mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Snö och fotografering

Livet i v�r familj Ensamstående, Fotografering, Mamma, Snö, Trillingar, Vantar, Vinterkläder, fyrabarnsmamma, vinteroverall, ytterkläder Permalink0
Barnen blev helt vilda när de i morse upptäckte att det hade snöat under natten. De sprang omkring, hoppade, och tjoade. Själv blev jag inte lika glad. Det är bara mitten av november än så länge och jag är redan så less på alla ytterkläder som ska på barnen varje morgon. Vår lilla lägenhet svämmar över av vantar, mössor, jackor, långkalsonger, etcera och i vår trånga hall är det vinterskokaos.
 
Förra vintern tog jag mig igenom med bränslet från hoppet om att denna vinter skulle bli lättare. Nästa år klär de allihop på sig själva, tänkte jag. Men näpp, där hade jag fel. Två av de tre små har inte alls någon lust att ta på sig sina ytterkläder på morgonen. Jag tjatar och tjatar men får varje morgon ge upp när det börjar brådska att komma iväg. Då slutar det med att jag klär på barnen ifråga dess ytterkläder, precis som förra året. Skillnaden är att bara att de nu är större (otympligare att klä på) och starkare än de var förra året. Men varför gnälla, det är väl toppen att jag får mig en rejäl workout varje morgon? För även om just dessa två sällan brukar kämpa emot medvetet, så har de en enastående förmåga att hålla på med allt annat än att samarbeta om påklädningen. De vrider sig, böjer sig ner, sträcker sig efter något, och klättrar runt i mitt knä, medan jag febrilt försöker få på dem deras ytterkläder så snabbt jag bara kan. För när påklädningen sker är det alltid bråttom. Jag har ju in i det sista försökt få dem att klä på sig själva (skam den som ger sig). Men kylan blir ju mer njutningsfull när jag är alldeles genomvarm när vi äntligen kommer iväg ut, så varför gnälla?
 
Den tredje lilla triomedlemmen klär på sig själv utan knussel. Problemet är bara att hon absolut inte vill ha vinterkläder på sig. Hon tjuter av missnöje så fort vinteroverallen ens kommer på tal. Så den släpar jag med mig under armen varje morgon.
 
Dessa tre var lyckliga över att det låg snö på marken i morse.
 
Idag hade vi en ny chans för porträttfotografering på förskolan. Denna gång kom jag ihåg att ta med de kläder som de skulle ha på sig och fotograferingen blev av. Barnen skötte sig utmärkt och fotografen lyckades få dem allihop att skratta. Nu väntar jag spänt på resultatet som kommer om 2-3 veckor.
 
 

Fotografering på förskolan, nästan

Livet i v�r familj Ensamstående, Fotografering, Mamma, fyrabarnsmamma, stress, tidsoptimist Permalink1
Idag var det dags för porträttfotografering på förskolan. Klockan 15:25 skulle vi (jag och barnen) vara på plats på förskolan och barnen klara för att bli fotade.
 
Jag jobbade bara fram till lunch och tyckte då att jag hade så gott om tid till fotograferingen att jag satt kvar på jobbet mer än en timme till och pysslade med ditt och datt (lyckades bl.a. få klart min ledighetsansökan inför jullovet vilket var på tiden med tanke på att förskolan vill ha besked om barnens tider under jullovsveckorna senast på måndag). På vägen hem hade jag två saker att fixa, köpa lite kläder till barnens fotografering (en byxa till Matias och en tröja till Theo) och lite mat (lunch till mig, mjölk till barnen, och middag). Det borde vara snabbt fixat tänkte jag.
 
Så varför var jag inte hemma förrän tjugo i tre? Var tog tiden vägen? Fast när jag tänker efter är det kanske inte så konstigt. Själva färdvägen tar ju ungefär 40 minuter från dörr till dörr och 50 minuter för att handla kläder och mat är kanske inte så jättemycket ändå. Det var nog snarare så att jag hade överskattat hur mycket tid jag hade på mig. Det händer rätt ofta.
 
Väl hemma hade jag tjugo minuter på mig för att plocka ihop kläderna som barnen skulle ha på sig på fotograferingen (klänning till Camila och matchande byxor och tröjor för pojkarna) och slänga i mig lite lunch. Det lyckades jag såklart inte alls med. Först kvart över tre satt jag i bilen och var på väg mot skolan för att hämta Matias, som jag var tvungen att hämta först eftersom jag också hade bokat tid för syskonfotografering av alla barnen tillsammans. På väg ut från vår parkering kom jag på att jag hade glömt bananerna som jag hade tänkt att barnen skulle äta före fotograferingen för att undvika eventuella utbrott (arga eller ledsna) orsakade av lågt blodsocker. Jag vände då tillbaka och sprang upp och hämtade bananerna. Så korkat! Det var ju mycket viktigare att komma i tid till fotograferingen än att få med sig bananerna som barnen ändå inte skulle hinna äta före fotograferingen eftersom jag redan var försenad. Jag gör mycket som är korkat när jag är stressad.
 
Väl framme vid skolan/förskolan upptäckte jag att jag har glömt påsen med barnens kläder hemma. Suck!! Jag som till och med vänt tillbaka och sprungit upp i lägenheten en gång. Min stressade hjärna överväger då, på fullaste allvar, möjligheten att hoppa in i bilen igen för att åka och hämta påsen. Men sen tar jag mitt förnuft till fånga och inser att jag inte har en chans att hinna tillbaka innan vår tid för fotografering var slut och att jag då inte skulle ha så mycket nytta av påsen. Så istället rusar jag iväg till skolan, haffar Matias, och skyndar sen iväg med honom till trillingarnas förskola. Deras förskolefröken var snäll och hjälpte mig satt snabbt samla ihop trillingarna och fösa alla fyra barnen ner till personalrummet i källaren som fotografen gjort om till fotostudio. Där kom vi inspringande med andan i halsen cirka femton minuter efter utsatt tid och sabbade på så vis fotografens hela schema (tror jag, han var vänlig och sa inget om att vi kom för sent). Utan kläderna som de skulle ha på sig!! Istället för en skara rena och välkammade barn i matchande, mörkblåa, kläder, hade jag nu med mig en skara busungar med fläckiga tröjor av olika slag. Matias hade en urtvättad star wars t-shirt (som han älskar) och Gabriel hade en stor fläck på tröjan som matchade hans blåtira (hans kind har haft ett oturligt möte med en flygande leksaksbil) perfekt. Jag kände mig som den mest misslyckade föräldern någonsin. 
 
När jag förklarade mitt dilemma (klanteri) för fotografen och beklagade mig över att juklappsfotona som ska skickas den del av släkten som bor så långt från oss att de aldrig får träffa barnen och som därför är så viktiga (trillingarna har aldrig träffat sin farmor och farfar och Matias har inte sett dem sen han var en bebis) så sa han att det fanns tider kvar för fotografering på måndag om jag ville göra ett försök då istället. Jippi! Det finns fortfarande hopp om att få till ett fint foto på barnen! På måndag tar vi nya friska tag! Och kanske hinner Gabriels blåtira gå bort då.
 
Påsen med barnens kläder ska läggas i bilen redan i morgon!
 
En liten goding med en bleknande blåtira och fläckiga kläder.
 
PS! Om någon vill protestera över detta att jag handlade medan barnen var på förskolan så får ni gärna göra det. Jag har provat att handla kläder till barnen när barnen är med och jag kommer aldrig att ge mig på det igen, åtminstone inte på flera år. Det är nämligen jätteroligt att springa omkring och leka kurragömma bland kläderna i klädaffären. Tycker barnen. Jag däremot tycker inte att det är det minsta roligt när mina barn springer omkring och fnittrar och drar ner kläder och ställer till det i affären. Det tycker inte affärspersonalen heller.  Och maten som jag handlade bestod till 50% av min lunch (från ICA´s salladsbuffé), som jag inte hade hunnit äta ännu.

Ajajajj!!!

Livet i v�r familj Aj!, Blåtira, Ensamstående, Mamma, fyrabarnsmamma, protestord, uppmärksamhetsstrategi Permalink0
Ett av mina barn har en tendens att överbruka ordet "aj!". Han säger (tjuter) "aj" vid alla  former av situationer som han inte är nöjd med. Till exempel om hans dumma (hans ord) mamma (dvs jag) envisas med att han ska tvätta händerna innan han ska äta, eller borsta tänderna när han ska gå och lägga sig.  Då klagar han högljutt medan handtvätten/tandborstningen pågår. "Ajajajajaj!!". Eller om en strumpa hamnar lite snett. Eller om han måste hålla sin (dumma) mamma i handen när han ska gå över gatan.
 
Jag har pratat med honom om det. Många gånger. Jag säger att "aj" betyder att något gör ont och bara ska användas då. Jag förklarar att om han använder det i tid och otid blir det förvirrande för mig. Att det gör att jag inte kan veta när något faktiskt gör ont på honom på riktigt. Men han fortsätter att tycka att ordet ifråga är användbart för alla möjliga sorters obehag, litet som stort.
 
Ni kan nog tänka er hur det känns att vistas ute bland folk med ett barn som tjuter "ajajaj!!" så fort du rör honom, till exempel för att hjälpa honom på med vantarna, rätta till mössan som åkt ner över ögonen, lyfta upp honom i bilen, spänna fast bilbältet, hålla i handen när vi korsar gatan, och så vidare, och så vidare. Jag undrar hur många av de vi möter som tror att jag gör mitt barn illa? Ibland blir jag till och med osäker själv. Gör det jag gör ont på honom eller säger han bara "ajajaj" för att han är missnöjd (ibland har jag ju inte ens nuddat honom när "ajajajandet" kommer)?  Om inte ens jag vet med hundra procent säkerhet, hur ska då andra veta? Och vad tänker mina grannar när mitt barn ropar "ajajaj!!" stup i kvarten?
 
Nu har barnet ifråga dessutom fått världens blåtira. Det gjorde nog ont på riktigt (stackars liten!!). Hur mycket "aj" han sa då vet jag inte, för olyckan hände på förskolan (han fick en leksaksbil kastad på ögat, av misstag). Så om inte "ajajajandet" räcker för att få folk att undra hur det står till hemma hos oss så har de nu också en blåtira att fundera över. Suck!
 
Blåtiran kom såklart också lägligt just den vecka då det är fotografering på förskolan (suck igen!). Finns det concealer för barn?
 
Min älskade lilla unge, som har kommit på att ordet "aj!" är väldigt användbart,
har fått en ordentlig blåtira. Stackars liten, det måste ha gjort väldigt ont.
 
 
Till top