mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Magont, läkarbesök och vab

Livet i v�r familj, sjuka barn Barn, Ensamstående, Mamma, Syskon, blodprov, feber, fyrabarnsmamma, läkarbesök, magont Permalink1
Igår, i slutet av en hoppingivande helg med barn som gav sken av att vara på stadig kurs mot ljuset i slutet av vabtunneln, var jag inställd på att gå och jobba idag. Styv i korken friskförklarade jag Matias och skickade iväg honom till simskolan tillsammans med sin morfar. Enligt rapport från morfadern simmade Matias på med full fart i bassängen och allt hade gått bra. Men när Matias kom var han väldigt trött och när det var dags att natta upptäckte jag att han kändes lite varm. 

Nattningen gick supersmidigt (det händer inte så ofta) och alla barnen somnade på max en kvart. Glad i hågen smög jag mig ut från sovrummet i tron att jag skulle hinna med att få lite egentid efter att jag städat undan lite. Men tji fick jag, både vad gäller egentiden och förhoppningarna om att få gå och jobba idag, för efter en halvtimme vaknande Matias alldeles genomsvettig, med feber. Inte jättehög (38,2 grader) men tillräckligt för att framkalla en våg av mammaångest.  Jag skickade iväg honom till simskolan fast han inte var frisk (till mitt försvar så verkade han faktiskt vara frisk)!!! Och med morfar dessutom (han anstränger sig till max då eftersom han vill visa hur duktig han är)!
 
I morse var Matias hängig och hade ont i magen. Eftersom han haft en hel del magont på senaste tiden, och nu dessutom hade feber, bokade jag en läkartid åt honom. Den avslappnade (dvs ansvarslösa, enligt mitt åter igen aktiverade superego) mamman från gårdagen var nu puts väck och istället var den ordinarie hönsmamman tillbaka, och vädrade blindtarmsinflammationstecken.
 
När småsyskonen (trillingarna alltså) skulle avlämnas på förskolan sa Camila att hon också hade ont i magen. Hon hade inte visat några tecken på att må dåligt så jag misstänkte att det snarare handlade om "jag vill också-effekten", dvs att hon också ville gå till doktorn, men jag vågade inte chansa. Så det blev bara Gabriel och Theo som stannade på förskolan. Camila fick hänga med på läkarbesök. Hon blev lite besviken när hon varken blev undersökt eller fick lämna blodprov och tyckte nog att det var rätt tråkigt att gå till doktorn. Matias, å andra sidan, var jättemodig. Han rörde inte en min medan sjuksköterskan klämde och vred på hans finger för att få ut tillräckligt med bloddroppar. Och det verkar som om läkarbesöket botade honom för efter det mådde han mycket bättre och febern har hållit sig undan hela dagen. Så nu är jag full av hopp igen, och inställd på att gå och jobba imorgon. 
 
Det blev till slut en riktigt mysig vabdag. Vi åkte och handlade och fikade och sen åkte vi hem och spelade Fler-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-dataspel en lång stund, utan stress och tusen avbrott. När en är van att alltid befinna sig i ett kaos med fyra barn som kivas och för liv så är det rena drömmen att vara med bara två av dem. Så lugnt och skönt (för både dem och mig)! Vi hade inte en enda konflikt under hela dagen.
 
"Mamma, få vi ta med nyckelpigan hem, snäääälla!!"
 
 

Sjuk mamma och sjukt barn

Hälsa, Livet i v�r familj, sjuka barn Barn, Ensamstående, Mamma, Trillingar, Trött, Vila, bläckfisk, fyrabarnsmamma, sjuk, sjuka barn Permalink0
Sen några dagar tillbaka mår jag inte så bra. Jag har ont lite överallt i kroppen (mest ryggen) och känner mig svag och jättetrött. Och så har jag haft ont i halsen också, men det börjar gå över nu. Imorse kände jag det som att om jag inte får vila så kommer jag inte att orka mig igenom dagen. Så trots alla kval om hur vår ekonomi påverkas, och alla skuldkänslor gentemot arbetsgivaren och kollegorna (varför tycker jag att det är så fruktansvärt skämmigt att sjukanmäla mig??), så sjukanmälde jag mig till jobbet. Lättad gick jag hemåt efter att ha lämnat barnen på förskolan och tänkte att nu ska jag äntligen få bukt på den sviktande hälsan med lite vila.  Tji fick jag. Jag hann bara vara hemma en halvtimme innan de ringde från förskolan och meddelade att Camila var dålig i magen. Så istället för att vila fick jag gå tillbaka till förskolan och hämta hem en liten sjukling. Men vi har i alla fall haft en lugn dag tillsammans, även om Camila har varit mycket piggare än mig.
 
Liten (pigg) sjukling hemtransporteras.

Host och snörvel i sovrummet- det vankas mera vab

Livet i v�r familj, ensamstående, föräldraskap, sjuka barn Ensamstående, Mamma, Vabruari, Virus, bläckfisk, fyrabarnsmamma, misslyckad, oro, sjuka barn, vab Permalink3
Medan jag går här och plockar undan och förbereder för morgondagen hör jag hur barnen hostar och snörvlar inne i sovrummet.  Det vankas mera vab. Vabruari gör verkligen skäl för sitt öknamn (inte för att januari var så mycket bättre). När ett virus ger vika tar ett nytt vid, gång på gång. Barnen är tapprare än vad jag är. De kämpar på, virus efter virus kämpar de sig igenom. Själv står jag inte ut. Jag står inte ut med att livet står helt stilla hos oss medan det rusar på i samma snabba takt som vanligt utanför vår dörr. Jag stressar över att jag inte kommer framåt i mitt arbete och känner mig misslyckad för att jag inte kan leva upp till min arbetsgivares förväntningar, jag oroar mig för vår ekonomi som ju med nöd och näppe går runt i vanliga fall, och jag får dåligt samvete för att jag inte klarar av att släppa alla krav och istället passa på att njuta av att få spendera så mycket tid tillsammans med mina barn.  Det eviga vabbandet får min i vanliga fall lite instabilt pendlande självkänsla att störtdyka neråt.  Jag känner mig misslyckad på alla fronter. Det är jättekonstigt. Jag inser det själv, för det är ju inte alls mitt fel att barnen är sjuka. Det ligger helt utanför min kontroll. Det är inte mitt fel att jag inte lyckas jobba mer än några få dagar under en hel månad och därför inte hinner slutföra mina arbetsuppgifter enligt planen. Det är inte mitt fel att jag måste skjuta på det där mötet som jag sammankallat till, igen, och igen, och igen.  Och det är inte mitt fel att jag inte kommer ut och kan handla hälsosam mat till barnen, eller för den delen har råd med särskilt hälsosam mat nu när den inkomst som ska räcka till så mycket förvandlas till utbetalningar från försäkringskassan som jag hur jag än försöker räkna aldrig kan få till att bli de 80% av lönen som det står på försäkringskassans hemsida att ersättningen för vab ska vara. Så varför känner jag mig så misslyckad? Kanske för att vårt liv, när vi befinner oss i vabträsket, är så långt i från min bild av det perfekta familjelivet som det kan bli?
 
 
 
 
Till top