mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Om semestern hittills och besök i Furuviksparken

Livet i v�r familj, aktiviteter för barn Ensamstående, Furuvik, Furuviksparken, Gävle, Mamma, Resa, Semester, Trillingar, Utflykt, djurpark, fyrabarnsmamma, resa med barn Permalink0
Nu har snart två veckor av vår semester passerat och jag kan konstatera att just denna semester nog inte kommer att bli min drömsemester, trots det fina vädret. Det fina vädret har vi nämligen mest fått njuta av genom de smutsiga fönstren i vår trånga och stökiga trerummare. Tre barn har haft feber. Inte samtidigt, utan utspritt över många dagar. Ett barn har kräkts en dag. Dessutom har en trasig diskmaskin (något, eller några, av barnens förtjänst, men alla fyra hävdar att de är oskyldiga så kanske har knapparna på diskmaskinen pillat sönder sig själva) orsakat en hel del hemmavistelse då vi spenderade en dag med att vänta på en leverans och installation som aldrig blev av (det finns tydligen en bug i Elgigantens beställningssystem)  och en dag väntandes på en leverans och installation som blev av. Då upptäcktes förstås (eftersom nya saker som behöver åtgärdas hela tiden uppstår i mitt liv) att rörsystemet under vår diskbänk var trasigt så idag har vi varit inne och väntat på fastighetsskötaren på förmiddagen. Under eftermiddagen väntade vi istället på en försenad matleverans från Coop.
 
Så det har blivit många innedagar. Men å andra sidan är det fortfarande så att jag inte vågar mig på några utflykter själv med barnen. Bara att gå och handla med dem är en pärs. Men om de inte skulle ha varit sjuka, och vi inte skulle ha behövt hålla oss hemma och vänta på leveranser, skulle vi i alla fall ha kunnat ha tagit oss ut till någon lekpark och fått känna hur det fina vädret känns mot huden.
 
Förra året tänkte jag att detta års semester nog skulle bli mycket bättre. Jag trodde nämligen att det skulle vara möjligt att göra saker tillsammans nu när trillingarna är fyra och ett halvt. Jag hade fel. Två av dem är fortfarande alldeles för "vilda". Åtminstone när de är tillsammans alla fyra. När jag någon gång har bara en av dem, eller två av barnen,  eller till och med tre, då är det inga problem alls att vara ute på allmän plats med dem. Men när alla fyra är med så blir det alltid kaos. De stänger helt ute min röst, hör inget jag säger, springer runt och busar med varandra, eller bråkar och kivas. Jag måste vråla högt för att få deras uppmärksamhet. Jag avskyr att vråla. Särskilt på offentlig plats. Jag tycker att det är rätt otrevligt när föräldrar skriker på sina barn och vill helst kommunicera med mina barn på ett bättre sätt, men lyckas inte, och att vara tvungen att visa upp sina misslyckanden offentligt är inte kul. Men inget annat hjälper. De hör mig inte. Och om jag försöker sätta mig på huk för att fånga deras uppmärksamhet ansikte mot ansikte springer de omkull mig, eller använder mig som nått man kan gömma sig bakom när man leker kurragömma. De blir helt enkelt så distraherade och uppspelta av varandra.
 
Men lite semestrande har vi ändå hunnit med. Vi har varit i Furuviksparken. Vi åkte i tisdags, sov på hotell i Gävle i tisdags natt, och spenderade onsdagen i parken. Det gick bra. Skapligt i alla fall. Tycker jag. Jag tycker faktiskt att de skötte sig riktigt bra. Bortsett från lite drama vid lunchen (ett av barnen var missnöjd med sin korv) så var barnen på gott humör hela dagen. Men barnens pappa, som också var med (jag kan som sagt inte åka själv med dem) tyckte att de (framför allt de två små trillingpojkarna) skötte sig jättedåligt. Vi har olika förväntningar på dem och också väldigt olika sätt att se på hur deras "bus" ska hanteras och om vilka åtgärder som är lämpligast för att få dem att bättre klara av att uppföra sig, något som tenderar att leda till att vi blir rätt irriterade på varandra. Att vi båda dessutom tycker att de metoder som den andre föräldern tillämpar snarare förvärrar barnens beteende gör inte det hela bättre.  Dessutom verkar det som att inte någon av oss lyckas särskilt bra med våra metoder, för barnen fortsätter att vara vilda (tre av dem, Camila är mycket bättre på att lyssna och följa instruktioner och regler än sina bröder).
 
Bortsett från lite gnissel mellan mig och barnens pappa (som jag hoppas att vi lyckades dölja någorlunda för barnen), och bortsett från att vi inte hann med allt i parken (vi skulle har behövt två dagar där) blev det en jättebra utflykt. 
 
Jag kan varmt rekommendera Furuviksparken! Så bra blandning av saker att göra! Både lärorikt och roligt för barnen. 
 
För den som tycker att djurparker är djurplågeri och därför ska bojkottas vill jag säga att jag förstår resonemanget och håller med om att djur helst ska vistas i det fria, men ändå valde att åka till Furuviksparken med barnen. Jag tycker att djurparker i Sverige håller hög standard och har god omvårdnad av djuren och tycker att till exempel djurförsök (särskilt de som görs för helt onödiga lyxprodukter, såsom smink) och djuruppfödning (och jag äter ändå kött) är ett betydligt större problem. Att mina barn får lära sig om djur hoppas jag ska bidra till att de utvecklar förståelse och omtanke om djur.      
 
Redo för sin första resa med övernattning på annan ort (för trillingarna, Matias reste väldigt mycket
de första ett och ett halvt åren av sitt liv)!
 
 
 
 Som vanligt hann jag knappt ta några foton. Här kom i alla fall två av mina karusellåkare med på bild.
 
 
 Tre glada Furuvikparksbesökare.

TBE - vaccinera eller inte?

Livet i v�r familj Barn, Ensamstående, TBE, beslut, biverkningar, fyrabarnsmamma, risk, risker, skydd, vaccin, vaccination, vaccinera Permalink4
Idag är det tänkt att barnen ska vaccineras mot TBE. Kanske. Alltså, beslutet är inte helt taget än. Egentligen skulle det ha skett redan igår, men jag fegade ur och sköt upp det till idag (risken är stor att det skjuts på ytterligare några dagar). Jag känner mig nämligen så osäker. Det finns rätt allvarliga risker med vaccinet. Det framgår av bipacksedeln. Ovanliga visserligen, men reella. Precis som sjukdomen. Den är ovanlig, men en reell risk. Så vilken av dessa risker ska en välja?
 
Skulle vi ha bott mer lantligt, eller haft en sommarstuga där barnen kunde springa omkring bland högt gräs dagarna i ända, vore beslutet enkelt. Men så är det inte. Vi bor visserligen i högriskområde, men urbant och just där vi bor finns inte några fästingar (där finns knappt något gräs ens). Men barnen åker till sina kontaktfamiljers landställen ibland och vi tar oss själva ut i naturen någon gång emellanåt och då är risken för fästingar stor. Matias hade faktiskt en när han kom hem från att ha varit hos sin kontaktfamilj förra gången. 
 
Så även om vi för det mesta är trygga från fästingar så finns ändå risken för att de drar på sig en fästing eller två. Men, risken för att just den fästingen ska bära på TBE är ju ändå väldigt liten. Liten, men reell. Och risken för att en TBE infektion ska bli allvarlig, om vi nu skulle ha sån otur att få den, är stor. Risken för bestående men är 30%!! Barn kan få hjärnskador (källa:Barnakuten.nu)!!. Snacka om att en skulle ångra att vi inte vaccinerade om det hände!
 
Samtidigt ger inte vaccinationen fullt skydd. En del får TBE ändå, trots att de har vaccinerat sig (källa: Aftonbladet). Fast det verkar mest gälla äldre personer. Men när det händer kan sjukdomen bli ännu mer allvarlig (källa: Läkartidningen).
 
Förutom riskerna med vaccinet så innebär själva spruttagandet ett lidande för barnen (och för mig som måste tvinga dem). Hur svårt det kommer att bli vet jag inte för de var så små när de sist fick en spruta. Nu är de medvetna om vad som händer på ett annat sätt, och kan protestera mer. Jag misstänker att det kan bli rätt dramatiskt, åtminstone med en, förmodligen två, av barnen. Att hålla fast och tvinga ett barn som är livrädd till att ta en spruta känns inget vidare, inte för mig (eller för den som ska genomföra injektionen), och framför allt inte för barnet ifråga. Så att göra det utan tillräckliga skäl vore verkligen helt fel. Fast jag vet ju inte, det kanske inte alls blir så komplicerat (men med tanke på att en av dem skriker bara jag nämner ordet "spruta" är jag inte så hoppfull).
 
Vaccinationen innebär också en ganska stor kostnad (360 x 4 = 1440, i tre doser = 4320:-)  och de pengarna skulle kunna användas till något roligare.  Jag har ju tyvärr inte en massa pengar som ligger oanvända (ensamstående fyrabarnsmammor har oftast inte det) så att vaccinera barnen innebär att vi måste spara in på andra saker.  Men att ta risken att något av barnen skulle bli allvarligt sjuk för att istället göra något annat för pengarna är så klart inte ett alternativ, så just det är inget giltigt argument mot att ta vaccinet (inte för oss, för jag kan om jag anstränger mig skrapa ihop pengarna, men för någon som har det ännu mer knapert kan det såklart vara ett giltigt argument).
 
Dessutom är vi sent ute. Färstingsäsongen är redan i full fart och barnen hinner inte få ordentligt skydd förrän till sensommaren/hösten, och fullt skydd först nästa vår. Så kanske är det inte värt det?
 
Men tänk om vi skulle ha sån otur att just den fästing (eller två) som barnen riskerar att råka ut för skulle vara just en sån som sprider TBE!!!
 
Usch vilket svårt beslut! Hur har ni gjort? Har ni vaccinerat barnen? Hur skulle ni ha valt att göra i vår situation?
 
 
Jag hade inget foto för att illustrera detta inlägg (är rätt tacksam för det) så Matias ritade en passande
teckning istället.
 

Semestern har börjat

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, Semester, Trillingar, barnledig, fyrabarnsmamma, sjuka barn Permalink0
Semestern är officiellt påbörjad. Helgen var ju egentligen, rent lönetekniskt, en vanlig helg och först idag började vår semester på riktigt. Men nog spratt det av frihetskänslor i kroppen redan i fredags när jag gick från jobbet. Nu blir det ingen morgonstress på läääänge!!!! Och inga stressiga och trötta hämtningar på förskolan på ett bra tag!!! Så skönt!
 
Fast känslorna är lite dubbla. För även om semester innebär att jag slipper morgonstress, jobbstress, middagsstress, och en massa annan stress, så innebär det också att jag kommer att vara tillsammans med mina barn tjugofyra timmar om dygnet, en väldig massa dygn i streck. Utan pauser.
 
Tjugofyra timmar om dygnet, i fem veckor, med dessa små individer som för en väldig massa oväsen, som ständigt bråkar med varandra och med mig, som gnäller och protesterar högljutt så fort det inte blir precis som de vill, som ideligen avbryter mig, som stökar till en massa men inte städar efter sig, som kallar mig "dumma mamma!" flera gånger om dagen, som vill göra allt som jag inte tycker att de ska göra men inte vill göra det jag vill att de ska göra. Jag kommer att bli så trött! Och grinig! Jag är det redan. Så det är tur att de också är så vansinnigt söta! Att de spontant brister ut "Mamma, jag älskar dig!" oftare än de säger "dumma mamma!", att de är så generösa med pussar och kramar, att de säger så kloka och roliga saker, och att de så ofta får mitt hjärta att svämma över av kärlek.
 
Semester i den här familjen innebär att spendera tjugofyra timmar om dygnet i den känslomässiga berg-och dalbana som föräldraskapet innebär, utan stopp (ok, jag överdriver lite, de sover ju faktiskt ibland). Inte konstigt att en känner sig lite omtumlad emellanåt. Som tur är så gillar jag berg- och dalbanor.
 
Egentligen skulle jag ha fått starta ledigheten med en barnledig helg. Det hade suttit bra. Men det blev inte så. Fast en stund fick jag ha barnledigt i alla fall. Nästan en hel dag faktiskt. Barnen skulle nämligen spendera helgen hos sina kontaktfamiljer. Men Camila och Matias skulle bara vara där en natt denna gång. Gabriel och Theo hämtades av sina kontaktfamiljer från förskolan på fredagen som planerat, och Matias och Camila hämtades hemifrån på lördag förmiddag. Jag passade på att se en film (kollade på Fyren mellan haven, tårarna skvalade, den kan varmt rekommenderas till alla som ibland behöver påminna sig om vilken gåva det är att ha barn) och gav mig sen ut och handlade.  Efter några timmar fick jag ett telefonsamtal från deras kontaktfamilj. Jag hörde direkt att det var dåliga nyheter på gång och hann såklart få panik och föreställa mig de allra värsta olyckorna under de få sekunder som det tog innan jag fick veta vad det var som hade hänt. Camila hade kräkts. Så Camila och Matias fick komma hem igen. Men jag hann få några timmar för mig själv och det var guld värt.
 
Camila kräktes inte mer, men hade lite feber på kvällen. Igår var hon pigg igen. Och idag. Fram tills för en stund sen. Nu har hon feber igen. Och den är rätt hög (39,5). Vad kan det vara för något som kommer och går på det viset? Inte bästa starten på semestern direkt. Nu är det väl bara en tidsfråga tills nästa familjemedlem insjuknar. Och så roligt det blir för de andra barnen att vara hemma och inne hela dagarna medan sjuka syskon ska vårdas (nu är jag ironisk, ifall någon inte fattade det)! Tjoho!
 
Semestern börjar inget vidare för denna lilla tjej.
 
 
 
Till top