mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Skolavslutning och kalas

Livet i v�r familj Ensamstående, Kalas, Mamma, Trillingar, Vänner, fyrabarnsmamma, förskoleklass, kompisar, mobbning, nollan, oro, sexåring, sexårs, skolavslutning, socialt samspel Permalink0
Förra veckan tog Matias första skolår, och mitt första år som skolbarnsförälder, slut. Eller, egentligen var det ju inget riktigt skolår, bara förskoleklass än så länge, och det är först nu till hösten som det sätter igång på allvar. Men jag har ändå tyckt att det har känts väldigt "skoligt" och för Matias har det inte funnits någon tvekan om att han numera är ett skolbarn. Så det som skedde i tisdags för en vecka sen var definitivt vår första skolavslutning.
 
Jag har tidigare sett hur andra föräldrar stressar denna tid på året och förstått att det där med skolavslutningar är lite komplicerat, rent tidsmässigt. Åtminstone om en har en arbetsgivare som förväntar sig att en är på jobbet på dagarna. Så blev det nu för mig också. I skolan var det skolavslutningsmellis  (med uppträdande barn) på måndagen och skolavslutning med diplomutdelning och därefter sång i kyrkan på tisdagen. På tisdagen hade vi dessutom skolavslutningsfika hemma på eftermiddagen där familjens hittills ända skolbarn firades med tårta och present med sin moster, sin kusin och sin pappa närvarande (och vi också förstås, dvs jag och trillingarna).  På fredagen samma vecka hade dessutom fritids och förskolan stängt för planering, så det blev en hel del frånvaro från jobbet för min del förra veckan. Allt detta med bara ett skolbarn än så länge! Hur jag ska lösa det när trillingarna också går i skolan (det är ju bara ett år och ett sommarlov kvar till de också blir skolbarn!!!) har jag ingen aning om. Jag håller helt enkelt tummarna för att jag ska ha blivit lottomiljonär till dess, så att jag inte behöver jobba mer än när jag känner för det, eller har lyckats etablera någon form av flexibelt företag som gör att jag själv kan anpassa min arbetstid lite som jag vill (det räcker kanske inte att hålla tummarna för att det ska hända?). Fast, som det är just nu så är min arbetsgivare redan så less på all min frånvaro de senaste åren (all vab, alla bvc/läkar/tandläkare/etcera- besök) så det nog inte kan bli värre så det spelar kanske ingen roll om jag är borta lite till.
 
Hur som helst så var det värt det (arbetsgivarens eventuella missnöje alltså)! För mammahjärtat svämmade verkligen över av stolthet! Såklart var det mitt barn som dansade och sjöng allra bäst under uppträdandet (jag är medveten om att de andra föräldrarna nog tycker likadant om sina barn, precis som så bör vara) och jag fick allt kämpa lite för att inte brista ut i gråt när han tog emot sitt diplom och kramade sina lärare (de heter inte lärare utan mentorer, men jag är så trög att jag inte har lyckats träna om mitt vokabulär ännu).
 
Så mycket som Matias har lärt sig och utvecklats under sitt år i förskoleklass har jag svårt att tro att han kommer att kunna lära sig under ett "riktigt" skolår. Han har gått från att knappt ha koll på veckodagarna till att kunna läsa, skriva (dock med rätt kreativ stavning än så länge), kunna klockan (någorlunda), ha koll på hur kroppen är uppbyggd och fungerar, och kunna räkna med plus och minus. Wow alltså! Pedagogerna ska ha en stor eloge! Och Matias också! Det är nog bra att det numera är obligatoriskt att gå i förskoleklass (det var det inte när Matias började). Annars har de barn som har gått i förskoleklass verkligen ett stort försprång gentemot de som inte har det.
 
En oro som jag hade när Matias började skolan, som jag redan nu har börjat oroa mig för när det gäller trillingarna, är det där med kompisar. Skolan kan vara en hård miljö och vi människor är ju så utpräglade flockdjur att det generar ett stort stresspåslag hos de flesta av oss om vi inte får vara med i gemenskapen. Till exempel så visar studier att mobbning på arbetsplatsen nästan alltid leder till psykologiska problem för den som drabbats. När barn utsätts för mobbning och kränkningar kan det ju i värsta fall påverka hela deras utveckling. Och även de små kränkningarna, de som alla någon gång ibland utsätts för, sätter sina spår. Hur skyddar en sin lilla dununge från det? Samtidigt är det framför allt i skolan som barnen får träna sin sociala förmåga. Och den är ju hur viktig som helst. Du kan komma en lång väg genom att arbeta hårt och vara duktig, men klarar du inte av det sociala samspelet (och inte kan bygga de nätverk du behöver) så blir livet besvärligt.
 
Min teori är att det där med kompisar fungerar lite som snöbollseffekten. Har du lätt att få vänner växer ditt självförtroende, och kanske även din självkänsla, vilket i sin tur gör dig attraktiv för nya vänner och så blir du ännu mer poppis, och vice versa, kärvar det sig från början så finns det risk att hamna i en negativ spiral. Jag menar inte att det måste blir så, men risken finns nog.
 
På skolavslutningen i kyrkan talade prästen om de roller som barnen har i skolan och hur de kan passa på att prova på andra roller under sommarlovet. Till exempel kan den som har en tillbakadragen roll i skolan försöka vara mer utåtriktad under sommarlovet, när hen befinner sig i andra sammanhang. Det är en intressant tanke, och det är ju verkligen så att vi tar, och får oss tilldelat, olika roller i olika sammanhang.
 
Vilken roll Matias har i skolan har jag inte riktigt klart för mig än. Men jag vet i alla fall att jag kan sluta oroa mig för att han ska ha svårt för att få vänner och hamna utanför. Kanske går det till och med lite för bra för honom? I helgen var han nämligen bjuden på hela tre kalas! Jag ska nog inte dra några slutsatser om hans popularitet utifrån det, för det handlar snarare om att kalasen klumpade ihop just denna helg, och med tanke på att de var 62 barn i förskoleklassen (indelade i tre grupper) och Matias har varit på några stycken kalas under året så förstår jag ju att det förmodligen har hållits en del kalas som han inte har varit bjuden på. Men ändå, han har kompisar och han blir bjuden på kalas! Jag kan pusta ut! Åtminstone i ett år framöver. Sen är det trillingarnas tur att ge sig ut i skolvärlden. Fram till dess är jag tacksam för att det finns en oskriven regel bland föräldrarna på deras förskola om att alltid bjuda alla barnen från förskoleavdelningen när det någon har kalas. Ingen lämnas objuden. Jag önskar att det skulle vara så jämt.
 
Det där med skolavslutning var visst rätt bra upptäckte Matias när han blev firad
med tårta och present.
 
När en frågar Matias vad som är bäst med skolan så svarar han "lianerna på
skolgården".
 
 
Det var tur för småsyskonen att Matias skulle på kalas på ett lekland i lördags (och att
deras pappa kunde följa med och hjälpa till med att hålla koll på dem) för då
fick de följa med och härja runt på leklandet under tiden (och i någon timme till efter kalaset).
Här cyklar en suddig Camila omkring bland näckrosor.
 
 
Theo bygger med lego på leklandet.
 
 Att klättra är det bästa som finns tycker Gabriel.
 
 
 

Barnledig lördag

Livet i v�r familj Ensamstående, IKEA, Mamma, Trillingar, barnledig, ensam hemma, fyrabarnsmamma, hushållsarbete, kontaktfamilj Permalink4
Jag är barnledig! Barnen är hos sina kontaktfamiljer och jag är ensam hemma. Det känns konstigt, men välbehövligt. 
 
Senaste veckan har jag varit så grinig mot barnen. När jag inte har fått en paus från dem på länge så klarar jag inte av allt ljud de för. För barn i fyraårsåldern (och sexåringar) är aldrig tysta. Åtminstone inte mina. Och även om jag tycker om när de pratar med mig, eller med varandra, kan det bli lite för mycket ibland. De sjunger också, ofta och högt. Egentligen är det jättegulligt när de sjunger. Men när en är trött, och de alla sjunger högt på olika melodier (mer eller mindre tonrena), i timmar, då blir det lite tröttsamt, minst sagt. Och så allt gnäll. För fyraåringar har en stark förkärlek för gnäll. Åtminstone har mina det. Plus allt skrik och bråk. De bråkar minst sagt högljutt med varandra. Till exempel så är en ofta använd strategi när något av mina barn blir arg på ett syskon att skrika högt rakt ut. En annan strategi som används allt för ofta är att slå eller på något annat sätt göra illa,sitt syskon, vilket brukar resultera i att syskonet skriker rakt ut istället. Det brukar dessutom, i sin tur, leda till att jag också höjer rösten (fastän jag vet att det bara gör det hela värre). Så det blir en hel del ljud i vårt hem. I hög volym. Hela tiden. DET ÄR ALDRIG TYST!!!! Så det är rätt skönt att få en paus ibland. Även om det känns lite tomt. 
 
Min barnlediga lördag har jag använt till att ta sovmorgon, äta frukost läääänge i lugn och ro, och sen åka till IKEA och köpa en ny säng till Gabriel. Det var det hög tid för. Han har hittills sovit i en spjälsäng med spjälsidorna borttagna men igår gick den sönder. Nu måste jag bara hitta på något sätt att klämma in en säng till i vårt sovrum (vi sover alla i samma rum).
 
Det är inte bara allt ljud som jag behöver en paus från ibland. När barnen är här ägnar jag väldigt mycket tid år hushållsarbete. Så mycket att det ofta känns som att det är det enda jag gör. Helt kommer jag inte undan det fastän barnen är hos sina kontaktfamiljer men tiden som jag då ägnar till hushållsarbete blir väldigt mycket mindre. Idag åt jag en sen lunch på IKEA och kom på så vis undan från att behöva laga mat. Middagen fick bli lite melon och jordgubbar istället. Och popcorn. Så bortsett från lite tvättande (vi måste ju ha rena kläder på måndag) så är det enda hushållsarbete jag har gjort idag att plocka ur diskmaskinen och ställa in disken från min frukost (som åts i soffan framför nyhetsmorgon!!). Så skönt!
 
Min middag när barnen inte är hemma.
 
 
 
 
 
 

Hektisk vår

Livet i v�r familj Ensamstående, Familjepsykologi, Födelsedag, Mamma, Studier, Trillingar, baka, barns kreativitet, bloggande, fyrabarnsmamma, grupparbete, tårta Permalink1
Det känns som om denna vår har varit ännu mer hektisk än vanligt. Det gör stor skillnad att jag inte längre har min systerdotter arbetande hos mig (var anställd av kommunen för att avlasta med barnen 10 timmar i veckan fram till augusti förra året). Och att Matias numera går i skolan (bara förskoleklass än så länge, men ändå) gör också skillnad. Förra våren gick alla fyra barnen på samma förskola och hade samma aktiviteter. Nu är det två olika scheman att hålla reda på och olika aktiviteter som det ska förberedas för. Det känns skönt att det bara är några veckor kvar till semestern! Lite tråkigt bara att jag inte alls har hunnit planera eller förbereda något för den, så vad vi ska göra på semestern vet jag inte. Vila kanske?
 
I söndags fyllde jag år. Så mycket firande fanns det inte tid för eftersom jag hade ett grupparbete (läser en distanskurs i familjepsykologi vid sidan om allt annat, puh!) som skulle lämnas in på kvällen som skulle färdigställas. Eller, färdigställas är nog fel ord för det skulle ju innebära att det redan hade påbörjats och kommit en bit på väg och att det enda som var kvar var att göra klart det. Och riktigt så var det ju inte. Snarare gjordes största delen av grupparbetet under bara några dagar (nätter snarare), varav allra största delen på min födelsedag . Inte så lyckat. Och helt stick i stäv med mitt löfte om att jag bara får plugga om jag känner att det går att göra utan att det sliter på krafterna, det vill säga, så längre det ger mer energi än det tar.
 
I helgen, och dagarna före den, blev det därför några nätter med väldigt lite sömn och eftersom jag dras med en rejäl sömnskuld från det att barnen var mindre och väckte mig stup i kvarten under nätterna (det var inte länge sen det var så) så klarar jag sömnbristen väldigt dåligt. Jag blir jättetrött och det tar flera dagar innan jag känner mig normal igen efter en natt med lite sömn (mindre än 6 timmar menar jag då, det är sällan som jag hinner sova mer än 6 timmar per natt). Så idag, fyra dagar efter att det där himla grupparbetet lämnades in precis före midnatt på deadlinedagen känner jag mig fortfarande ur fas. Fast det kan bero på att jag dessutom har migrän (får det ibland vissa dagar i månaden), pollenallergi och är lite förkyld.
 
Lite firande hann vi ändå med på min födelsedag. Barnen bakade en tårta (med bara pyttelite hjälp från mig) och sjöng jättefint. Av Matias fick jag en blommig sopborste (hans pappa hjälpte honom att köpa den) som utan tvekan är den finaste sopborste jag någonsin haft och av trillingarna fick jag diverse saker från deras lekrum som de hade slagit in i presentpapper, bland annat en sliten Alfons Åbergbok och en trasig pysseltidning. Sötisar!
 
Bästa födelsedagspresenten var nog ändå de fina kommentarer som jag har fått om bloggen, till mitt inlägg där jag efterlyser tips på ett nytt namn på bloggen (här). Tack alla som har skrivit att de gillar bloggen!! Jag blev så himla glad! Och inspirerad! Nu ska det bloggas för fulla muggar (så fort jag har återhämtat mig från den senaste tidens sömnbrist)!
 
Igår (nästan, klockan är visst förbi midnatt nu så tekniskt sett var det förrgår) firade vi nationaldagen i en vacker slottspark i vår kommun. Barnens morfar, deras kusin och hennes pojkvän, och barnens pappa, firade med oss. Vi hade picknick och åt tårta (eftersom jag fyllde år i söndags och min pappa/barnens morfar fyller år på tisdag) och hade jättemysigt. Några foton för att dokumentera det hade suttit fint att få lägga upp här på bloggen. Men jag lyckades inte få ett enda kort taget. Jag är ofta så upptagen med att försöka hålla reda på barnen när vi är ute att jag inte lyckas ta några foton. Å andra sidan glömmer jag bort att ta kort hemma också så jag kanske inte kan skylla på barnen? Det kan kanske vara så att det är min glömska (eller lathet?) det handlar om.
 
Camila bakar tårta.
 
Gabriel dekorerar tårtan.
 
 
 
Tårtbakssamarbete (Theo är nyduschad, därav frisyren).
 
 
 
Så här fin och god tårta gjorde barnen till mig på min födelsedag. Med jordgubbar, blåbär,
maränger och riven choklad.
 
 
 
 
 
 
Till top