mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Så mycket ansvar - föräldraskap

Hälsa, Livet i vår familj, Stress och otillräcklighet, ensamstående, föräldraskap Akut stressreaktion, Ansvar, Barn, Bläckfisk, Ensamstående, Föräldraskap, Mamma, Trillingar, fyrabarnsmamma, småbarn, stress, Ögonläkare Permalink1
Idag drabbades jag av en överväldigande insikt om hur mycket ansvar det är som vilar på mina axlar. Jag är ansvarig för fyra små individer, för deras omvårdnad och försörjning, och för deras utveckling, hälsa, trygghet och liv. Jag bär detta ansvar nästan själv. Barnen har en pappa också, han finns i deras liv, men ändå vilar nästan allt ansvar på mig (och på något konstigt vis har även ansvaret för barnens relation med sin pappa till stor del hamnat på mig, liksom ansvaret för honom). Det låter kanske konstigt, men jag har faktiskt inte funderat så mycket på det förut. Eller, visst har jag tänkt på det, och oroat mig, men oftast på ett mer indirekt sätt. Jag har inte synat ansvaret närmare utan avfärdat det som något som alla föräldrar tampas med, något som hör föräldraskapet till och som inte är så mycket att orda om.
 
Fina, charmiga, söta, lilla T (fotot är några månader gammalt).
 
Jag var hos ögonläkaren idag. Det var där jag fick min plötsliga och överväldigande insikt. Jag har blivit remitterad dit eftersom jag har problem med att det flimrar framför ögonen och huvudvärk, förmodligen för att utesluta möjligheten att något synfel ligger bakom mina bekymmer. Det hittades ingen sjukdom i mina ögon och enligt läkaren är det inte troligt att huvudvärken beror på att jag ibland glömmer att ta på mig läsglasögonen när jag läser. Ögonläkaren frågade vad läkaren på vårdcentralen hade sagt och jag berättade om att jag blivit diagnosticerad med akut stressreaktion. Då frågade hon mig om min livssituation och jag berättade att jag har tvååriga trillingar och en fyraåring och att jag är skild från pappan men att vi fortfarande bor ihop eftersom han inte har något jobb och därmed inte får någon bostad, att vi är trångbodda och att det är slitigt att leva så. Hon frågade om jag har stöd från min familj och jag svarade att min mamma är död, att jag träffar min pappa ibland men att han inte är något stöd, att jag har en syster som hjälper mig så mycket hon kan men som också har sina egna bekymmer att tampas med och att min systerdotter är anställd av kommunen för att hjälpa till med barnen tio timmar i veckan, men att det stödet snart kommer att upphöra. Då tittade ögonläkaren på mig och sa med mjuk dansk brytning, "det är mycket ansvar som du bär på dina axlar". Jag började gråta (pinsamt!). Plötsligt insåg jag att mycket av den stress som jag upplever som är kopplad till detta ansvar. 
 
Jag saknar sommaren! G på stranden i somras.
 
 
Under de dagar som har passerat sen jag blev sjukskriven har jag funderat en del på min stress. Mitt fokus har legat på att definiera vad jag behöver göra för att komma till rätta med problemet. Jag har kopplat stressen till två grundfaktorer, tidsbrist/för mycket att göra och min "tålighet". De lösningar som jag grunnar på handlar alltså om att hitta metoder för att minska kampen mot tiden (prioritera bättre, bli mer effektiv, etc) samt för att öka min motståndskraft mot stress (sund livsstil, mindfulness, etc.).  
 
Men besöket hos ögonläkaren och min plötsliga insikt satte mitt pragmatiska och lösningsorienterade perspektiv på min diagnos ur spel. För det överväldigande ansvar som jag bär på finns det inga lösningar för. Jag kommer inte undan det. Det kommer inte att minska (åtminstone inte förrän de är vuxna). Och det mest troliga är att jag kommer att fortsätta att vara rätt ensam om att axla dess tyngd.
 
Dagens bästa: En produktiv dag ur ett sjuklingsperspektiv; Har hunnit med att vila en stund (barnen sov uruselt i natt och jag fick knappt någon sömn alls), sjukgymnastbesök (för spänningar i nacke och rygg), ögonläkare samt att vaccinera mig mot influensa.
 
Dagens sämsta: Hann inte med att promenera, jag lyckas inget vidare med att följa läkarens rekommendation.
 
 
 
  

December - den hektiska månaden

Hälsa, Stress och otillräcklighet, ensamstående Barn, Bläckfisk, December, Hosta, Mamma, Trillingar, fyrabarnsmamma, mammablogg, stress Permalink1
Idag är jag helt slut. Så slut att jag inte klarade av att gå till arbetet imorse. Det fick bli en halv sjukdag (lite har jag jobbat, men hemifrån). Inte vad min ekonomi behöver, men jag hade inget val. Efter att ha kommit i säng sent, för att sen hosta mig igenom natten och sen gå upp och köra på för fullt hela dagen ända in på småtimmarna igen, många dagar i streck nu, så är det inte mycket krafter kvar i mig. Nu på eftermiddagen har jag dessutom fått feber. Suck!
 
Julfesten med förskolan är avklarad (jippi, för herregud vad mycket jobb det var med den!) men det är mycket kvar på december, denna hektiska månad.  Julfester, julkonserter, julmiddagar, luciafirande, barnens födelsedagar, barnkalas, familjeträffar, julafton, nyår. 80% av årets alla aktiviteter samlade till en och samma månad. Roliga aktiviteter, visserligen. Men bakom varje aktivitet ligger en massa förberedelser och varje aktivitet stjäl tid från de redan så överbelastade tjugofyra timmarna om dygnet. För allt annat ska ju också hinnas med samtidigt. Jobb, tvätt, disk, matlagning, handling, förskolelämningar- och hämtningar, och så vidare, ska göras även denna månad. För mig, som inte får tiden att räcka i vanliga fall, blir det ett omöjligt uppdrag.  
 
Jag var på rymmen en stund idag. På måndagar hämtar min systerdotter barnen för att jag ska kunna jobba in de timmar som jag förlorar på grund av lämning- och hämtning på förskola. Men idag har jag ju inte varit på jobbet. Så jag fick jobba på ett fik istället. Mysigt.
 
Kombinationen december, förkylning (med djävulshosta) och ensamstående med fyra barn, känns inte alls hållbar. Men det är bara några veckor kvar sen blir det januari och förhoppningsvis lite lugnare. Eller inte. Förra året var det inte det minsta lugnt i januari. Då började jag arbeta igen efter föräldraledigheten med trillingarna och ramlade in mitt i en jättehektiskt period på jobbet. Jag hade sett fram emot att få "vila" från barnen på jobbet men istället sögs jag in i en virvelvind av försenade processer som borde ha avslutats redan igår. Jag jobbade halvtid under de första månaderna för att trillingarna (och jag) skulle få en mjukstart på förskolan. Men det blev ingen mjukstart. Snarare en rivstart. Jag insåg snart att halvtid bara innebär att en har mindre tid till förfogande för det som ska göras, inte att en faktiskt har mindre arbete att utföra. Så när jag sen gick upp till att arbeta 80% blev lite faktiskt lite mindre stressigt. Just nu är det som tur är en lite lugnare period på jobbet.  Det är en himla tur, för december ligger farligt nära den där utmattningsväggen som jag är så rädd för.

Lussebullsbak på en vanlig dag

Hälsa, Stress och otillräcklighet, Vardag i småbarnsfamiljen, aktiviteter för barn Barn, Bläckfisk, Ensamstående, Julbak, Julfest, Lussebullar, Lussekatter, Mamma, fyrabarnsmamma, mjölkproteinallergi, äggallergi Permalink2
Det är hektiska tider. I december händer allt, känns det som. Det är julfester, födelsedagar (alla barnen), luciafiranden, julbak, julklappsjakt, och så vidare, och så lite förkylningar på det.
 
Idag har vi bakat lussebullar till julfesten på barnens förskola som är på lördag. Det är första gången som jag bakar lussekatter sen dess att vi fick veta att vi har ägg- och mjölkallergiker i familjen, så det var ett nytt recept. Mjölk och ägg (för pensling) ersattes av havredryck. De blev inte riktigt lika fina i färgen som vanliga lussekatter men smakar precis likadant. Så jag är jättenöjd.
 
Ett smakprov från resultatet från kvällens lussekattsbak.
 
I övrigt har jag inte så mycket att rapportera. Det blev en vanlig dag;  Försenad lämning på förskolan (en trilling gjorde nummer 2 precis när vi skulle gå och en annan ramlade och slog sig precis när jag var klar med blöjbytet på den lilla nummer tvåaren), jag kommer försent till personalmötet (det gör jag varje gång, så pinsamt), jobb (hann som vanligt inte med det jag skulle), superstressad hemresa (brukar trösta mig med att jag får motion när jag springer till tåget, vilket ju är bra eftersom jag inte hinner träna), kommer för sent till hämtningen av barnen, stressar hem för att hinna med middag och bullbak innan barnen ska läggas, och känner dessutom hur jag håller på att bli ordentligt förkyld. Precis som vanligt alltså. Eller, nästan som vanligt. För bullbak hör till ovanligheterna hos oss numera. Inte för att jag inte tycker om att baka. Det är kul. Men det är inte vad jag väljer att prioritera nu när i stort sett all min tid går åt till att ta hand om barnen eller jobba. Och så hade vi besök och bakhjälp av bästa systern/mostern också. Så barnen (och jag med) var glada.
 
Kladdiga lussebullsbakande små händer. M bakar tillsammans med sin moster.
 
Dagens bästa: Lyckat bak av mjölk- och äggfria lussebullar.
Dagens sämsta: Jag är förkyld och hostig igen. Det känns som om jag knappt hinner vara frisk mer än några dagar mellan varje ilsken virusattack som jag utsätts för.
Till top