mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Stressad av stressrehabiliteringen

Livet i v�r familj, Stress och otillräcklighet, ensamstående Ensamstående, Mamma, Stresshantering, Trillingar, fritids, fyrabarnsmamma, förskola, hämtning, rehabilitering, stress, tillämpad avslappning Permalink1
Det blir lite kontraproduktivt att gå i ett stressrehabiliteringsprogram som är förlagt till sen eftermiddag  (ur en småbarnsförälders perspektiv menar jag då, andra tycker nog inte att något som slutar 16:15 är så värst sent). För när stressrehabiliteringspasset är slut blir det stressigt värre för mig att hinna till Matias fritids och trillingarnas förskola före dess att de stänger (17:00).  
 
Just nu håller vi på att lära oss tillämpad avslappning som är en teknik för att snabbt kunna spänna av i olika situationer. En sån teknik skulle jag verkligen ha nytta av att bemästra eftersom jag för det mesta går omkring spänd som en pilbåge, vilket ju är ett dumt sätt att slösa bort sin energi på för någon som mig som verkligen behöver ta vara på all den lilla energi jag kan uppbåda. Dessutom får jag ont av det, särskilt i nacken, och ibland är jag till och med så spänd så att jag får yrsel. Så jag är verkligen motiverad till att lära mig tekniken.
 
Under passen som vi har får vi öva på att slappna av. Men att slappna av när en vet att en snart måste rusa iväg med andan i halsen och dessutom en stund senare kommer att vara den förälder som hämtar sina barn sist  (föräldraskam + skuldkänslor gentemot barnen = ännu mer stress) är inte alls lätt.
 
Idag blev det värre än någonsin. Stressrehabiliteringspasset drog över tiden och, trots att jag smet iväg före de andra, så missade jag den buss som jag måste ta för att med nöd och näppe hinna till fritids och förskolan innan de stänger. Jag fick ta en senare buss och när jag väl kommit på den och var på väg hemåt så hamnade vi i värsta rusningstrafiken. Bilköerna, som sniglade sig fram, sträckte sig nästan hela vägen hem till vår kommun. När jag satt där på bussen och var så stressad att jag höll på att gå upp i limningen så kom jag dessutom på att jag hade skrivit fel i morse när jag fyllde i listan där föräldrarna uppger vilken tid de ska hämta sitt barn från fritids. Jag glömde helt enkelt bort att jag skulle ha mitt stressrehabiliteringsprogram på eftermiddagen och skrev att jag skulle hämta Matias 16:30 som jag brukar. När jag kom på det var klockan långt förbi 16:30. Där och då slog min stressnivå i taket.  
 
När bussen var framme hade klockan redan passerat 17:00. Jag sprang hela vägen till skolan och där stod Matias i ett hörn på skolgården alldeles ensam. Förutom några större barn på andra sidan skolgården, och en stackars personal som nog längtade efter att få gå hem, så var det bara Matias kvar. Stackarn! Han stod och väntade i hörnet invid sina syskons förskola. Kanske var det tryggast där.
 
Sen fick vi gå hem. Jag fick ju springa direkt från bussen till skolan och hann inte hämta bilen (eftersom vi bor nästa stationen så lämnar jag bilen hemma efter att jag har lämnat barnen på morgonen). Det är en bit att gå för småttingarna (dvs trillingarna) vilket kan vara lite besvärligt när de är trötta på eftermiddagen. Men de knatade på bra och även om vi kom hem väldigt sent så var det rätt skönt med en promenad efter all stress.
 
Min lilla (långt från samlade) trupp på väg hem från skola/förskola:
 
 
 
Till top