mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Nystart 2018 - blev det visst inget av

Livet i v�r familj 2018, Ensamstående, Mamma, Många barn, Stök, Trillingar, flerbarnsfamiljen, fyrabarnsmamma, nystart, oreda, småbarnsliv, sömnbrist Permalink2
Starten på det nya året blev inte riktigt den pigga nystart som jag hade tänkt mig. Veckorna efter jullovet har istället varit rätt tunga. Någon träning har jag fortfarande inte lyckats få till och min tanke om att satsa stenhårt på att få mer sömn på nätterna har helt grusats av att samtliga fyra barn (samtidigt!) tycks vara inne i en rätt långvarig period av sömnproblem.
 
Att det dessutom har varit förseningar i pendeltågstrafiken i stort sett varenda arbetsdag sen dess att vårt jullov tog slut har inte direkt gynnat mina möjligheter till ett mer hälsosamt 2018 (mer än föregående år alltså). För det är liksom stört omöjligt att minska på stressen i vardagen när tiden som det tar att ta sig till och från arbetet tredubblas var och varannan dag. Och att stå inklämd som en sardin i ett fullproppat pendeltåg tillsammans med en stor mängd medresenärer, varav flertalet hostar och snörvlar, medan tåget sniglar sig fram (i bästa fall, ofta står det ju helt stilla) är inte heller så gynnsamt för hälsan. Det är det inte heller att stå ute och huttra på en perrong i en timme medan en väntar på ett försenat tåg.
 
Barnen (åtminstone två av dem) har också dragit sitt strå till nystartsmisslyckandet genom att med hull och hår ge sig in i en av de "faser" som med jämna mellanrum förgyller småbarnsåren. Raseriutbrott varvas med ihärdigt gnäll i en virvlande frustrationskarusell som aldrig saktar in länge nog för att mitt ork- och tålamodsförråd ska ha en chans att fyllas på.  
 
I ett desperat försök att få orken att räcka har jag denna vecka gått och lagt mig klockan nio på kvällen. Efter nattningen. När sista barnet väl somnat, har jag smugit mig upp, satt på diskmaskinen, borstat tänderna, och sen gått och lagt mig.  Det har hjälpt lite och även om ett snitt på åtta väckningar per natt gör att jag ändå inte får någon vidare sömn så känner jag mig äntligen lite piggare.
 
Priset som jag får betala för det är att vårt hem nu är så ostädat, och överfullt av smutstvätt, att det snart börjar bli dags för en orosanmälan till socialen. Barnen verkar dock inte fara illa av det. De kliver obekymrat över alla saker som ligger på golvet och lyckas på något underligt sätt leka trots att de får vada fram i stök och skit. Men min egen mentala hälsa sätt verkligen på spel. Det finns liksom gränser för hur mycket stök en (vuxen) människa kan uthärda. Särskilt när människan ifråga vet att hela bördan av slit för att få reda på oredan ligger orubblig på hennes axlar allena.
 
Camila (med uttråkad min) i vårt hemtrevliga (inte!) hem.
Notera de vackra detaljerna i bakgrunden, en soffa överfull
med tvätt (tvättad visserligen) och en käpphäst som grädde
på moset, överbelamrade bokhyllor, en cirkel utklippt från
en tårtbottenskartong uppsatt på väggen (för att skjuta på
med leksaksbilbåge), diverse attiraljer utspridda på golv
och bord, en mysig pappkartong att utforska det spännande
innehållet i, och en tavla upphängd helt utan proportion till
övrig omgivning på krok på väggen som de tidigare
lägenhetsinnehavarna satt dit.
 
Varför ägna tid åt att plocka bort julgranen när den är så himla
bra att leka kofösande cowboy (med lasso) med? Och varför
städa när sakerna som ligger utspridda på golvet utgör, i kombination
med stolar och annat bråte som står på sniskan lite här och var,
en alldeles utmärkt hinderbana för kossan/granen?

Himlans hårtrimmer!

Livet i v�r familj Ensamstående, Fyraåring, Mamma, fyrabarnsmamma, hår, hårfobi, hårklippning, hårtrimmer, kortklippt, snagg, trimmer Permalink1
Notering till mig själv:
 
Kolla alltid om längdinställningen på hårtrimmern fungerar före det att du börjar klippa ditt barn! Särskilt viktigt är detta om barnet som ska klippas hatar hår och hårklippning och skriker som en galning när det måste göras. Eller om barnet ifråga gör allt för att slingra sig undan hårklippningen, för det gör det i stort sett omöjligt att kunna fixa till eventuella misstag i efterhand.  
 
Ett av mina barn ser nu, efter en dust med hårtrimmern och saxen som nog fått grannarna att undra om det är dags att ringa socialen, ut som en fläckig hyena på huvudet. Han hatar att bli klippt och avskyr hår som pesten. Så fort han får ett hår på sig så skriker han som om världen vore på väg att gå under. Dessvärre har han mycket och tjockt hår, så när det klipps blir det mycket hår som faller ner.
 
Några gånger har jag tagit honom till frisören. Då blir han jättefin. Men frisörerna brukar vara likbleka efteråt och barnet blir helt panikslagen. Så nu klipper jag honom hemma istället.
 
I vanliga fall önskar jag att hans hår ska växa så sakta som möjligt, så att han inte ska behöva utsättas för tortyren att klippas så ofta. Men just nu hoppas jag innerligt att det växer ut snabbt. Som tur är syns skadan inte framifrån, så själv tyckte han att han blev jättefin. Och så klart är han det. För även om han för tillfället har en lite underlig frisyr så är han ju min fina lilla unge.
 
Hårtrimmern var inställd på 2,3 cm. Efter första klippdraget, som dessvärre
blev rätt rejält, kunde jag bara konstatera att den klippte betydligt mer än så. 
 
 
 En fläckig hyena i vårt kök? Nä, det är bara min älskade lilla unge.
 
 
 
 Min fina lilla pojke. Fördelen med att det blev mycket kortare än det var tänkt
är att han nu slipper klippning ett tag framöver. Men det hade ju inte behövt
vara så ojämnt förstås (att klippa jämnt på någon som gör allt för att komma
undan är helt omöjligt och när det blir så kort och är så mörkt så syns det så
tydligt när det är ojämnt).
 
 Kortklippt sötnos.
 
 

Lekland

Livet i v�r familj, aktiviteter för barn Ensamstående, Familjepsykologi, Jullov, Leos lekland, Mamma, Nattning, Nattningsbekymmer, Tenta, fyra barn, fyrabarnsmamma, lekland, tentamen Permalink0
Ett jullov är inget riktigt jullov utan ett besök på ett lekland. Så tycker i alla fall Matias.  Småsyskonen håller nog med honom. Åtminstone två av dem, Gabriel och Camila som älskar att vara på lekland. Theo, å andra sidan, är lite mer försiktig av sig och tycker att det är lite läskigt att vara på lekland. I alla fall i början, efter ett tag brukar han också komma igång med att leka även om han helst håller sig till de lite mindre våghalsiga aktiviteterna.
 
Igår var det äntligen dags. Tillsammans med barnens pappa spenderade vi en stor del av dagen på Leos lekland. Barnen röjde runt som små vildar och jag tänkte nöjt för mig själv att de kommer att somna på ett kick när kvällen kommer och sen sova som små trötta grisar hela natten igenom. Riktigt så blev det dock inte. Förmodligen för att jag verkligen ville att de skulle göra det. De har nämligen en förmåga att drabbas av insomnia just de kvällar då jag har något viktigt som jag behöver göra. Igår hade jag tentamen på kursen som jag går (en IT baserad distanskurs på halvfart). Klockan 20:30 skulle jag sitta uppkopplad i en videokonferens och debattera frågan om vad som är bäst för barnen när föräldrarnas relation är dålig, skilsmässa eller stanna ihop för barnens skull (jag hade i uppgift att vara för skilsmässa)?
 
Klockan 20:30 var det bara en i familjen som sov. Själv låg jag i sängen och försökte få tre klarvakna barn att somna. Eller snarare, jag låg i sängen och ansträngde mig allt jag kunde för att dölja min irritation över att tre av barnen inte sov och jag skulle missa min tenta, men lyckades nog inget vidare. En skulle tro att jag skulle vara vis av erfarenheten vid det här laget och därför inte irriterat väsa "Sov nu!!!" till mina barn när de, istället för att sova, vill prata om ditt och datt långt in på småtimmarna. För den strategin funkar nämligen inte alls. Åtminstone inte om ens mål inte är att sabba ens barns förtroende och vilja att prata med en, för i så fall funkar den nog alldeles utmärkt.   
 
När alla väl somnat hade min videokonferens redan pågått i 40 minuter. Men jag hade tur (igen, jag har tagit mig igenom hela den här kursen på tur för att plugga hinner jag inte). Både läraren och mina klasskamrater var förstående och lät mig komma in i debatten sent trots att det innebar att vi inte blev klara förrän rätt sent på kvällen. Tack!!! 
 
Ett enda foto lyckades jag ta under gårdagens leklandsbesök, på klättermusen Matias
Jag hade fullt upp med att försöka hålla reda på var barnen höll hus, rädda Gabriel från
alla möjliga situationer (det är lättare att klättra upp än ner), ta kissnödiga barn till toan,
etcera, och samtidigt hinna plugga lite inför kvällens tenta.
 
Två bröder (Theo och Matias) i väntan på att få gå på lekland. 
 
 
 
 
 
   
Till top