mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Valborg 2018 - med alla barnen.

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, Många barn, Trillingar, Valborg, brasa, familj, fyrabarnsmamma, skattjakt Permalink0
Så där till vardags så märker en knappt hur barnen växer. Livet susar ju liksom förbi utan att en riktigt hinner lägga märke till det. Så det är bra att vi har traditioner. Såna där speciella dagar som bara händer en gång om året, men som upprepar sig varje år. Då blir det så tydligt hur mycket de har utvecklats sen förra året.
 
Valborg firade vi år på samma ställe där vi har firat de senaste fyra åren. I vår kommun ordnar nämligen scouterna världens bästa valborgsfirande. Där finns massor av roliga aktiviteter för barnen. Femkamp, skattjakt, fiskdamm, korv och popcorn. Och så brasa och körsång förstås. Och fyrverkerier.
 
Scouternas valborgsfirande drar till sig massor av folk. Igår var det helt fullsmockat. Nästan bara barnfamiljer. Ingen fylla eller bråk. Bara trevligt.
 
Men trots att allt var sig likt från förra året så var det ändå en jättestor skillnad för oss. Att trillingarna blivit ett år äldre märktes verkligen. Nu var de med på alla aktiviteterna, medvetna om vad som hände runt omkring dem, och orkade hålla sig vakna tills dess att brasan tändes. De hann till och med se fyrverkerierna innan de kroknade. Det var verkligen jätteroligt.
 
Att vi var sex vuxna som alla hjälpte till att hålla ordning på barnen hjälpte nog också till (jag, barnens pappa, barnens moster, barnens ena kusin, barnens andra kusin och hennes kille). Barnen fick massor av uppmärksamhet och jag slapp vara rädd för att de skulle ge sig iväg åt olika håll och bli borttappade. Ge sig iväg åt olika håll kunde de så klart ändå göra och några gånger var de på väg att göra det (fast för det mesta var de jätteduktiga på att hålla ihop i grupp), men vi var så många vuxna att det liksom inte var något problem. Det blev en jättebra valborg!
 
Fyra små valborgsfirare väntar på att skattjakten ska börja. Häxan Valborg (var inte Valborg ett helgon?)
tappade en massa saker i skogen när hon flög förbi och barnen fick hjälpa henne att hitta dem.
  
 
 
En glimt av folkhavet som väntar på att brasan ska tändas. Scouternas valborgsfirande i vår kommun
drar massor av folk.
 
 
 
Så var brasan tänd.
 
 

Jag får ingenting gjort!

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, Många barn, Tid, Trillingar, att göra, fyrabarnsmamma, hinner inte, ligga efter, lista, livet med barn, tidsbrist Permalink3
Det känns som om jag inte får någonting gjort. Inte för att jag latar mig eller ägnar mig åt att göra sånt som är kul istället för produktivt.  Jag är igång hela tiden men får ändå inget gjort. Jag liksom duttar lite här och lite där på det stora berg av saker som står på min att göra lista och kommer inte framåt någonstans. Det är så frustrerande. Och lite läskigt, för det känns som om jag inte har någon kontroll.
 
Jag prioriterar bort allt som inte är akut. Som denna blogg, där inläggen numera kommer väldigt glest. Ändå är mina barn de enda (nåväl, kanske finns det någon mer lika olyckligt lottad unge i världen, men de är inte många) som fortfarande inte har fått sina cyklar iordninggjorda trots att det varit vår rätt länge nu. Och vår hall är den enda (nåväl, kanske inte den enda i hela världen) som fortfarande är full av vinterkläder som  jag inte har hunnit röja undan.
 
Problemet är att det nästan är stört omöjligt att få något gjort när en har fyra ungar att ta hand om samtidigt. Jag påbörjar en massa projekt, men hinner aldrig bli klar. Allt går så sakta!! Jag blir ju avbruten var och varannan sekund. Så nu är hälften av vinterkläderna tvättade och redo för att läggas undan, hälften av vårkläderna framplockade, hälften av barnaskaran har fått nya kepsar, två av åtta fönster är tvättade, halva badrumsskåpet är organiserat, halva min garderob har blivit röjd, barnkläder har rensats ut men påsarna som ska lämnas till Myrorna har inte kommit längre än till bilens baklucka där de nu har legat i flera veckor. Jag blir galen! För att inte tala om allt som borde ha gjorts men som inte ens har påbörjats.  Som att det är fortfarande vinterdäck på bilen (inga dubbar dock, så jag kör inte olagligt), som att barnvagnarna som grannen tjatar på mig om att jag måste ta bort från barnvagnsutrymmet i källaren fortfarande är kvar där trots mina upprepade löften om att jag ska fixa det "på en gång",  och som att barnens nya våningssäng som inhandlades för flera månader sedan fortfarande ligger i en kartong under min säng. Jag skulle kunna fortsätta länge med att rabbla upp en väldig massa exempel på saker som jag borde ha fått gjort för listan över saker som måste göras är hur lång som helst.
 
Jag har legat konstant efter med allt som ska göras ända sen jag blev fyrabarnsmamma (ärligt talat låg jag nog alltid lite efter redan före dess). Men det har blivit värre det senaste året sen min systerdotter slutade jobba hos oss.  Förut var hon var anställd av kommunen för att avlasta med barnen 10 timmar i veckan. Då kunde jag ägna några av de timmarna till att få saker som måste göras undanstökade. Men det stödet avslutades i augusti förra året. Sen dess får jag precis ingenting gjort.
 
Så synd bara att jag inte har välsignats med en sån där kolugn personlighet som kan rycka på axlarna och tänka "det löser sig". Det hade verkligen kommit väl till hands! Men en sån person är jag inte. Inte alls faktiskt.
 
Barnens kusin/min systerdotter jobbar inte hos oss längre och vi saknar henne! Nyligen fyllde hon år (26 år). Så i lördags var vi hos henne på kalas och fick äta såna här fina (och goda) muffins.
 
 
 Barnen fick lego av sin kusin. Lycka!
 
 
Och så fick de spela TV-spel. Ännu mer lycka! (Gabriel sitter i knät på sin mosters sambo, han har inte förvandlats till en Alien med extra armar och ben).

Oflyt hela dagen

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, Oflyt, Paket, Trillingar, böter, fyrabarnsmamma, korvbröd, namnsdag, otur, parkering, parkeringsbot, parkeringsböter, tårta Permalink1
Har ni dagar då ingenting går bra? Jag har det ibland. Som att inte bara jag, utan hela dagen, har vaknat på fel sida. Totalt oflyt.  
 
Idag var en sån dag. Jag skulle arbeta hemifrån och då funkande inte min internetuppkoppling, så istället för att få mitt jobb gjort spenderade jag en väldigt massa tid på att hålla på att fiffla med routern och datorn. När det väl kom igång var det snart dags att hämta Matias för en träff med en familjerådgivare som vi hade inbokat på eftermiddagen. I ett desperat försök att kompensera för den förlorade arbetstiden jobbade jag in i det absolut sista och hämtade Matias alldeles för sent och när vi kom fram dit vi skulle var det jättebråttom. Det fanns bara en ledig parkeringsruta, så den tog jag och sen sprang vi iväg medan jag registrerade parkeringen i betalappen på mobilen. När vi var klara och kom tillbaka till bilen satt där en lapp på rutan. 550 kronor i böter! Jag fattade först ingenting för jag hade ju betalt parkeringen. Men sen såg jag en lite ynklig skylt om att det var en förhyrd plats jag ställt mig på. Fan! Som ensamstående fyrabarnsmamma måste en liksom vara rätt försiktig med utgifterna för att ekonomin ska gå ihop, så 550 kronor för 40 minuters parkering finns det inte budget för. Plus de 12 kronor som jag betalt för parkeringen. Så klantigt! Eller snarare, så typiskt! För det är ju sånt som händer just när en är stressad.
 
Sen skulle vi hämta trillingarna på förskolan, men på vägen skulle vi snabbt köpa en present till Gabriel som äntligen skulle få sin namnsdag firad. Vi firar nämligen namnsdagar (bara första namnet) rätt ordentligt i den här familjen, med tårta och en present, så att alla barn ska få ha en egen dag (trillingarna delar ju födelsedag). Men Gabriels namnsdag var precis efter att han blivit opererad och då var det inte läge för något firande och han har gått och väntat på att få bli firad sen dess så det var hög tid för det nu. Matias valde present och jag betalade. Sen skulle jag slå in presenten och det skulle gå snabbt för vi skulle hinna köpa varmkorv och bröd (Gabriels favoritmat) och tårta också. Då tog jag först för lite papper. Sen gick pappret sönder, sen korvade sig tejpen. Hur fumlig får en vara? 
 
När paketet väl var inslaget skyndade vi oss in på ICA, grabbade tag i korv och tårta och lite bröd och yoghurt till frukosten imorgon, och valde sen kassan istället för självbetalningsservicen eftersom kön var kortare där. Men då blev det förstås något fel för kunden före oss så det blev helt stopp. Så synd att jag inte passade på att använda tiden som vi fick vänta till att fundera igenom om jag verkligen hade fått med mig allt som jag skulle köpa. För om jag hade gjort det hade jag kanske kommit på att jag höll på att glömma korvbrödet. Men eftersom jag inte gjorde det kom jag inte på att jag hade glömt korvbröd förrän vi satt i bilen på väg till förskolan.
 
Väl på förskolan möttes jag av två barn som var på uruselt humör. Vanligtvis brukar trillingarna turas om med att vara på dåligt humör, men idag satte sig två av dem på tvären samtidigt. Kanske borde jag vara glad för att åtminstone en av dem var i gott mod, men i min kamp för att få de två som inte ville samarbeta med till bilen hann jag inte reflektera över det. En av mina små bråkstakar protesterade högljutt hela vägen hem. Allra högljuddast protesterade han när vi var inne i den affär som vi fick stanna till vid på vägen hem för att köpa de korvbröd som jag borde ha köpt när jag var på ICA med Matias en stund tidigare.
 
Väl hemma hann jag med att tappa ett örhänge i handfatet, som så klart åkte rakt ner i avloppet innan jag hann få fatt i det, innan oflytet äntligen släppte. Sen blev det en rätt mysig kväll med namnsdagsfirande och en liten kille som blev väldigt glad för den radiostyrda bilen som hans storebror valt ut åt honom. Åtminstone om en bortser från att jag tröståt alldeles för mycket tårta. Med tanke på att jag tog ett beslut igår, om att låta bli sötsaker ett tag framöver, så var tre portioner tårta inte direkt vad mitt självförtroende behövde.
 
 
Idag firade vi, några veckor försenat, Gabriels namnsdag. Tårtan fick han själv skära upp (med lite hjälp) och bjuda på.
 
 
 
 
Till top