mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Oflyt hela dagen

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, Oflyt, Paket, Trillingar, böter, fyrabarnsmamma, korvbröd, namnsdag, otur, parkering, parkeringsbot, parkeringsböter, tårta Permalink1
Har ni dagar då ingenting går bra? Jag har det ibland. Som att inte bara jag, utan hela dagen, har vaknat på fel sida. Totalt oflyt.  
 
Idag var en sån dag. Jag skulle arbeta hemifrån och då funkande inte min internetuppkoppling, så istället för att få mitt jobb gjort spenderade jag en väldigt massa tid på att hålla på att fiffla med routern och datorn. När det väl kom igång var det snart dags att hämta Matias för en träff med en familjerådgivare som vi hade inbokat på eftermiddagen. I ett desperat försök att kompensera för den förlorade arbetstiden jobbade jag in i det absolut sista och hämtade Matias alldeles för sent och när vi kom fram dit vi skulle var det jättebråttom. Det fanns bara en ledig parkeringsruta, så den tog jag och sen sprang vi iväg medan jag registrerade parkeringen i betalappen på mobilen. När vi var klara och kom tillbaka till bilen satt där en lapp på rutan. 550 kronor i böter! Jag fattade först ingenting för jag hade ju betalt parkeringen. Men sen såg jag en lite ynklig skylt om att det var en förhyrd plats jag ställt mig på. Fan! Som ensamstående fyrabarnsmamma måste en liksom vara rätt försiktig med utgifterna för att ekonomin ska gå ihop, så 550 kronor för 40 minuters parkering finns det inte budget för. Plus de 12 kronor som jag betalt för parkeringen. Så klantigt! Eller snarare, så typiskt! För det är ju sånt som händer just när en är stressad.
 
Sen skulle vi hämta trillingarna på förskolan, men på vägen skulle vi snabbt köpa en present till Gabriel som äntligen skulle få sin namnsdag firad. Vi firar nämligen namnsdagar (bara första namnet) rätt ordentligt i den här familjen, med tårta och en present, så att alla barn ska få ha en egen dag (trillingarna delar ju födelsedag). Men Gabriels namnsdag var precis efter att han blivit opererad och då var det inte läge för något firande och han har gått och väntat på att få bli firad sen dess så det var hög tid för det nu. Matias valde present och jag betalade. Sen skulle jag slå in presenten och det skulle gå snabbt för vi skulle hinna köpa varmkorv och bröd (Gabriels favoritmat) och tårta också. Då tog jag först för lite papper. Sen gick pappret sönder, sen korvade sig tejpen. Hur fumlig får en vara? 
 
När paketet väl var inslaget skyndade vi oss in på ICA, grabbade tag i korv och tårta och lite bröd och yoghurt till frukosten imorgon, och valde sen kassan istället för självbetalningsservicen eftersom kön var kortare där. Men då blev det förstås något fel för kunden före oss så det blev helt stopp. Så synd att jag inte passade på att använda tiden som vi fick vänta till att fundera igenom om jag verkligen hade fått med mig allt som jag skulle köpa. För om jag hade gjort det hade jag kanske kommit på att jag höll på att glömma korvbrödet. Men eftersom jag inte gjorde det kom jag inte på att jag hade glömt korvbröd förrän vi satt i bilen på väg till förskolan.
 
Väl på förskolan möttes jag av två barn som var på uruselt humör. Vanligtvis brukar trillingarna turas om med att vara på dåligt humör, men idag satte sig två av dem på tvären samtidigt. Kanske borde jag vara glad för att åtminstone en av dem var i gott mod, men i min kamp för att få de två som inte ville samarbeta med till bilen hann jag inte reflektera över det. En av mina små bråkstakar protesterade högljutt hela vägen hem. Allra högljuddast protesterade han när vi var inne i den affär som vi fick stanna till vid på vägen hem för att köpa de korvbröd som jag borde ha köpt när jag var på ICA med Matias en stund tidigare.
 
Väl hemma hann jag med att tappa ett örhänge i handfatet, som så klart åkte rakt ner i avloppet innan jag hann få fatt i det, innan oflytet äntligen släppte. Sen blev det en rätt mysig kväll med namnsdagsfirande och en liten kille som blev väldigt glad för den radiostyrda bilen som hans storebror valt ut åt honom. Åtminstone om en bortser från att jag tröståt alldeles för mycket tårta. Med tanke på att jag tog ett beslut igår, om att låta bli sötsaker ett tag framöver, så var tre portioner tårta inte direkt vad mitt självförtroende behövde.
 
 
Idag firade vi, några veckor försenat, Gabriels namnsdag. Tårtan fick han själv skära upp (med lite hjälp) och bjuda på.
 
 
 
 

Isoleringen fortsätter - mera VAB

Livet i v�r familj, VAB, sjuka barn Ensamstående, Mamma, Trillingar, VAB, fyrabarnsmamma, livet med barn, påsklov, vab Permalink0
För det mesta är jag inte alls olycklig över att vara ensamstående, trots att livet med fyra barn hade kunnat vara mycket enklare om det hade funnits två vuxna händer och en inkomst till i hushållet. Men visst skulle jag gärna ha haft en partner att dela familjelivet med om det skulle ha funnits någon som jag vore samstämd med, som på riktigt vill leva jämställt, som ger lika mycket som han tar, och som ser mina behov som lika viktiga som sina egna (och barnens behov som viktigast). Men så har inte de förhållanden som jag har haft i mitt liv sett ut. Åtminstone inte efter ett tag. Och ärligt talat verkar det vara rätt få förhållanden som ser ut så. 
 
Men just nu skulle nog ha varit bra för mig att ha en vuxen till i hemmet. För nu har jag varit hemma med barnen i mer än tre veckor och kommer jag inte hemifrån snart blir jag nog galen. Alltså, vi har varit ute, varit på lekplatser, handlat, och lite sånt. Men jag har hela tiden varit tillsammans med barnen och hur mycket jag än älskar dem så behöver jag få ha lite vuxenliv snart! Hade jag haft en partner hade jag haft någon att föra vuxna samtal med och det hade varit möjligt att ta en paus ibland. Då hade vi ju faktiskt kunnat turas om med att vabba. Fasen vad bra det hade varit!  
 
Jag såg verkligen fram emot att få gå till jobbet idag. Tre veckor har gått sen jag var där sist. Först var Theo sjuk, sen Matias, sen opererades Gabriel (halsmandlarna), och sen hade vi påsklov. Idag skulle, enligt planen, hemmaisoleringen brytas och jag skulle få vistas i vuxenvärlden igen. Men så blev det inte. För igår blev Camila sjuk. Hon hostade, fick feber, och toppade sen det hela med att kräkas några gånger. Så jag fick vabba idag igen. Och på grund av kräkningarna fick jag ha hela gänget hemma (ifall att någon skulle vara smittad). Och allihop har vi varit på uselt humör hela dagen. Inte kul.
 
Idag är Camila så gott som frisk igen, men eftersom hon kräktes igår får vi snällt stanna hemma imorgon också. 48- timmarsregeln får en inte tumma på, då blir en inte poppis hos förskolepersonalen, eller hos de andra föräldrarna. Men jag tror inte att det är något kräkvirus hon har åkt på. Mina trillingar har allihop en tendens att kräkas när de har ont i halsen.  Helt säker kan jag dock inte vara.
 
Det är visst denna lilla busunges tur att vara sjuk nu.

Helg med bara ett barn

Livet i v�r familj Ensamstående, Lekplats, Mamma, Många barn, Promenad, Trillingar, flerbarnsfamiljen, fyrabarnsmamma Permalink0
Den här helgen har jag hängt med Gabriel. De andra barnen har varit hos sina kontaktfamiljer. Det var jättemysigt att bara ha ett barn att fokusera på. Så tyst och lugnt! Men jag märker också att det finns fördelar med att ha många barn i samma, och nästan samma (Matias är precis 2 år äldre än trillingarna), ålder. De leker ju med varandra. Barnets behov av stimulans från min sida blir plötsligt mycket större när inte syskonen är hemma.  
 
Det fick bli lite promenader och lekplatshäng. Att vara ute och promenera är ju hur enkelt, och stressfritt, som helst när en bara har ett barn! Åtminstone när en är van vid att försöka hålla koll på fyra vildingar samtidigt. Inte för att barnet ifråga betedde sig exemplariskt (just detta barn är en mycket viljestark liten individ), utan för att det då går att hantera eventuella konflikter och friktioner på det där lugna, pedagogiska, sättet som jag en gång i tiden (innan jag blev fyrabarnsmamma) trodde att jag alltid skulle använda med mina barn.
 
Det kändes så normalt att stå på lekplatsen och övervaka mitt barns lek och lugnt kunna ge honom respons när han sökte det, precis som andra mammor gör (och ibland också pappor).  I vanliga fall vågar jag mig knappt ut till en lekplats med alla fyra, och när vi ändå ger oss på det så är det allt annat än lugnt.
 
Denna helg kände jag mig som en helt vanlig mamma.
 
 
Gabriel på promenad utan syskonen.
 
 
Lekplatshäng.
 
Till top