mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Första inlägget. Lite bakgrund.

Allmänt, Livet i vår familj, Trillingar, föräldraskap, ofrivillig barnlöshet Barn, Bläckfisk, Ensamstående, Föräldraskap, Föräldrastress, Mamma, Otillräcklighet, Skilsmässa, Trillingar, blackfisk, kaos Permalink3
Jaha, så nu ska jag bli bloggare. På riktigt. Förut har jag bara bloggat i jobbsammanhang. Men hur ska jag hinna med det?? Jag har ju fullt upp med fyra små barn att ta hand om, något som jag gör själv 95% av tiden. Ändå, jag har tänkt på det länge, att jag skulle vilja blogga om mitt liv. Om vardagen som jag delar med mina barn. Om kaos, stress och trötthet. Om underbara stunder. Om glädjen över mina undebara barn. Om sorgen över att inte räcka till. Om oron.  Jag har något slags behov som gnager i mig. Att få skriva av mig. Att få dela med mig. Att få tala ut. Egentligen är det nog terapi jag behöver. Men det har jag inte råd med. Så det får bli en blogg istället.
 
Lite faktabakgrund om mig: Tillsammans med min exman, W,  kämpade jag i många år för att få barn. Jag höll mig krampaktigt kvar i ett förhållande som inte fungerade. Blundade för varningssignalerna. Det började med hormonbehandlingar. Inget hände. Vi gick över till insemination. Jag blev gravid. Fick missfall. Nya inseminationer. Gravid igen, jippi!. Utomkveds. Fick operera bort ena äggledaren. Sorg.  Sen nya försök med inseminationer. Jag blev gravid igen. Vågade inte glädjas denna gång. Det var utomkveds igen och jag fick operera bort andra äggledaren. Nu återstod bara IVF (provrörsbefruktning). Min son, M, kom till på andra försöket och föddes i december 2011. Min lycka var total. Men samtidigt blev det kaos. Relationen med min exman nådde bristningsgränsen. Jag kunde inte förstå varför han var så missnöjd. Vi hade ju äntligen fått barnet vi längtat så efter. Men han var väldigt missnöjd. Enligt honom var det jag som var felet. Och det fick jag veta, hela tiden. Ändå förstod jag aldrig riktigt var det var som jag gjorde fel. Och ändå fortsatte vi tillsammans. Bara några månader efter att M hade fötts så visste jag att relationen med hans pappa inte skulle hålla. Det visste han också. Eftersom vi inte kommer från samma länder (vi bodde utomlands när M blev till och föddes, dvs i ett land som varken var mitt eller exmakens land) så trodde jag att jag skulle bli ensam med M. Ms pappa sa att han skulle återvända till sitt hemland och jag trodde honom. Jag ville inte att M skulle bli ensam. Att han bara skulle ha mig. Jag har ingen stor familj och hans kusiner är redan vuxna. Jag såg framför mig hur han skulle bli en allvarlig, ensam lite kille med sorg i hjärtat. Dessutom längtade jag efter fler barn. Jag har alltid föreställt mig att jag skulle ha två barn. Det var den bilden jag hade haft i mitt huvud under väldigt lång tid. Det var målet jag kämpade för. Nu hade jag svårt att släppa den tanken. Jag blev nästan besatt. M skulle ha ett syskon!  Jag lyckades övertala Ms pappa att vi borde försöka ge M ett syskon. Eftersom vår enda möjlighet att lyckas med det var genom IVF behövde vi ju aldrig ens vara intima för att få till det. På grund av min höga ålder sattes det in två ägg vid varje försök. Risken för att båda skulle fästa var enligt läkaren minimal. När M blev till hade det också satts in två ägg. Och det gick ju bra för det resulterade i ett välskapt, fantastiskt vackert, litet barn. Vårt första syskonförsök mísslyckades. Andra försöket också. Nu var det bråttom för vi var på väg att flytta hem till Sverige och skulle bara hinna med ett försök till. Det tog sig. Rejält! I december 2013, två dagar före Ms tvåårsdag, föddes G, T och C. Med en minuts mellanrum. Tre små mirakel! De höll sig kvar och växte friskt i min mage trots att graviditeten tog plats under en tid med mycket stress och oro. Nu har de hunnit bli tjugo månader gamla och M har några månader kvar innan han fyller fyra. Jag arbetar 80% och är föräldraledig en dag i veckan med ett av barnen enligt ett roterande schema för att på så vis få lite kvalitetstid. Barnens pappa följde med till Sverige. Skilsmässan blev klar i februari (2015) men han bor fortfarande hos oss och blir fortfarande försörjd av mig. Eftersom han är arbetslös får han ingen bostad och så länge han bor kvar här är jag tydligen försörjningskyldig. Så det är knapert. Och trångt. Och rätt outhärdligt att tvingas bo ihop med någon som en inte längre vill leva tillsammans med. Men någon annan lösning finns inte just nu. När jag pratade med en socialsekreterare om vår situation för att höra om de kunde hjälpa honom med bostad fick jag rådet att ringa kronofogden för att få honom avhyst. Men någon bostad finns inte. Det känns dock inte som någon bra lösning att kasta ut honom på gatan. Särskilt med tanke på att vi ska samarbeta kring barnen i åtminstone 17 år till. Vår relation är tillräckligt ansträngd utan att jag gör honom hemlös och det gynnar knappast hans relation med barnen (och hur förklarar man ett sånt agerande för barnen?). Så vi sitter fast i denna situation ett tag till. Det som gör det hela uthärdligt och mycket bättre än så, är barnen. De är fantastiska. Så även om det kan verka som en ganska hopplös situation, och även om jag ofta är så trött att jag står och nosar på den berömda utmattningsväggen, så betraktar jag mig som lyckligt lottad. Jag är oändligt tacksam för mina barn.
Till top