mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

När ens terapeut gör slut och går vidare i livet

Ensamstående småbarnsmamma, Stress och otillräcklighet, Utmattning Ensamstående, KBT, Mamma, Stressklinik, behandling, fyrabarnsmamma, psykolog, rehabilitering, stress, terapeut, terapi Permalink1
Strax före sommaren antogs jag till ett stressrehabiliteringsprogram (har skrivit om det här). Programmet inkluderar bland annat KBT- terapi.
 
Att gå i terapi är lite speciellt. Särskilt för en person som mig, som går omkring med en stadigt byggd mur av personlig integritet runt mig. Jag är en sån som tycker att det är obehagligt när folk kommer för nära och även om jag ofta är generös med att bjuda på mig själv (tror och hoppas jag), så vill jag gärna behålla det som är min inre kärna för mig själv. Jag tycker heller inte om att befinna mig i fokus och brukar tycka att det är rätt jobbigt att prata om mig själv (att skriva går dock bra, konstigt nog).
 
Så terapeuten (psykolog) som jag har gått hos har fått veta saker om mig som få (förmodligen ingen mer än jag själv) vet. För hen har mina mest förvirrade tankar och mina mest besynnerliga beteenden avslöjats.  Faktum är att hen har satt fingret på, och avslöjat, saker som jag inte ens visste själv, eller åtminstone inte var medveten om.
 
Det känns lite underligt att det finns en person som vet en massa om mig men som jag faktiskt egentligen inte känner. Det är som att ha en bästa vän fast i en slags monovial form. För hen är ju inte min kompis. Vår kommunikation är inte ömsesidig och jämbördig (det är den visserligen inte i alla vänskapsrelationer heller, men idealt borde den väl det?). Den följer en given struktur där jag öppnar mig och hen kommer med tips, råd och reflektioner. Och vår relation är begränsad till vissa tidpunkter, under en kort period av livet. Nu är den dessutom över. För igår hade jag min sista terapisession med den psykolog som jag har gått hos sen behandlingen påbörjades. Hen ska sluta arbeta på behandlingscentret jag går hos. Jag kommer att få en ny terapeut.
 
Det kändes lite konstigt när jag gick därifrån igår. Lite tomt. Jag kommer nog att sakna de där samtalen med den där personen som känns lite som en vän fast inte är det, som vet saker om mig och mina tankar som ingen annan vet, och som fått mig att se och reflektera över saker (tankar och beteenden) som jag inte reflekterat över tidigare.
 
 
   

Alltid är det något - trasig bilnyckel

Livet i v�r familj, Trillingar, ensamstående Bil, Ensamstående, Mamma, Skola, Trillingar, bilnyckel, fyrabarnsmamma, förskola, gå, mammablogg, skolväg, trafik Permalink1
Alltid är det något. Åtminstone känns det så. Undrar om det är så för alla? Eller har jag ovanligt mycket oflyt? Kanske råkar de flesta ut för små missöden mer eller mindre hela tiden, bara det att det inte blir lika kännbart när det finns två vuxna som delar på arbetet med att lösa alla problem som uppstår eller om en inte har så många barn att ta hand om? Ensamstående fyrabarnsmammor borde verkligen få dispens från att drabbas av livets alla små jäkelskap (och från stora jäkelskap också för den delen). För om allt bara kunde funka hela tiden skulle saker och ting vara lättare. För varje trasig, eller borttappad, sak tar tid att fixa. Och pengar!
 
Nu är det bilnyckeln som har lagt av. Den har varit sliten länge så det kommer inte direkt som en överraskning. Men ändå, kunde jag inte få slippa detta! Jag har inte tid!! Och de 2143 kronor som en ny nyckel kommer att kosta kunde verkligen ha använts till roligare saker!
 
Så ska inte en bilnyckel se ut!
 
 
Det hände i förrgår när jag hade bråttom att hämta barnen på skola och förskola. En liten bit lossnade från fjärrkontrollen och det gick inte låsa upp bilen. Min stressade hjärna fick en litet sammanbrott och lyckades inte komma på att det faktiskt går att öppna bildörrar manuellt också, så jag rusade iväg för att istället hämta barnen till fots, muttrande för mig själv om hur det ska gå att gå hem med fyra vilda barn hela vägen från den nya förskolan.
 
Förskolan som de gick på fram tills juni i år (Matias gick kvar där fram till semestern) gick vi alltid till och från. Men den låg närmare och vägen var inte lika besvärlig ("bara" tre gator att korsa, sen gångväg). Till skolan och trillingarnas nya förskola är det längre och den närmaste vägen innebär att vi måste gå över en tätt trafikerad bro där bilarna susar förbi i 50 km i timmen. Och eftersom mina barn är fyra stycken kan jag omöjligt hålla dem i handen allihop och om jag inte håller dem (hårt) i handen springer de omkring. Att de ska hålla varandra i handen funkar inte heller, åtminstone inte på den typen av vägar, för då börjar de busa med varandra. Att någon av dem skulle ta ett steg ut i gatan, i värsta fall precis framför en bil, är alltså ett helt möjligt scenario.
 
Så för att gå med dem på den typen av vägar får jag ta till vagnen. Två av trillingarna får sitta i vagn (en tvillingvagn) medan den tredje får hålla i vagnen och Matias gå bredvid. Det funkar rätt bra, men mitt dilemma denna gång var att vagnen befann sig i bakluckan på bilen som jag inte kunde låsa upp.
 
Allt gick dock bra. Jag kom fram till skolan, svettig och andfådd, fem minuter efter uppsatt hämtningstid. Vi tog en lång väg hem för att undvika tätt trafikerade broar och att behöva korsa många vägar, så det tog lite tid att komma hem. Men å andra sidan hade vi inte bråttom. Barnen mutades med att de skulle få spela på min telefon när vi kom hem om de gick snällt vid min sida (de tillhör den, i Sverige, ovanliga skara barn som inte har egna Ipads). Det funkade, någorlunda i alla fall, och vi kom hem helskadda.
 
På väg hem från skola och förskola. Mitt älskade lilla gäng!
 
 
Det finns en nyckel till, som barnens pappa har hos sig, men den är också sliten så jag vågar inte chansa på att klara mig med bara den. Så igår var jag och beställde en ny nyckel. Det tog några timmar av min väldigt otillräckliga tid att få det gjort. Sen ska tid även ägnas åt att åka till verkstaden för att på nyckeln och bilen programmerad när den nya nyckeln är klar. För att inte tala om de timmar som det tar att tjäna ihop de över 2000 kronor som den nya nyckeln kostar. Suck!
 
Undrar vad som kommer att gå sönder härnäst?
 
Just nu är dessutom ytterdörren trasig (går inte att stänga utan att låsa den), två lådor har tappat sina luckor, två fönster har svällt och går knappt att stänga, och det finns en väldig massa andra småskavanker som behöver fixas. Kylskåpet är trasigt lite här och där och frysen piper allt högre för var dag som går. Det har gått många månader och min gissning är att det kommer att gå många månader (kanske år) till innan dessa saker fixas. För allt som inte är akut bortprioriterar jag.   
 
Och apropå stressade hjärnor, som till exempel inte klarar av att komma på att en bildörr kan öppnas genom att vrida om nyckeln i låset, så hade jag samma dag, på morgonen, satt på kaffebryggaren två gånger. Jag knäppte på den som vanligt när jag steg upp (laddar den alltid på kvällen) och när det var klart hällde jag upp det bryggda kaffet i en kopp och stängde av bryggaren. Men min stressade hjärna registrerade tydligen inte detta, för en stund tittade jag på den avstängda bryggaren och konstaterade irriterat att jag måste ha missat att ladda den på kvällen. Jag laddade den snabbt och satte på (igen). Först när det kaffet var klart och jag skulle hälla upp det upptäckte jag att på köksbänken stod en kopp med kaffe redan upphällt. Snurrigt.   
 

Terminens första inlämningsuppgift

Livet i v�r familj Ensamstående, Familjepsykologi, Mamma, Studier, Trillingar, fyrabarnsmamma, inlämningsuppgift, plugg, tentamen Permalink2
Livet är rätt tidspressat när en är ensamstående med fyra så pass små barn. Så att tro att jag ska hinna med att plugga samtidigt är lite galet. Men det är ju så roligt! Och på något vis går det ändå. För jag tog mig igenom grundkursen i familjepsykologi (Högskolan i Kristianstad, halvfart på distans) även om det var med nöd och näppe. Nu har jag börjat på fortsättningskursen. Men jag har satt villkoret mot mig själv att jag bara får gå den så länge det känns bra. Hittills har jag känt att studierna ger mycket mer än de tar. Det blir ett avbrott från vardagsstressen samtidigt som det ger mig stimulans. Och eftersom jag har haft turen att välsignas med ett ganska bra läshuvud (med undantag för matte och teknik) så lär jag mig en hel del trots att jag lägger minimalt med tid på att plugga.
 
Igår var det deadline för terminens första inlämningsuppgift. Som vanligt har jag inte haft tid att sätta mig och jobba på den i tid. Och som vanligt var jag optimistisk i min beräkning över hur mycket tid det skulle ta att göra uppgiften.  
 
Att förklara för fyra barn, varav tre bara är 3,5 år gamla, att mamma behöver få sitta i lugn och ro och arbeta med sin inlämningsuppgift går så klart alldeles utmärkt, bortsett från den lilla detaljen att de inte förstår en gnutta av de en säger. Jag kämpade dock tappert på med min uppgift trots att jag blev avbruten ungefär var 30:e sekund (tidvis oftare). Lite fick jag gjort, men när kvällen kom var jag långt från klar.
 
Såklart blev det då en lång och utdragen nattning. Tre av barnen somnade på ett bums, men den fjärde lille musketören drabbades av insomnia. Inte förrän vid 22-tiden sov alla och jag kunde sätta mig ostörd vid datorn. Då hade jag drygt två timmar kvar till deadline. Jag jobbade på så fort jag kunde och när det var cirka 40 minuter kvar till deadline hade jag bara några smågrejer kvar att lägga till och började pusta ut. Men det skulle jag inte ha gjort för då vaknade så klart ett av barnen och var ledsen. Grrrr! Jag var ju så nära slutet i tunneln!!! Jag hann aldrig göra klart det sista men jag lyckades i alla fall ladda upp uppgiften innan det blev för sent. Klockan 23:53 var den inlämnad (deadline var 23:59). Nu håller jag tummarna för att det jag hann skriva ska räcka, och vara tillräckligt korrekt,  för att jag ska  få godkänt.    
 
Kurslitteraturen hinner jag bara skumma igenom, så att säga att jag "pluggar"
är lite av en överdrift.
Till top