mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Kalas för Camila eller inte? Sen uppdatering.

Livet i v�r familj, aktiviteter för barn, sjuka barn Ensamstående, Kalas, Magsjuka, Mamma, Många barn, Smitta, Snö, Sportlov, Virus, fyrabarnsmamma, skridsko Permalink1
 
 
Nu var det väldigt länge sen jag skrev något på bloggen. Jag har haft lite dåligt med skrivinspiration senaste tiden. En ond cirkel med barn som är lite småförkylda och sover dåligt på nätterna, som leder till att både barnen och mamman blir trötta och griniga, vilket i sin tur leder till en massa gnäll, bråk och konflikter, så att både mamman och barnen blir ännu tröttare och griniga, har gjort att jag inte haft lust med någonting. Men nu har vi sportlov! Sportlov = sovmorgon. Visserligen vaknar barnen ändå vid sjutiden så sovmorgonen ger bara en timmes mer sömn än vanligt. Men det gör jättestor skillnad. Och så behöver vi inte stressa iväg på morgonen. Det betyder i vårt hem att frukosten tar cirka två timmar. Men det gör ju inget, för vi har inte bråttom! Så skönt! Och på kvällen kan jag softa istället för att förbereda inför morgondagen. Sportlov är toppen!
 
För den som läst förra inlägget och undrar hur det gick för Camila, om hon fick gå på kalas eller inte, så kan jag berätta att jag tog risken och lät henne gå på kalaset. Jag fick flera kommentarer på det inlägget som avrådde mig från det och jag hade inte gjort det om jag inte hade varit i stort sett säker på att smittorisken var över. Och jag hade inte gjort det om något av barnen på kalaset, eller deras syskon, varit extra känsliga för smitta. Men Camila var helt över magsjukan (det vet jag eftersom hennes avföring var helt normal). Så där var risken över. Med noggrann handtvätt precis innan vi gick hemifrån minimerades också risken för att vi skulle ta med oss någon smitta hemifrån. Men att låta Theo gå på kalaset var ett lite större risktagande. Han skulle ju kunna ha varit smittad. De fyrtioåtta timmarna som enligt 1177 är inkubationstiden hade inte riktigt passerat (de passerade under pågående kalas) och jag vet dessutom (av erfarenhet) att de inte är helt pålitliga och att det ibland kan vara för tidigt att ta ut segern efter 48 timmar. Men jag höll ett noga öga på Theo efter minsta tecken på begynnande illamående. Magsjuka smittar ju inte förrän det har kommit något sjukt ur kroppen och så länge inte det händer så går ju kompisarna på kalaset säkra, så det gällde ju att undvika att något skulle bryta ut under kalaset.  Som tur var blev Theo aldrig sjuk. Gabriel valde att följa med sin pappa och storebror på bio istället för att gå på kalas, så jag slapp fundera på om det fanns risk för att han skulle kunna vara smittad och att det skulle bryta ut just under de två timmar som kalaset varade (fast det var ju ett visst risktagande att låta syskonen gå på bio förstås, men till mitt försvar så hann de 48 timmarna precis passera innan filmen började). Men Gabriel blev heller aldrig sjuk. Inget av syskonen blev sjuk så denna gång var nog inte magsjukan som Camila hade så smittsam. Och den gick fort över. Det är sånt som gör en ensamstående fyrabarnsmamma lycklig!
 
Detta med smittorisk är så svårt att avgöra tycker jag. En del saker finns det ju konkreta regler för, som 48 timmarsregeln vid magsjuka och att barn som har feber hålls hemma, så då är det inga problem (förutom om det dyker upp ett kalas som ett av ens barn sååå gärna vill gå på).  Men i alla andra lägen, då det inte finns en regel att luta sig på, hur avgör man då? För ska en vara helt säker på att inte sprida smitta så ska en ju helst stanna hemma vid minsta tecken på virus, till exempel om det kliar i halsen. Men det går ju inte. Det skulle inte uppskattas av ens arbetsgivare och skulle dessutom slå hårt mot ens ekonomi. Hur snorig får ens barn vara innan det bör sättas i karantän?
 
Föräldrar är dock, i allmänhet (det finns alltid undantag), rätt duktiga på att vabba när barnen är smittosamma tycker jag. Men vuxna (särskilt de som inte har små barn) är däremot jättedåliga på att stanna hemma när de är sjuka. Jag blir tokig på alla vuxna som hostar och snörvlar som om de bedrev kemisk krigsföring på pendeltåget, eller som går omkring och glatt delar med sig av sitt virus på jobbet. Men de kritiseras sällan. Snarare ses de som tappra. Vad beror det på?
 
Apropå kalas så har Camila faktiskt hunnit gå på två kalas sen dess att jag uppdaterade bloggen sist. För i lördags vi på barnkalas igen. Denna gång med alla fyra barnen.
 
 
Camila på kalaset som hon så gärna ville gå på. Kalaset hölls på Friskis & Svettis. Hinderbanan var
jätterolig, tyckte Camila.
 
 
Theo tyckte också att hinderbanan var rolig.
 
 
 
 Det roligaste på kalaset (enligt Camila och Theo) var när barnen satt på en stor tältduk och föräldrarna
sprang runt och snurrade på den så det blev som en karusell.
 
 
  Helgen därpå var det dags för kalas igen. Denna gång var Matias också bjuden. Han spenderade en stor del av kalaset antingen hängandes i, eller hoppandes ifrån, denna klätterställning. Jag har närt en klätterapa vid min barm!
 
 
 I söndags lyckades vi komma iväg till skridskohallen för första gången sen barnen fick sina skridskor (julklapp från deras morfar). Barnens moster och hennes (vuxna) barn (plus en pojkvän) var med och hjälpte till att hålla fyra små halkande bambis upprätta (tack, ni är bäst!). Gabriel visade sig vara en riktig skridskotalang. Matias, som har åkt skridsko några gånger tidigare, börjar få rätt bra kläm på det. På fotot syns Matias och hans moster och Gabriel.  
 
 På väg från skridskohallen. Snö är kul (tycker barnen, inte jag)!
 
 
 
 
 

Vinter, VAB och kräksjuka

Livet i v�r familj, sjuka barn Alla hjärtans dag, Barnkalas, Ensamstående, Kalas, Kräksjuka, Magsjuka, Mamma, Trillingar, VAB, fyrabarnsmamma Permalink3
Denna vinter har hittills sett väldigt lovande ut. De senaste åren, efter det att jag började arbeta igen efter att ha varit föräldraledig med trillingarna, har vintrarna nog bestått av mer VAB än arbetstid och från och med november fram till och med april har vi befunnit oss i ett kroniskt VAB-helvete.
 
Detta år har dock barnen hittills (peppar, peppar) varit mycket mindre sjuka. I januari blev det bara totalt två VAB dagar på hela månaden! Helt fantastiskt! Och vi klarade oss utan VAB halva februari. Men nu verkar lyckan ha vänt. Här bör den läsare som är känslig för sånt som är äckligt sluta läsa, för det som följer innehåller en del otrevlig information.
 
Under natten till idag fick Camila feber och i morse blev bli varse om att febern var inledningen på ett besök från en väldigt ovälkommen gäst. Kräksjukan!!! Den ensamstående fyrabarnsförälderns mest fasade och avskydda virus!
 
Det har varit, och är fortfarande, så himla synd om Camila! Men hon har hanterat det fantastiskt bra. Utan att gnälla tycks hon ha accepterat sitt öde. Och hon är jätteduktig! Bortsett från en eländig incidens i soffan (så har vår sen några månader tillbaka nya soffa förlorat sin rena oskuld och fått sig sin första indränkning i kräks) så har hon lyckats få allt att hamna i byttan som hon har fått ha vid sin sida hela dagen (som hennes mamma fått tömma och rengöra rätt många gånger). Och trots att hon mått så illa och tycker att det är så äckligt så han hon tvingat i sig vätskeersättningen som hon blivit serverad. Jag tror faktiskt att hon hanterar sin sjukdom mycket bättre än jag skulle ha gjort. Jag skulle ha gnällt en massa och tyckt förfärligt synd om mig själv (och vem vet, kanske får jag snart chansen att göra det, jag kan ju bli smittad) . Kanske beror det på att hon är bjuden på födelsekalas hos en av sina bästa vänner på lördag? Hon tycks vara fast besluten att snabbt ta sig igenom detta så att hon blir frisk i tid för att gå på kalaset. Hon har faktiskt gjort precis som jag har bett henne i dag. Det enda hon har vägrat att lyssna på är när jag antytt att det nog tyvärr kan bli så att hon inte kommer att kunna gå på kalaset. Jag föreslog att vi kanske kan bjuda hem hennes väninna istället, när alla är friska, och ha ett litet minikalas för henne här. Men Camila bara blängde på mig och sa att hon visst ska gå på kalaset på lördag.
 
Så nu fasar jag inför lördagen. För även om Camila blir frisk till imorgon så hinner inte de 48 timmar som en ska vänta innan barnet får vistas bland andra barn igen passera. Och även om hon hinner blir frisk, och vi tummar lite på 48- timmarsregeln (det är trots allt förskolans regel den gäller kanske inte för kalas?) så är risken stor att någon av bröderna är sjuka då. För sannolikheten att samtliga bröder ska klara sig undan är ju lika med noll. Och om jag låter min dotter gå på kalas medan det fortfarande härjar kräksjuka i vårt hem hamnar jag nog på topp tio listan över världens mest oansvariga föräldrar. Så risken att jag måste göra en liten kalassugen flicka väldigt besviken och ledsen på lördag är stor.
 
Trillingbröderna är också bjudna på kalaset. De blir nog också lite besvikna om de inte får gå på kalaset, men tar nog inte det beskedet alls lika hårt som Camila. Hon har pratat om sin väninnas kalas massor sen hon fick inbjudan och hon har engagerat sig och valt ut present själv och slagit in den själv. Att hon fick välja presenten till sin kompis själv gjorde att den blev lite dyrare än tänkt, men det gör inget när en kan balansera det genom att bröderna får ge lite mer ekonomiska presenter så att den totala presentsumman ändå hamnar inom ramen för min budget. Det är så praktiskt att ha trillingar!
 
Min lilla Camila (och syskonen också) fick hjärtformad smörgås till frukost på alla hjärtans dag (pepparkaksformar är så användbara!).
 

Rödluvan, kön och stereotyper

Livet i v�r familj Ensamstående, Könsnormer, Könsroller, Mamma, Rödluvan, fyrabarnsmamma, kön, könsskillnader, sexåring, social konstruktion, stereotyp, tand, tandfén, tappa tand Permalink0
Jag tillhörde tidigare de som är helt övertygade om att könsskillnader, förutom det rent uppenbara, mest handlar om sociala konstruktioner. Jag var säker på att det i själva verket inte finns några större skillnader mellan män och kvinnor och att det istället handlar om att vi från tidig ålder får lära oss att bete oss på olika sätt beroende på vilket kön vi tillhör. 
 
Själv passade jag inte in i någon könstereotyp alls när jag var liten och jag trodde därför att det var något fel på mig.  Jag var varken "flickig" eller "pojkig". Jag var inte särskilt intresserad av hårspännen eller prinsesskläder men jag var heller inte tävlingsinriktad, fysisk, bråkig eller sportintresserad. Det är jag inte nu heller, men jag är ändå rätt könsstereotyp numera eftersom jag väldigt mycket hellre ägnar mig åt att ta hand om mina barn än åt att till exempel mecka med bilen (jag kan inte ens öppna motorhuven på bilen utan att först läsa i instruktionsboken).  
 
Sen jag fick barn är jag inte så säker längre på att könsskillnader bara är socialt skapade. Jag tror visserligen fortfarande att mycket av våra beteenden är inlärda och att en stor del av våra föreställningar om vad som är "kvinnligt" respektive "manligt" är påhittat. Men hur mycket som är inlärt och hur mycket som faktiskt beror på biologiska faktorer (hormoner) har jag svårt att avgöra. Kanske inbillar jag mig för att jag är inlärd att tänka så, men jag tycker att min lilla flicka, även om hon i det mesta fungerar rätt likt sina bröder och även om bröderna sinsemellan också fungerar rätt olika, har kvaliteter som hennes bröder inte alls har utvecklat lika långt.
 
Imorse låg jag kvar i sängen och drog mig en stund medan jag lyssnade på barnen medan de lekte. De lekte rödluvan som skulle gå och hälsa på sin sjuka mormor. Camila packade ner bullar och saft medan brorsan som hon lekte med packade ner monstertruckar. Nog känns det som om Camila har lite mer koll på vad en sjuk mormor kan tänkas vilja ha? Eller tänker jag könstereotypt nu? Kanske är monstertruckar precis vad en sjuk mormor behöver för att piggas upp lite?
 
Denna veckas viktigaste händelse liknar förra veckans. Fast förra veckan var mer historiskt viktig förstås, för då tappade Matias sin allra första tand. Det är stort! Denna veckade tappade han sin andra tand. Och denna gång gick han bet på att få någon ekonomisk kompensation för tanden från tandfén för tanden ifråga försvann ner i magen tillsammans med lunchen som han åt. Det hela hände i skolan medan de hade fem tysta minuter (hur sjutton lyckas de med det när de har så många barn där?? Jag lyckas inte med det fast jag bara har fyra barn här!) så han sa inget om det till någon. Efter två väldigt äckliga försök att leta efter tanden i samband med toalettbesök har han gett upp hoppet om att få spara denna tand heller. Den första han tappade lyckades ju hans lillebror (en av dem, inga namn nämnda) spola ned i handfatet. Sicken otur han har!
 
Gluggen i Matias mun har vuxit. Nu saknas där två tänder.
 
  
Till top