mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Trillingarnas sista dag på bästa förskolan

Förskola och skola, Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, Skytten, Trillingar, berlock, fyrabarnsmamma, förskola, föräldrakooperativ, presenter, silver Permalink2
Idag var det trillingarnas sista dag på världens bästa förskola. Det känns så sorgligt!
 
På måndag ska de börja på en ny förskola. Den förskola som de har gått på hittills har sexton barn totalt, i blandade åldrar. På måndag börjar de på en förskola med mer än 100 barn, som dessutom ligger i anslutning till en skola med nästan 600 elever. Det blir en stor förändring!
 
Att jag har tagit beslutet att byta förskola trots att jag tycker att den förskola som de har gått på är så bra, beror framför allt på att det känns som ett helt omöjligt uppdrag för mig att lämna på morgonen, och hämta på eftermiddagen, på två olika ställen. Vi kommer ju för sent nästan varje morgon som det är nu, med bara ett ställe att lämna alla fyra barnen på. Matias börjar i sexårsverksamhet till hösten och skolan som han ska gå på ligger åt ett annat håll från oss än förskolan som barnen har gått på fram till nu. Förskolan där trillingarna börjar på måndag ligger precis bredvid skolbyggnaden där Matias ska gå i förskoleklass, vilket gör lämning och hämtning på två ställen betydligt enklare. Men även om det är logistiken kring lämningar och hämtningar som är huvudskälet till varför jag har valt att byta förskola för trillingarna, så finns det ytterligare ett tungt vägande skäl. Den förskola som barnen har gått på är nämligen ett föräldrakooperativ. Det innebär att föräldrarna bidrar med lite olika arbetsinsatser och uppdrag. Bland annat lagar vi maten som barnen äter samt städar lokalerna. Det gör det möjligt att ha en högre personaltäthet än vad de kommunala förskolorna har vilket är en av anledningarna till varför den förskolan är så bra för barnen (fast allra mest beror det på den fantastiska personalen). På ett föräldrakooperativ får dessutom föräldrarna mycket mer insyn i verksamheten,  något som jag verkligen har uppskattat. Men som ensamstående mamma till fyra barn har jag varken tid eller ork för att hålla på att laga mat och städa, eller ordna fester (detta år är mitt förtroendeuppdrag att vara festkommitté), gå på en massa möten, etcetera. Det ska bli otroligt skönt att inte behöva göra det längre! 
 
Men än är det inte helt över. Vi står kvar med en fot (två snarare,båda i storlek 29) på den "gamla" förskolan i några veckor till. Matias går kvar där fram till semestern. Så under tre veckors tid kommer jag nu att ha två olika ställen att lämna och hämta barnen på.
 
Trillingarna bjöd på glass med strössel och chokladrån på sin sista dag på förskolan. De hade med sig en present (ett leka-affär draperi) till förskolan och till sina kompisar gav de ritblock och färgpennor. Helst hade jag velat skicka med dem en hembakad tårta i något passande tema samt egenhändigt utformade personliga presenter för att dela ut till kompisarna, men såna tankar blir i min värld aldrig mer än fantasier. Som tur är kan jag skylla på att jag är ensamstående med fyra barn och på så sätt komma undan med att alltid bjuda på färdigköpt och komma med enkla (billiga) presenter utan att det faller någon större skugga på mig. Men faktum är att risken är stor att det ändå inte hade blivit någon hembakad tårta även om jag bara hade haft två barn och dessutom hade haft en partner att dela föräldraskapet med.
 
På väg hem från världens bästa förskola.
 
 
 
Så här fina avskedspresenter fick trillingarna från sin förskola idag (för den som tycker att fotokvaliteten är urusel och inte ser vad det är så kan jag informera om att det är silverkedjor med berlocker i form av skyttens stjärntecken).
 
 
 
 
 

Besök i skolan

Förskola och skola, Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, femåring, fyrabarnsmamma, förskoleklass, skola, skolbarn, skolstart, småbarnsliv Permalink0
Det var en spännande dag idag för Matias och för mig. Vi har nämligen varit på öppet hus i skolan där Matias ska börja i förskoleklass till hösten. Övergången från småbarnstiden till skobarnseran ligger nu bara runt hörnet (vad gäller Matias, med trillingarna står jag rätt djupt rotad i småbarnslivet i några år till). Vi fick träffa hans lärare, klasskamrater, och titta runt i lokalerna. Matias lekte och vågade sig på att prata lite med några av sina framtida klasskamrater. Men efteråt, när jag frågade om han gillade sin skola, svarade han "nej" utan minsta lilla tvekan. Skillnaden mellan den lilla förskola där han går nu, ett föräldrakooperativ med sexton barn, och skolan som han ska börja på, är enorm. Förskolan som han (och trillingarna) går på vårdas ömt av både personalen och föräldrarna. Vi städar varje dag och det är hemtrevligt, ombonat och mysigt. Skolan han ska gå på är stor, bullrig, sliten, smutsig i vrårna och smockfull med barn. Nästan 600 närmare bestämt. Inte konstigt att han inte tyckte att det var något särskilt trevligt ställe. Men han gillade fröknarna och tyckte att klasskompisarna verkade snälla.  
 
Matias med chokladkakemun (han har inte börjat snusa, bara ätit lite chokladkaka).
Vi unnade oss en lyxig snabbfika på väg hem från skolbesöket, som tröst för att vi
fick ta oss till och från skolan i vinande hagel och snö.
 
 

Skolansökan gjord

Förskola och skola Skola, Skolansökan, femåring, förskoleklass Permalink0

Att vara förälder har hittills varit lite klurigt emellanåt. Utvecklingssprång, matvägran, diverse virus, prickar, sömnproblem, och så vidare, listan över saker som har fått mig att förbryllad rynka pannan är lång. Men om en bortser från separationen med barnens pappa, som ju är något som påverkar barnen på djupet och kan ställa till med ordentligt skada om den inte görs på rätt sätt, så har jag hittills ändå känt mig rätt on top of things. Alltså, jag har såklart gjort massor av misstag, men eftersom det har varit mina egna misstag så har jag ändå haft koll på dem. Men nu är det slut på kollen, och plötsligt börjar det kännas lite läskigt att vara förälder.

Jag har skjutit på det in i det sista, men nu är det gjort. Skolvalet alltså. Min lilla bebis (Matias), som ju inte är en bebis längre utan en stor och kapabel femåring, ska ryckas bort från tryggheten på sin lilla förskola (föräldrakooperativ med totalt sexton barn) och slungas ut i den stora, farliga, världen. Ok, nu kanske jag överdriver lite, men just så känns det faktiskt.  Skolan som jag har satt som första handsval har nästan 600 elever! Hur ska någon så liten kunna hävda sig där? Plötsligt är alla mina goda minnen från skoltiden, mina minnen av vänskap, lek, spännande utmaningar, etcera., som bortblåsta och jag kan bara komma ihåg hur hård och brutal skolmiljön kan vara och hur sårbara och utsatta barnen är. Vissa drabbas hårdare än andra, men ingen kommer undan helt. I skolan ska en massa små individer, vars förmåga till empati befinner sig under utveckling och som nästan helt saknar impulskontroll (den är inte fullt utvecklad förrän i tjugofemårsåldern) vistas tillsammans under översyn av alldeles för få vuxna. Dessutom är de allihop genetiskt förinställda (enligt evolutionsteorin) på ständig jakt efter bekräftelse och kamp för en högre rangordning inom grupphierarkin. Det kan ju aldrig gå väl! Det är ju som att skicka barnet rakt in i en varggrop! Kanske är det dags att flytta och bosätta sig någonstans där det bara finns en pytteliten byskola att välja på?

Fast det är klart, det är ju roligt i skolan också. Och han ska ju bara börja i förskoleklass än så länge. Chansen finns att allt kommer att gå jättebra och att han kommer att trivas i skolan.  Och kanske borde jag försöka låta bli att oroa mig så mycket ännu, han ska ju inte börja där förrän i augusti.

 

Då var det gjort, och i augusti börjar Matias i förskoleklass.
Var tog tiden vägen?
Till top