mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Första skoldagen

Förskola och skola, Livet i v�r familj, föräldraskap Ensamstående, Mamma, Skola, ettan, fyrabarnsmamma, första skoldagen, skolbarn, skoldag, upprop, vuxen Permalink0

Idag var det Matias första riktiga skoldag. Förskoleklass är ju inte "riktig" skola, även om det nog kändes rätt skoligt ändå. Men från och med idag går han i ettan. Så nu råder det ingen tvekan längre, jag är skolbarnsförälder. Det är stort! Jag känner mig väldigt vuxen. För mig är det nämligen precis så jag definierar en vuxen, det vill säga som en förälder till barn som går i skolan. Lite konstigt kanske att det faktum att jag befinner mig i medelåldern inte får mig att känna mig vuxen alls (blir en någonsin vuxen?) men en sån sak som att mitt barn börjar i skolan får mig att känna mig så vuxen och stolt att jag nog växte flera centimeter idag. Kanske beror det på att jag själv var i skolåldern när jag först reflekterade över vad en vuxen är för något (jag kanske reflekterade över det tidigare också, men det minns jag ju i alla fall inte) och att de vuxna som jag då hade omkring mig mest var föräldrar (mina och mina kompisars)?

Vi föräldrar fick vara med på samling och upprop, som båda skedde utomhus. Men när barnen sen gick in i skolbyggnaden för att påbörja sin första skoldag fick vi inte följa med längre. Det kändes lite snopet och när min stora/lilla (förstfödde) unge tågade iväg i led med sina klasskamrater och jag blev lämnad kvar på skolgården kände jag mig lite smått förvirrad. Men jag var nog inte den enda, vi var en hel hop förvirrade föräldrar som med osäkra steg begav oss iväg från skolgården i ett moln av blandade känslor, fulla av separationsångest, rädsla, spänning, stolthet, och glädje.

På samlingen fick både barnen och vi föräldrar lite information. Där fick vi också för första gången se, och höra, den person som ska vara Matias lärare under tre år framåt (om vi inte flyttar före dess att lågstadiet tar slut för hans del). En ung kille på 27 år som såg snäll ut (jag hoppas innerligt att han är det också). Barnen fick superhjältemedaljer med sina namn på och sen fick de leka en stund tills dess att det var dags för upprop. Det skedde på skolgårdens bollplan där skolans alla ca 600 elever samlades i sina klasser och ropade ett rungande ”ja!” när deras årskurs ropades upp av rektorn. Det hela avslutades med att glassbilen kom åkande med glass till alla barnen. I samband med det samlades klasserna upp i led och lotsades sen iväg mot sina klassrum.

 På eftermiddagen hämtade jag Matias tidigt. Jag tog ut 50% föräldraledigt för att vara med i skolan på morgonen och eftersom samlingen och uppropet inte tog mer än lite mindre än två timmar så hade jag lite ledighet kvar. Så vi passade på att handla nya fotbollsskor till Matias (hur fort kan fötter växa egentligen? De förra hann han knappt använda) och fika en stund bara han och jag, medan syskonen fick vara kvar på förskolan. Att handla kläder eller skor med dem i släptåg är nämligen nära på omöjligt.

Idag började denna lilla racerbilförare skolan, på riktigt.

Första skolveckan slut

Förskola och skola, Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, fyrabarnsmamma, förskoleklass, sexårs, skola, skolbarn, skolstart, spring i benen Permalink0
Matias första riktiga skolvecka har nu passerat. Eller, riktigt riktiga skolan är det ju inte ännu. Bara förskoleklass. Men det känns skoligt så det räcker till och blir över.  Denna vecka har han till och med fått läxa. Fast på barnens begäran och den är inte obligatorisk, men ändå. Både jag och Matias känner oss alldeles vansinnigt stora. För att ha barn som går i skolan ger ju hur mycket vuxenpoäng som helst.
 
Det har gått bra. Han har haft det lite kämpigt eftersom han har hamnat i en klass där de andra barnen redan har kompisar som de har gått i förskolan med. Matias är den enda från sin förskola som börjar i den skola som han går i. Han känner ingen i sin klass sen tidigare.
 
Men det verkar som om han börjar känna sig hemma i skolan. Han är nämligen redan busig och jag har redan fått känna på hur det känns när fröken berättar att ens barn har gjort saker som hen inte får. Det verkar som om lockelsen att springa i skolkorridoren kommer att bli en utmaning för oss. För det får en nämligen inte. Men så svårt att låta bli när en är 5,5 år och full av spring i benen.
 
Att klättra och springa är det bästa denna lilla människa vet.
 

Dagens konversation:
Gabriel: "Matias hur gör man för att laga sågen (leksakssåg)?"
Matias: "Stäng av den och sätt på den och banka så mycket du kan på batteriluckan"
Gabriel: "Det funkade!!!!"
 
 
 
 
 

Lämningsdilemma för den ensamstående mamman med sjukt barn

Förskola och skola, Livet i v�r familj, ensamstående, sjuka barn Barn, Ensamstående, Kräk, Mamma, Skola, dilemma, fyrabarnsmamma, förskola, lämna barn i bilen, lämning, sjuk, sjuka barn Permalink2
Visst är det lite körigt ibland (alltid snarare) att vara själv med fyra så pass små barn. Men jag tycker ändå att det går rätt bra, för det mesta. Bortsett från en viss dos kontant kaos så funkar det ändå någorlunda okej. Men ibland kör det ihop sig. Då sätts ensamförälderskapet på sin spets. Som i morse när en av trillingarna vaknade sjuk som bara den. Han låg som en liten ynklig skrutt och orkade knappt röra sig. Precis innan vi skulle ge oss iväg, i sista stund som vanligt, började han hulka och verkade behöva kräkas. Det vara bara till att hugga tag i en bunke och skynda sig iväg med det sjuka barnet under armen, fösandes de andra barnen mot bilen med andra armen. Att få en liten flock på tre barn att snabbt ta sig till bilen är betydligt klurigare än vad en kan tro. De har en enastående förmåga att distraheras och fastna, eller ta av mot andra håll, under den korta vägen på en våning ner och sen ca 15 meter som vi ska ta oss från det att vi kommer ut från lägenhetsdörren (något som i sig kräver en hel del fösande) och fram till bilen. Men det var inte vägen till bilen som var problemet i morse, utan det var när vi kom fram till förskola/skolan som jag hamnade i knipa. Då var det typ två minuter kvar till Matias skulle börja och till skolan får en ju liksom inte komma för sent. Så det var bråttom. Men vad skulle jag göra med det sjuka syskonet?  Jag kunde ju inte ta in ett barn som höll på att kräkas in i varken förskole- eller skolbyggnaden. Hur pinsamt vore det inte om han satte igång och kräkas där? Och vilka arga blickar skulle inte det föranleda från de andra föräldrarna? Och så klart ville jag inte utsätta barnen där för eventuell smitta. Men att lämna ett litet barn som tycks vara på väg att kräkas ensam i bilen kändes verkligen inte heller något vidare bra. Tänk om han sätter i halsen eller nått!!!! 
 
I det ögonblicket önskade jag verkligen att vi hade varit två föräldrar så en hade kunnat stanna hemma med det sjuka barnet medan den andre lämnade de friska barnen på förskola och skola. Nu blev det istället så att sjuklingen fick vänta i bilen, medan jag sprang in med de andra. Med stirrig blick hasplade jag ur mig något om ett sjukt barn i bilen till Matias fröken och dumpade (usch ja, så kändes det nog för honom) av Matias, och sen föste jag springande iväg de andra två mot förskolan för en liknande dumping där.
 
På en hjärt- och lungräddningskurs som jag gick för ett tag sen fick jag lära mig att en har högst fyra minuter på sig från det att ett barn sätter i halsen tills problemet måste vara löst om det ska finnas en chans till ett gott slut, och jag tror faktiskt att jag nästan lyckades lämna tre barn på två olika (dock nästan bredvid varandra) ställen och hinna tillbaka till bilen på fyra minuter. Där satt såklart min sjukling alldeles lugnt och väntade utan att ha kräkts och utan att ha varit ens i närheten av att sätta i halsen. Ensamstående föräldrar med fyra små barn borde alla få vara av den coola sorten. Neurotiska hönsmammor som jag är nog egentligen inte lämpade för det.
 
Tillfriskning pågår (sötaste lilla sjuklingen Theo!).
 
Sjuklingen piggnade till under dagen och vi klarade oss från kräkningar även om det var nära. Så den som känner att den går igång på det faktum att syskonen fick gå till skola och förskola trots att ett barn mådde illa kan vara lugn (och bespara sig arbetet med att skriva en kommentar om det). Just denna lilla sjukling har en tendens att må illa när han är förkyld och eftersom två av trillingarna redan har varit förkylda, och tagit sig igenom det, så var jag rätt säker på att det var en förkylningsslemmig hals det handlade om, inte kräksjuka. Vid risk för insjuknande i kräksjuka håller jag så klart även syskonen hemma. Men om det handlar om förkylning och en är sjuk och de andra pigga så föredrar jag att lämna de friska barnen på förskolan så att det sjuka barnen kan få en chans att vila.  
 
Till top