mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Då var det dags igen - kräksjuka

Livet i v�r familj, sjuka barn Ensamstående, Kräk, Kräksjuka, Magsjuka, Mamma, Soffa, Trillingar, VAB, fyrabarnsmamma Permalink2

Den här hösten börjar inget vidare. Förrförra veckan var det förkylningar som gjorde att jag fick fyra vabdagar. Själv var jag nog mest förkyld av alla men jag slapp i alla fall de nattliga feberattacker som två av trillingarna drabbades av (på dagarna var de hur pigga som helst).  Sen fick jag jobba en hel vecka, jippi! Och nu är det dags igen. Denna gång med det virus som jag (och förmodligen alla andra föräldrar också) hatar mest av allt. Kräksjukan!! Blä!!!

Det började i lördags med att Theo plötsligt inte ville äta när det var dags att äta lunch. Han sa att han var trött och ville vila i soffan (här bör känsliga läsare sluta läsa). En stund senare var hela soffan neddränkt i kräks. Så vidrigt!! Jag är så glad att vår soffa är den billiga sortens soffa som har avtagbara överdrag som går att maskintvätta och inte en dyr sort som inte tål vatten! Han kräktes några gånger till efter det och under natten hade han feber. Men i morse verkade det hela vara över. Jaha, bara till att vänta 48 timmar med tummarna hårt hållna för att ingen av de andra ska bli sjuka, tänkte jag, och framåt eftermiddagen började jag känna mig rätt stursk. Det är jag inte längre. Inte för att någon mer har kräkts. Än. Men precis före läggdags för en stund sen klagade Gabriel på ont i magen och Matias sa att han känner sig konstig. Sen fick Theo feber igen. Och nu mår jag illa.

Så något hopp om en lugn natt har jag inte. Klarar vi oss igenom denna natt utan att någon kräks är det ett smärre under. Så jag har laddat sovrummet med byttor (att kräkas i), hushållspapper, handdukar och högar med rena lakan (för att snabbt kunna byta) och sett till att alla barnens sängar är utrustade med madrasskydd. Nu hoppas jag innerligt på att det ska vara helt i onödan och att byttor, papper, handdukar och lakan får stå orörda genom natten medan barnen och jag sover sött. God natt!

 
Sjukling (på handduk i soffan efter att, ofrivilligt,  ha smutsat ner soffan rejält
en stund tidigare).
 
Det är alltid så fint hemma hos oss! Och så mycket mer spännande att gå golvet
när en aldrig vet vad en kan få trampa på! Hur det ser ut just nu i barnens lekrum
vågar jag inte visa upp, men vår korridor ser det i alla fall ut så här. Camila har
dukat för tebjudning och Matias har fixat en brasa (inte tänd som tur är) av sin
pinnsamling. Att ha barnen inne i karantän betyder mycket stök!!

 

 

 

 

 

 

 

Inga kommentarer på morgonen tack (helst aldrig)!

Livet i v�r familj Bråk, Ensamstående, Kommentarer, Konflikter, Mamma, Många barn, Trillingar, dumma, fyrabarnsmamma, förskola, lämning, skola Permalink0

När trillingarna var mindre och fortfarande satt i vagn blev jag ofta stoppad av nyfikna människor när vi var ute. Numera händer det inte lika ofta. Det är jag glad för. Jag har ju liksom fullt upp med att försöka hålla reda på mina barn när vi är ute och att småprata med människor jag inte känner finns det inte tid till. Jag har ju knappt ens tid att prata med dem som jag vill prata med, som jag känner och har skäl till att prata med. För varje gång jag flyttar uppmärksamheten från barnen till någon nyfiken vuxen ökar risken för att jag tappar bort någon av dem, eller att de river ner något i omgivningen, eller beter sig på något annat störande sätt (typ springa runt och leka kurragömma i affären, köra race med varukorgen, föra en massa oväsen, pilla sönder saker, etcetera). Det gör mig, såklart, stressad.

Särskilt jobbigt är det att behöva småprata med andra (för mig okända) vuxna i stunder då jag redan är rejält stressad. Till exempel när det är bråttom eller när något av barnen ”trilskas” (gillar inte det ordet, men kommer inte på något bättre just nu). Den som kommer med kommentarer då blir snäst åt. Jag klarar helt enkelt inte av att vara trevlig i det läget.   

Även om det inte sker lika ofta längre så händer det fortfarande med jämna mellanrum att någon för mig okänd människa inte kan motstå frestelsen att kommentera mängden barn som jag roddar. För den absolut vanligaste kommentarer jag får är:  Vad många barn! Följt av: Är de dina allihop? Vad som sägs därefter beror på vilken sorts person det handlar om. En del tycker att det är fantastiskt och underbart att jag har så många barn medan andra rynkar bekymrat på pannan säger; Oj, då har du mycket att stå i!. Det finns också dem som blir alldeles bestörta och undrar hur sjutton jag orkar.

Av dessa tre varianter av kommentarer som jag och min barnaskara ofta får så föredrar jag fantastiskt- och- underbart-kommentaren. För även om jag inombords blir lite provocerad även av den (visst är det underbart ibland, men för det mesta är vårt liv precis lika vardagligt och ofantastiskt som de flestas) så är det bra att barnen får höra att de är fantastiska (det är de ju, precis som alla andra barn) och att det är positivt att de är många.

Oj,-då-har-du-mycket-att-stå i-kommentaren är vanligast. Den borde ju vara skön för mig att höra eftersom den innebär förståelse och empati för min situation, för det är sant att jag har mycket att stå i. Men jag blir ändå lite provocerad. Jag vill nämligen inte att mina barn ska behöva höra det (det får de ändå höra tillräckligt ofta av sin, ibland smått martyriska, mamma). Och det hjälper faktiskt inte mig heller att ständigt bli påmind om det i tid och otid. Åtminstone när det kommer så där oväntat, från någon på gatan. Personer som jag känner får såklart gärna visa förståelse för min situation och när det görs vid rätt tillfälle, till exempel som en kommentar på ett inlägg här på bloggen, eller i ett samtal föräldrar emellan (utan barn närvarande), är det helt ok. Då känns det stöttande. 

Den sista varianten av kommentar, de som häver ur sig frågor om hur sjutton jag orkar, eller säger att det skulle de minsann själva aldrig orka, önskar jag verkligen att vi slapp utsättas för. Att barnen ska behöva höra sådant är verkligen inte ok och jag blir också alltid lite nedstämd av det. För att säga så är dömande, även om det inte är menat så. Det visar på en väldigt negativ uppfattning om det som faktiskt är mitt (och barnens) liv.

Så, när folk inte kan hejda sig från att kommentera mängden barn (är de verkligen så ofantligt många?) jag har med mig när vi är ute så blir jag stressad och det är inte bara det faktum att jag måste dela med mig av min redan till bristningsgränsen belastade uppmärksamhet till personer som jag inte känner som gör mig stressad, utan även det faktum att jag aldrig vet vilken av de tre sorternas följdkommentarer mina barn (och jag) kommer att utsättas för.

Ibland går det bra. Det kan till och med vara riktigt trevligt. När vi har gott om tid och alla barnen (och jag) är på gott humör, och den som kommenterar lyckas kombinera variant ett (så fantastiskt!) med variant två (men oj vad mycket jobb!) av kommentarerna. 

Andra gånger går det inte lika bra. Ibland händer det att jag råkar snäsa åt någon som jag eventuellt kommer att behöva träffa igen. För någon som mig, som är indrillad på att vara ”snäll” i alla lägen och som är rätt konfliktskydd, känns det alltid rätt jobbigt. Som häromdagen när vi var på väg in till trillingarnas förskola rejält sena efter en riktigt jobbig morgon. Då tyckte en förbipasserande mamma tydligen att det var läge för att börja småprata och fråga om barnen alla barnen var mina. Svaret hon fick var ”JAG HATAR DEN FRÅGAN!!!!!!” och en rejält arg blick. Nu hoppas jag bara på att just den mamman inte är mamma till just det barnet som någon av mina små blir bästis med. För hennes intryck av mig är nog inte så positivt.  

Snart framme vid skola och förskola! När vi är på väg in på skolområdet på morgonen är
det oftast bråttom och ibland (rätt ofta) har vi dessutom fått ta oss igenom lite bråk och konflikter
för att komma hit. Så kommentarer om att barnen är många (det vet vi ju liksom, så vi behöver inte få det påpekat), och de följdkommentarer som brukar komma efter det, är det inte läge för då. 
Till top