mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Stressad av stressrehabiliteringen

Livet i v�r familj, Stress och otillräcklighet, ensamstående Ensamstående, Mamma, Stresshantering, Trillingar, fritids, fyrabarnsmamma, förskola, hämtning, rehabilitering, stress, tillämpad avslappning Permalink1
Det blir lite kontraproduktivt att gå i ett stressrehabiliteringsprogram som är förlagt till sen eftermiddag  (ur en småbarnsförälders perspektiv menar jag då, andra tycker nog inte att något som slutar 16:15 är så värst sent). För när stressrehabiliteringspasset är slut blir det stressigt värre för mig att hinna till Matias fritids och trillingarnas förskola före dess att de stänger (17:00).  
 
Just nu håller vi på att lära oss tillämpad avslappning som är en teknik för att snabbt kunna spänna av i olika situationer. En sån teknik skulle jag verkligen ha nytta av att bemästra eftersom jag för det mesta går omkring spänd som en pilbåge, vilket ju är ett dumt sätt att slösa bort sin energi på för någon som mig som verkligen behöver ta vara på all den lilla energi jag kan uppbåda. Dessutom får jag ont av det, särskilt i nacken, och ibland är jag till och med så spänd så att jag får yrsel. Så jag är verkligen motiverad till att lära mig tekniken.
 
Under passen som vi har får vi öva på att slappna av. Men att slappna av när en vet att en snart måste rusa iväg med andan i halsen och dessutom en stund senare kommer att vara den förälder som hämtar sina barn sist  (föräldraskam + skuldkänslor gentemot barnen = ännu mer stress) är inte alls lätt.
 
Idag blev det värre än någonsin. Stressrehabiliteringspasset drog över tiden och, trots att jag smet iväg före de andra, så missade jag den buss som jag måste ta för att med nöd och näppe hinna till fritids och förskolan innan de stänger. Jag fick ta en senare buss och när jag väl kommit på den och var på väg hemåt så hamnade vi i värsta rusningstrafiken. Bilköerna, som sniglade sig fram, sträckte sig nästan hela vägen hem till vår kommun. När jag satt där på bussen och var så stressad att jag höll på att gå upp i limningen så kom jag dessutom på att jag hade skrivit fel i morse när jag fyllde i listan där föräldrarna uppger vilken tid de ska hämta sitt barn från fritids. Jag glömde helt enkelt bort att jag skulle ha mitt stressrehabiliteringsprogram på eftermiddagen och skrev att jag skulle hämta Matias 16:30 som jag brukar. När jag kom på det var klockan långt förbi 16:30. Där och då slog min stressnivå i taket.  
 
När bussen var framme hade klockan redan passerat 17:00. Jag sprang hela vägen till skolan och där stod Matias i ett hörn på skolgården alldeles ensam. Förutom några större barn på andra sidan skolgården, och en stackars personal som nog längtade efter att få gå hem, så var det bara Matias kvar. Stackarn! Han stod och väntade i hörnet invid sina syskons förskola. Kanske var det tryggast där.
 
Sen fick vi gå hem. Jag fick ju springa direkt från bussen till skolan och hann inte hämta bilen (eftersom vi bor nästa stationen så lämnar jag bilen hemma efter att jag har lämnat barnen på morgonen). Det är en bit att gå för småttingarna (dvs trillingarna) vilket kan vara lite besvärligt när de är trötta på eftermiddagen. Men de knatade på bra och även om vi kom hem väldigt sent så var det rätt skönt med en promenad efter all stress.
 
Min lilla (långt från samlade) trupp på väg hem från skola/förskola:
 
 
 

När ens terapeut gör slut och går vidare i livet

Ensamstående småbarnsmamma, Stress och otillräcklighet, Utmattning Ensamstående, KBT, Mamma, Stressklinik, behandling, fyrabarnsmamma, psykolog, rehabilitering, stress, terapeut, terapi Permalink1
Strax före sommaren antogs jag till ett stressrehabiliteringsprogram (har skrivit om det här). Programmet inkluderar bland annat KBT- terapi.
 
Att gå i terapi är lite speciellt. Särskilt för en person som mig, som går omkring med en stadigt byggd mur av personlig integritet runt mig. Jag är en sån som tycker att det är obehagligt när folk kommer för nära och även om jag ofta är generös med att bjuda på mig själv (tror och hoppas jag), så vill jag gärna behålla det som är min inre kärna för mig själv. Jag tycker heller inte om att befinna mig i fokus och brukar tycka att det är rätt jobbigt att prata om mig själv (att skriva går dock bra, konstigt nog).
 
Så terapeuten (psykolog) som jag har gått hos har fått veta saker om mig som få (förmodligen ingen mer än jag själv) vet. För hen har mina mest förvirrade tankar och mina mest besynnerliga beteenden avslöjats.  Faktum är att hen har satt fingret på, och avslöjat, saker som jag inte ens visste själv, eller åtminstone inte var medveten om.
 
Det känns lite underligt att det finns en person som vet en massa om mig men som jag faktiskt egentligen inte känner. Det är som att ha en bästa vän fast i en slags monovial form. För hen är ju inte min kompis. Vår kommunikation är inte ömsesidig och jämbördig (det är den visserligen inte i alla vänskapsrelationer heller, men idealt borde den väl det?). Den följer en given struktur där jag öppnar mig och hen kommer med tips, råd och reflektioner. Och vår relation är begränsad till vissa tidpunkter, under en kort period av livet. Nu är den dessutom över. För igår hade jag min sista terapisession med den psykolog som jag har gått hos sen behandlingen påbörjades. Hen ska sluta arbeta på behandlingscentret jag går hos. Jag kommer att få en ny terapeut.
 
Det kändes lite konstigt när jag gick därifrån igår. Lite tomt. Jag kommer nog att sakna de där samtalen med den där personen som känns lite som en vän fast inte är det, som vet saker om mig och mina tankar som ingen annan vet, och som fått mig att se och reflektera över saker (tankar och beteenden) som jag inte reflekterat över tidigare.
 
 
   

Så mycket ansvar - föräldraskap

Hälsa, Livet i vår familj, Stress och otillräcklighet, ensamstående, föräldraskap Akut stressreaktion, Ansvar, Barn, Bläckfisk, Ensamstående, Föräldraskap, Mamma, Trillingar, fyrabarnsmamma, småbarn, stress, Ögonläkare Permalink1
Idag drabbades jag av en överväldigande insikt om hur mycket ansvar det är som vilar på mina axlar. Jag är ansvarig för fyra små individer, för deras omvårdnad och försörjning, och för deras utveckling, hälsa, trygghet och liv. Jag bär detta ansvar nästan själv. Barnen har en pappa också, han finns i deras liv, men ändå vilar nästan allt ansvar på mig (och på något konstigt vis har även ansvaret för barnens relation med sin pappa till stor del hamnat på mig, liksom ansvaret för honom). Det låter kanske konstigt, men jag har faktiskt inte funderat så mycket på det förut. Eller, visst har jag tänkt på det, och oroat mig, men oftast på ett mer indirekt sätt. Jag har inte synat ansvaret närmare utan avfärdat det som något som alla föräldrar tampas med, något som hör föräldraskapet till och som inte är så mycket att orda om.
 
Fina, charmiga, söta, lilla T (fotot är några månader gammalt).
 
Jag var hos ögonläkaren idag. Det var där jag fick min plötsliga och överväldigande insikt. Jag har blivit remitterad dit eftersom jag har problem med att det flimrar framför ögonen och huvudvärk, förmodligen för att utesluta möjligheten att något synfel ligger bakom mina bekymmer. Det hittades ingen sjukdom i mina ögon och enligt läkaren är det inte troligt att huvudvärken beror på att jag ibland glömmer att ta på mig läsglasögonen när jag läser. Ögonläkaren frågade vad läkaren på vårdcentralen hade sagt och jag berättade om att jag blivit diagnosticerad med akut stressreaktion. Då frågade hon mig om min livssituation och jag berättade att jag har tvååriga trillingar och en fyraåring och att jag är skild från pappan men att vi fortfarande bor ihop eftersom han inte har något jobb och därmed inte får någon bostad, att vi är trångbodda och att det är slitigt att leva så. Hon frågade om jag har stöd från min familj och jag svarade att min mamma är död, att jag träffar min pappa ibland men att han inte är något stöd, att jag har en syster som hjälper mig så mycket hon kan men som också har sina egna bekymmer att tampas med och att min systerdotter är anställd av kommunen för att hjälpa till med barnen tio timmar i veckan, men att det stödet snart kommer att upphöra. Då tittade ögonläkaren på mig och sa med mjuk dansk brytning, "det är mycket ansvar som du bär på dina axlar". Jag började gråta (pinsamt!). Plötsligt insåg jag att mycket av den stress som jag upplever som är kopplad till detta ansvar. 
 
Jag saknar sommaren! G på stranden i somras.
 
 
Under de dagar som har passerat sen jag blev sjukskriven har jag funderat en del på min stress. Mitt fokus har legat på att definiera vad jag behöver göra för att komma till rätta med problemet. Jag har kopplat stressen till två grundfaktorer, tidsbrist/för mycket att göra och min "tålighet". De lösningar som jag grunnar på handlar alltså om att hitta metoder för att minska kampen mot tiden (prioritera bättre, bli mer effektiv, etc) samt för att öka min motståndskraft mot stress (sund livsstil, mindfulness, etc.).  
 
Men besöket hos ögonläkaren och min plötsliga insikt satte mitt pragmatiska och lösningsorienterade perspektiv på min diagnos ur spel. För det överväldigande ansvar som jag bär på finns det inga lösningar för. Jag kommer inte undan det. Det kommer inte att minska (åtminstone inte förrän de är vuxna). Och det mest troliga är att jag kommer att fortsätta att vara rätt ensam om att axla dess tyngd.
 
Dagens bästa: En produktiv dag ur ett sjuklingsperspektiv; Har hunnit med att vila en stund (barnen sov uruselt i natt och jag fick knappt någon sömn alls), sjukgymnastbesök (för spänningar i nacke och rygg), ögonläkare samt att vaccinera mig mot influensa.
 
Dagens sämsta: Hann inte med att promenera, jag lyckas inget vidare med att följa läkarens rekommendation.
 
 
 
  
Till top