta med sig barnen och åka och träffa en vän. För med fyra barn i sällskap är det inte lätt att hinna prata med vännen ifråga. Jag är ju fullt upptagen med att försöka hindra mina barn från att helt riva vännens hem (eller fiket, eller var vi nu träffas någonstans), ta hand om alla bråk och konflikter, hjälpa till med toabesök, och svara på alla tusen frågor som i strid ström forsar ur mina barns munnar.  De få gånger jag har försökt har det resulterat i att min stressnivå, som ju konstant befinner sig på en rätt hög nivå, skjutit rakt genom taket. Och vännen (eller vännerna) har sett alldeles slut ut efter att ha vistats tillsammans med oss en stund.  

Att bjuda hem någon känns inte heller kul. Förutsättningarna för att kunna föra ett samtal med vännen/erna är visserligen något bättre då eftersom barnen stundvis faktiskt leker, eller kan sättas framför en skärm. Men det blir ändå tusen avbrott och kronisk multitasking, fast då i en trång och stökig omgivning vilket tenderar att öka på mina stressnivåer ännu lite mer. Dessutom vill jag ju gärna att det ska se någorlunda hyfsat ut här hemma om jag ska bjuda hem någon, men någorlunda hyfsat är liksom ett helt ouppnåeligt mål här. För även om jag lyckas få tid att städa så har jag fyra små individer som i full fart stökar till samtidigt. Så hur mycket jag än städar så blir det aldrig ordning hos oss.  Förutom stöket så avskräcker även ljudnivån i vårt hem mig från att bjuda hem någon. Mina barn är nämligen oförmögna att vara tysta och när de leker så hörs det. Ordentligt. Och när de bråkar hörs det ännu mer.  De vänner som har vågat sig på att besöka oss har också sett helt slut ut efter att har vistats hos oss en stund.  

Det enda som funkar är att hälsa på någon som också har barn, så att barnen leker med varandra. Då är det faktiskt möjligt att få umgås en stund med en annan vuxen. Det är guld värt!

För sociala relationer är viktiga. Ett basbehov faktiskt enligt många teorier inom psykologin. Forskning visar på att människor som har ett aktivt socialt liv lever längre och är lyckligare. Så det är kanske inte så konstigt att jag saknar det. För det blir verkligen inte mycket av det för mig nu.

Riktigt hur mycket jag saknar det, eller hur det påverkar mig att inte ha ett aktivt socialt liv, har jag inte tänkt på så mycket förrän under den senaste tiden. Kanske har jag varit för trött från graviditeter och småbarnsvård x 4, och för sargad från att ha gått igenom och brutit upp från en dålig relation, för att ens orka vara social. Jag tror att jag har haft ett behov av att dra mig undan ett tag och bara fokusera på barnen. Men det börjar gå över nu.

I söndags blev vi hembjudna till en vän. Hon har tre barn (varav ett som är jämngammalt med Matias och ett som är jämngammalt med trillingarna). Barnen lekte och hade jätteroligt och jag fick för en gångs skull umgås med en vuxen person en stund. Efter det mådde jag så himla bra!

På vägen hem insåg jag hur mycket jag faktiskt saknar vuxet sällskap. För även om jag älskar att vara tillsammans med mina barn (det gör jag faktiskt!) så blir behovstillfredställen rätt enkelriktad i vår relation, precis som den ska vara i en föräldra-barnrelation. Alltså, jag kämpar på så gott jag kan för att möta deras behov samtidigt som de, även om de faktiskt tillfredsställer många av mina behov (t.ex. behovet av närhet, behovet av tillhörighet och behovet av att ha en mening med livet), är rätt dåliga på att möta mina behov. De är till exempel rätt dåliga (och olämpliga) lyssnare.

Vi människor har ett behov av att bli sedda och hörda. Vi behöver också få lyssna på och ta del av andras erfarenheter, för i relation till andra definierar vi oss själva. Hur mycket social kontakt vi behöver ha med andra människor varierar såklart mellan olika personer, och mellan olika tidpunkter i livet, men helt utan kan vi inte vara. Då mår vi dåligt.

Barn till föräldrar (ofta ensamstående) som lever ett socialt isolerat liv far ibland illa. Jag tänker att det kanske kan bero på att det finns en risk för att gränsen mellan förälder/vuxen och barn suddas ut om föräldern inte får sina behov av att bli sedd och hörd tillgodosedd av andra vuxna. Barnen blir den vuxnes sociala kontakt. 

En av fördelarna med att vara ensamstående förälder är att relationen med barnen ofta blir väldigt nära och stark. När en är tillsammans med sina barn i stort sett all ledig tid, och gör allt tillsammans med dem, så utvecklas ofta en väldigt tight relation. Det är såklart positivt. Men det finns också en risk med det. För om föräldern inte har någon vuxen att dela oro och frustration med, eller få bekräftelse av, så kan det bli så att frustrationen istället går ut över barnen. Eller att barnen får höra saker som istället borde ha ventilerats till en vuxen. Det är lätt hänt, särskilt eftersom stress och trötthet har en förmåga att koppla bort just de delar av hjärnan som hanterar ens självkontroll. Det har hänt mig, allt för många gånger.

Så det är dags för mig att skärpa till mig och se till att lägga lite krut på den sociala biten av livet (som för tillfället är mindre än en ärta).  För även om det är besvärligt att upprätthålla sociala relationer när en är ensam med fyra små barn, så är det inte bara där skon klämmer. Mycket beror på att jag helt enkelt inte har orkat göra den ansträngning som krävs. Dagarna går, månaderna också, och faktiskt även år, utan att jag hör av mig till mina vänner. Dessutom finns det ju en massa spännande personer därute som skulle kunna bli nya vänner (kanske med barn som barnen kan leka med). Så nog skulle det gå om jag bara försökte.

Annars får jag göra som Tom Hanks rollfigur i filmen Cast away gör, skaffa mig en kokosnöt att prata med.  

  

 Vinterlek hemma hos vänner.
 
 
 Camilas stil när hon åker stjärtlapp är oslagbar.
 
 
 Theo.
 
 
 Vad kan vara bättre än fika med varm choklad (med grädde och marshmallows) tillsammans med kompisarna efter att ha lekt ute i snön?

Dagens värsta hot

Livet i v�r familj, föräldraskap Barnuppfostran, Ensamstående, Hot, Hur får man barnen att lyssna?, Mamma, Mutor, fyrabarnsmamma Permalink2
"Om du inte äter upp din yoghurt får du inte fylla år och ha kalas och få presenter" sa Camila till Theo imorse när han inte ville äta sin frukost. 
 
Vilket hot! Undrar just var, och från vem, hon har lärt sig att hota på det viset??? Det är nog dags för mig att på allvar fundera över vilka strategier jag använder för att få barnen att göra som jag vill. 
 
Att ta till olika former av hot är ju ett effektivt sätt att få barnen att lyda och när en är trött (som jag hela tiden är) och inte har orken till att lirka och resonera så är det tacksamt att ta till. Jag, som på ett ideologiskt plan är emot både hot och mutor som uppfostringsmetod, gör det hela tiden. Mest handlar det om skärmtid (spela på plattan) som jag både hotar med att ta bort och använder som muta. Och slåss någon så blir det avdrag i lördagsgodiset, något som resulterat i att Matias som ju är storebror med alla de fysiska maktfördelar som det innebär (större, starkare, snabbare) sällan får lika mycket lördagsgodis som syskonen (de klarar sig bättre undan lördagsgodisavdragsbestraffning eftersom de har färre syskon som de vågar slå). 
 
Men jag vill egentligen inte alls hota mina barn. Jag vet bara inte hur jag annars ska få dem att lyssna på mig?
 
Med fyra stycken att hantera själv blir det många situationer som måste förhindras, eller genomföras, rätt akut och att hela tiden vara pedagogisk är ofta inte möjligt för mig. De måste helt enkelt göra som jag säger i många lägen eftersom det annars kan bli farligt eller få andra negativa konsekvenser. Jag kan till exempel bara hålla två av dem i handen åt gången. Då måste de som jag inte har direktkontroll över i form av ett handgrepp låta bli att t.ex. springa iväg ut i trafiken, ta sönder saker i matvarubutiken, springa runt och föra liv i kassakön, etcera. Och hur mycket jag än pepprar dem med positiv bekräftelse varje gång de gör som jag ber dem, så lyckas jag inte få det att fungera förrän hoten kommer fram. Då först tycks de höra vad jag säger. 
 
Hur gör ni för att få barnen att samarbeta? Tips tas tacksamt emot!
 
Theos stil imorse var oslagbar! Det fattas bara häst, sköld och lans. Camila var lite mindre riddaraktig och körde istället med eklektisk blandning av färger. 
 
 
Till top