mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

TV tittande, reflektion och tacksamhet

Livet i v�r familj Barn, Ensamstående, Hur får ni barnen att vilja tvätta händerna?, Hédi Fried, Mamma, Schindlers list, Skavlan, TV, The Wolf of Wall street, fyrabarnsmamma, förintelsen, konsumtion, onska, pengar, tacksamhet, Ägd Permalink0
Det är måndag och ekorrhjulet snurrar igen. Jag gillar mitt jobb men tycker ändå att det är lite tjatigt att behöva jobba så mycket (trots att jag bara jobbar 80%). Det känns lite som om jag inte hinner med att leva, men det är ju egentligen en konstigt känsla för jag lever ju när jag jobbar också.
 
Helgen som har passerat var för min del fylld av TV tittande och reflektion, och så barn förstås. Jag som sällan tittar på något annat än barnprogram och nyheter på TV (av tidsbristskäl, jag har inget emot TV) lyckades klämma in Skavlan, två filmer och en humorshow denna helg. Men det skedde så klart på bekostnad av min sömn, som det inte alls blev mycket av med.
 
Under fredagskvällen, på förintelsens minnesdag, lyssnade jag på Hédi Fried, som överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och kom till Sverige med de vita bussarna, berätta om sina upplevelser. Jag grät. Efter det tittade jag på Schindler's list. Jag grät ännu mer och blev rädd. Rädd för människans inneboende ondska. Finns den i alla, med några få hjältemodiga undantag som Schindler? Finns den i mig? Hur skulle jag ha agerat om jag hade varit etnisk tysk under Nazitiden? 
 
I Schindlers list finns flera scener där barn skiljs från sina föräldrar. Brutalt. Hjärtskärande. Fruktansvärt. Efter filmen gick jag och kramade och snusade på mina barn där de låg tryggt och sussade i sina sängar och kände en enorm tacksamhet. Måtte deras trygghet få förbli!
 
På lördagen såg jag först Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms show Ägd (på TV alltså, inte live) och sen Scorseses The Wolf of Wall street. Så söndagens reflektioner handlade om konsumtion och om hur pengar korrumperar och får människor att bete sig vidrigt. Efter det gick jag återigen och kramade och snusade på mina sött sovande barn och kände tacksamhet. 
 
Vi kan inte konsumera en massa. Det är sällan ensamstående mammor och deras barn kan det. Jag grämer mig ibland över det och tänker på allt vi skulle kunna göra om vi hade haft mer pengar, men det borde jag kanske inte alls göra? Jag har ju den perfekta ursäkten för att slippa konsumtionshetsa och hela tiden jaga det senaste trenderna och designerna, vilket med tanke på att jag tycker det är urtråkigt att shoppa är rätt skönt.  
 
Matias bakade en sandtårta i helgen.
 
 
På helgerna läggs det pussel för fulla muggar i vårt hem.
   

Lindrigaste kräksjukan någonsin - peppar, peppar

Livet i v�r familj Ensamstående, Kräksjuka, Magsjuka, Mamma, Trillingar, Utvecklingssamtal, fyrabarnsmamma, magknip, mammablogg, treåringar, trots, trotsåldern, utveckling, vab Permalink0

Kan det vara så att vi har klarat oss ovanligt lindrigt undan kräksjukan? Det kan inte vara möjligt, men min tur så är det väl snarare så att det inte ha kommit igång ännu. Men just nu ser det faktiskt ut som om åtminstone Matias kom undan (denna gång) med endast lite magknip. Nu återstår att se om de andra har blivit smittade eller inte.  

Igår morse när alla barnen stod färdigklädda i hallen, med overaller, skor och hela rubbet (vantar, mössa, etc) på, och vi precis skulle ge oss iväg till förskola och jobb sa Matias att han behövde kräkas. Dagen före hade jag fått veta att två av barnen på barnens förskola hade kräksjuka. Det vara bara till att avbryta hela gå-till-förskola-och-jobbförsöket, vilket ledde till en del förvirring hos trillingarna som brast ut i skrikkör samtidigt som jag snabbt försökte få Matias ur alla ytterkläder och till toaletten. Där satt han en bra stund med en bunke och mådde illa. Men han kräktes aldrig. Under dagen fick han några magknipsattacker, men de gick snabbt över och framåt kvällen var det hela över (peppar, peppar).

Idag har alla barnen varit pigga och friska (peppar, peppar igen) och röjt runt här hemma som de små vildar de är. Dagens stora äventyr har bestått av ett besök i närmaste livsmedelsaffär för att köpa lördagsgodis med ett kort stopp på en lekplats på vägen hem. Att vara ute själv med alla fyra är nämligen så stressande att mina nerver inte klarar av det några längre stunder. Jag har välsignats med fyra viljestarka barn vilket förstås är jättebra, sett ut ett långsiktigt perspektiv. Men just nu, när tre av dem är tre år mitt inne i det som kallas treårstrots (jag vet, det är inte trots det är utveckling) och den fjärde tycks ha tappat hörseln (han har en enastående förmåga att ignorera allt jag säger) skulle jag nog önska att de var lite mindre viljestarka.  För deras viljor har en tendens att hamna på kollisionskurs med min vilja att hålla dem trygga och oskadda.

Mina barn är inget vidare på att gå i samlad trupp utan vill gärna smita iväg åt olika håll. Att hålla i handen är tydligen något av det absolut värsta man kan råka ut för, av mina barns reaktion när de måste göra det att döma. Dessutom turas de om med att vara i protestläge vilket innebär antingen vrålskrik (ofta i horisontalt läge på marken) eller att de sätter av i motsatt riktning. Hur sjutton lyckas förskolepersonalen vara ute och gå med dem så ofta utan problem (fast de har antytt att de ibland har lite problem men en av mina när de är ute på utflykt)?  

Fredagens vabnöje, kakbakning (kanske inte det bästa valet av sysselsättning
för magsjuka barn, men vi var så kaksugna). 
 

Jag är en jojo

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, bläckfisk, flytande föda, fyrabarnsmamma, implantat, mammablogg, operation, tand Permalink1

En intressant konsekvens av min tandoperation häromdagen är att jag har blivit medveten om hur många gånger jag böjer mig ner varje dag. Alltså, det är helt galet! Jag är en jojo! 

 Mina förhållningsorder efter operationen var att under två dagars tid bara äta kall, flytande, föda och att ta det lugnt och undvika att lyfta och att böja mig ner. Jag trodde nog att förhållningsordern om att bara äta kall, flytande, föda skulle bli svårast att följa. Men det har inte varit några problem alls. Tvärtom, det var rätt smidigt att inte behöva tänka på mat.  Att leva på filmjölk och smoothies går hur bra som helst har jag märkt (åtminstone i två dagar). Fast kallt kaffe är rätt trist förstås, men det är jag van vid sen dess att trillingarna var pyttisar och jag aldrig hann få i mig kaffet innan det blev kallt.

Förhållningsordern om att inte lyfta och inte böja mig ned har däremot varit helt omöjlig att följa. Jag har lyft barn en del, precis som jag alltid gör, men har försökt att göra det så försiktigt som möjligt. Det har gått bra, bortsett från några rätt ansträngande lyft av barn som kastat sig på marken i protest (ett vanligt förekommande fenomen i denna familj). Att undvika att böja sig ner är däremot helt omöjligt! Hur sjutton gjorde jag när jag var gravid med trillingarna och magen var så stor att jag inte kunde böja mig ner (jag tippade över om jag försökte)? Böjde jag mig mindre när jag bara hade ett barn?

Saker och ting hamnar på golvet/marken precis hela tiden verkar det som. Barnen tappar saker var och varannan sekund och jag är inte mycket bättre själv. Rätt ofta hamnar även barnen på golvet/marken och behöver hjälp upp (det händer inte mig lika ofta). Till det tillkommer allt stök som barnen ställer till med, som också i stor utsträckning är koncentrerad till golvet. Så om jag inte böjer mig ner och plockar upp saker (eller barn) typ 50 gånger i timmen, får vi snart vada fram i ett hav av saker. Tur att jag är böjlig (förutom när jag har tandoperarat mig)!

 Fördelen med att vara satt på en diet
som består av endast kall, flytande, föda
är att en kan dricka islattes utan dåligt samvete.

 

Till top