mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

3 x trotsåldern - när går det över??

Livet i v�r familj, Trillingar, föräldraskap 3,5-åring, Barn, Ensamstående, Mamma, Trillingar, fyrabarnsmamma, treåringar, trots, trotsåldern, utveckling Permalink1
Att leva med tre stycken 3,5 åringar är banne mig inte lätt! Ingenting jag gör, eller planerar, godkänns. Alltid är det någon som tycker något annat. Eller snarare, kräver något annat. Och ofta är kraven helt orimliga och framställs dessutom med en ihärdighet som får den envisaste åsnan i världen att verka mesig.
 
De vill inte ha maten som serveras. Någon kräver istället att få korv (och om det är korv som serveras så är det något annat de vill ha) och någon annan kräver glass. Och så ska det vara en annan tallrik. Och mjölken i ett annat glas. Och så ska de hälla upp själva och blir omåttliga arga om jag har fräckheten att servera ett glas med redan upphälld mjölk. Och skulle det ligga lite ärtor eller något annat fullkomligt avskyvärt (typ grönsaker) på tallriken stäms det upp i gallskrik. BLÄ!!!!! 
 
Sen vill de inte ha kläderna som jag har lagt fram. Är det soligt vill någon ha regnkläder och är det regnigt ska någon absolut ha sandaler på sig. Men kanske ska jag vara glad så länge ingen kräver att få gå ut i badkläder (det händer). Sen ska de absolut klä på sig själva utan någon form av hjälp och blir vansinnigt arga när det inte går riktigt så lätt som de hade tänkt sig. Förutom den av dem som vägrar att klä på sig själv över huvud taget. Allt ska de göra själva. Förutom det som jag vill att de gör själva. Då totalvägras det.
 
De bråkar om att få trycka på hissknappen, få hämta posten, få låsa upp dörren (något som har resulterat i ett trasigt lås), och så vidare i all oändlighet. Och de blir ursinniga när jag envisas med att hjälpa dem med att knäppa fast bilbältet. Att ha bråttom med dessa tre "jag kan själv"-are är INTE idealt.  Men eftersom jag är en vuxen på fyra barn så får jag inte tiden att gå ihop. Någonsin. Så vi har alltid bråttom. Morgnarna hos oss är lite som att befinna sig i en storm. Inne i mig spöregnar det stresshormoner och utanför haglar konflikterna. Suck!
 
Om jag bara hade haft en 3,5 åring åt gången så hade jag nog ändå tyckt att det var jobbigt allt som oftast. Men då hade jag ändå fått en paus då och då. För de är ju inte arga och motsträviga hela tiden. De är ju glada och roliga också. Och söta! Men mina trillingar har en tendens att lösa av varandra med sina "dåliga dagar" och det är liksom alltid någon av dem som sätter sig på tvären (och en av dem gör det lite oftare än de andra två). Kanske är det bättre än att de ska vara rasande samtidigt (det händer det också), men det blir rätt tröttsamt.
 
När går den så kallade trotsåldern (jag vet, det är utveckling) över????? Tips om hur en kan göra för att få 3,5 åringar att bli mer medgörliga efterlyses!!!
 
En av mina envisa och väldigt bestämda 3,5-åringar. Som tur är
kan de också vara underbart glada. Som Theo är här.
 

Helg, lekdate och sockerkaka

Livet i v�r familj Permalink2
Det är första helgen sen vardagslivet körde igång igen och vi är trötta. Vardagsveckorna suger tydligen musten ur oss. Barnen är (åtminstone två av dem) gnälliga och antalet frustatrationsattacker och ilskeutbrott som vi har genomlidit idag börjar komma upp i rätt olidliga nivåer. För en stund sen orkade jag inte mer utan fick ta till den enda metod som garanterat funkar mot gnäll, dock med kort verkningstid och dessutom med en tendens att göra saker och ting ännu värre när effekten väl har gått ur, det vill säga socker. Som tur är hade vi jättegod hembakad sockerkaka att festa på, så nu är alla glada och pigga. En stund. Då passar jag på att blogga lite.
 
Nu skulle jag gärna ha skrivit att det vara jag som hade bakat och dessutom lagt upp ett vackert foto och ett recept på den goda sockerkakan. Men det var såklart inte jag som bakade. Att baka tillhör de där extrasakerna som jag sällan hinner med, tillsammans med i stort sett allt annat som inte har med överlevnad att göra.
 
Igår var vi hemma hos en kompis som har tvillingar som är ett år äldre än Matias. Det var hon som bakade. Och snäll som hon är skickade hon med oss några (maffiga) sockerkaksbitar hem. Hon tyckte nog lite synd om mina stackars ungar som åt sockerkaka som om de aldrig någonsin fått prova något så gott tidigare när de blev bjudna på det igår (alla utom Gabriel, han äter alltid bara lite av sånt som är sött vilket tyder på att han har fått sin pappas genuppsättning snarare än min).  
 
Att barnen lekte som galningar igår (och lyckades ta sönder typ 30% av alla leksaker som barnen som de besökte har) bidrar nog till varför de är så trötta idag. Men det är det värt för de hade jätteroligt. Och jag var i stort behov av lite vuxet sällskap efter att ha varit själv med barnen i stort sett hela semestern.
 
 
Mmmm...gott!
 

Matias första vecka på fritids

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, fritids, fyrabarnsmamma, inskolning, sexåring, skolbarn, skolstart Permalink1
Nu är det bara en dag kvar tills Matias första fritidsvecka har avklarats. Det har varit nytt och spännande för oss båda. För jag gick aldrig på fritids när jag var liten. Det fanns inte ens på den skola där jag gick. Istället gick jag hem till vårt stora hus och kände mig ensam och uttråkad.
 
Så annorlunda min barndom var från den som mina barn får! Inte bara på grund av fritids (eller förskolan, jag gick inte i någon sån heller), nästan inget i mina barns liv är likadant som för mig (bortsett från att jag allt som oftast beter mig precis som min mamma gjorde trots att jag lovade mig själv att inte göra det).
 
Matias har nog inte riktigt bestämt sig ännu för om han gillar fritids eller inte. Men jag tror ändå att han tycker att det är mestadels roligt. Fast helst skulle han nog vilja vara där tillsammans med mig. Alltid. Han våndas lite för att behöva vara där själv. Imorgon hoppas jag dock på att han ska gå med på att vara där själv, utan mig. Det är dags, tycker jag. De andra föräldrarna har redan droppat av, en efter en, och av den rätt stora grupp föräldrar som var med i måndags var vi idag bara två föräldrar kvar. Om det beror på att vi har de mammigaste (eller pappigaste, i det andra barnets fall) barnen vet jag inte. De andra barnen kommer nämligen, de flesta, från förskolor där de är flera som börjar i samma skola. Det känns nog mycket tryggare i allt det nya om en har kompisar som en känner sen tidigare med sig. Matias har ju gått på en liten förskola med bara fyra stycken skolstartsklara barn detta år, som allihop börjar på olika skolor. Så han känner ingen. Dessutom byter han miljö från en förskola med sexton barn till en skola med 600 elever. Inte konstigt att han känner sig lite skärrad.
 
Min älskade,"stora", unge som har börjat på fritids denna vecka (fotot är från sommarlovet).  
   
Till top