mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Lämningsdilemma för den ensamstående mamman med sjukt barn

Förskola och skola, Livet i v�r familj, ensamstående, sjuka barn Barn, Ensamstående, Kräk, Mamma, Skola, dilemma, fyrabarnsmamma, förskola, lämna barn i bilen, lämning, sjuk, sjuka barn Permalink0
Visst är det lite körigt ibland (alltid snarare) att vara själv med fyra så pass små barn. Men jag tycker ändå att det går rätt bra, för det mesta. Bortsett från en viss dos kontant kaos så funkar det ändå någorlunda okej. Men ibland kör det ihop sig. Då sätts ensamförälderskapet på sin spets. Som i morse när en av trillingarna vaknade sjuk som bara den. Han låg som en liten ynklig skrutt och orkade knappt röra sig. Precis innan vi skulle ge oss iväg, i sista stund som vanligt, började han hulka och verkade behöva kräkas. Det vara bara till att hugga tag i en bunke och skynda sig iväg med det sjuka barnet under armen, fösandes de andra barnen mot bilen med andra armen. Att få en liten flock på tre barn att snabbt ta sig till bilen är betydligt klurigare än vad en kan tro. De har en enastående förmåga att distraheras och fastna, eller ta av mot andra håll, under den korta vägen på en våning ner och sen ca 15 meter som vi ska ta oss från det att vi kommer ut från lägenhetsdörren (något som i sig kräver en hel del fösande) och fram till bilen. Men det var inte vägen till bilen som var problemet i morse, utan det var när vi kom fram till förskola/skolan som jag hamnade i knipa. Då var det typ två minuter kvar till Matias skulle börja och till skolan får en ju liksom inte komma för sent. Så det var bråttom. Men vad skulle jag göra med det sjuka syskonet?  Jag kunde ju inte ta in ett barn som höll på att kräkas in i varken förskole- eller skolbyggnaden. Hur pinsamt vore det inte om han satte igång och kräkas där? Och vilka arga blickar skulle inte det föranleda från de andra föräldrarna? Och så klart ville jag inte utsätta barnen där för eventuell smitta. Men att lämna ett litet barn som tycks vara på väg att kräkas ensam i bilen kändes verkligen inte heller något vidare bra. Tänk om han sätter i halsen eller nått!!!! 
 
I det ögonblicket önskade jag verkligen att vi hade varit två föräldrar så en hade kunnat stanna hemma med det sjuka barnet medan den andre lämnade de friska barnen på förskola och skola. Nu blev det istället så att sjuklingen fick vänta i bilen, medan jag sprang in med de andra. Med stirrig blick hasplade jag ur mig något om ett sjukt barn i bilen till Matias fröken och dumpade (usch ja, så kändes det nog för honom) av Matias, och sen föste jag springande iväg de andra två mot förskolan för en liknande dumping där.
 
På en hjärt- och lungräddningskurs som jag gick för ett tag sen fick jag lära mig att en har högst fyra minuter på sig från det att ett barn sätter i halsen tills problemet måste vara löst om det ska finnas en chans till ett gott slut, och jag tror faktiskt att jag nästan lyckades lämna tre barn på två olika (dock nästan bredvid varandra) ställen och hinna tillbaka till bilen på fyra minuter. Där satt såklart min sjukling alldeles lugnt och väntade utan att ha kräkts och utan att ha varit ens i närheten av att sätta i halsen. Ensamstående föräldrar med fyra små barn borde alla få vara av den coola sorten. Neurotiska hönsmammor som jag är nog egentligen inte lämpade för det.
 
Tillfriskning pågår (sötaste lilla sjuklingen Theo!).
 
Sjuklingen piggnade till under dagen och vi klarade oss från kräkningar även om det var nära. Så den som känner att den går igång på det faktum att syskonen fick gå till skola och förskola trots att ett barn mådde illa kan vara lugn (och bespara sig arbetet med att skriva en kommentar om det). Just denna lilla sjukling har en tendens att må illa när han är förkyld och eftersom två av trillingarna redan har varit förkylda, och tagit sig igenom det, så var jag rätt säker på att det var en förkylningsslemmig hals det handlade om, inte kräksjuka. Vid risk för insjuknande i kräksjuka håller jag så klart även syskonen hemma. Men om det handlar om förkylning och en är sjuk och de andra pigga så föredrar jag att lämna de friska barnen på förskolan så att det sjuka barnen kan få en chans att vila.  
 

Redan sjuka

Livet i v�r familj, sjuka barn Ensamstående, Förkyld, Mamma, fyrabarnsmamma, sjuka barn, vab Permalink1
Sommarlovet hann knappt ta slut innan denna hösts vård av sjuka barn satte igång. Camila och Gabriel var så förkylda i morse att de fick stanna hemma från förskolan. Självklart var de sen hur pigga som helst under dagen och jag tänkte att de nog kommer att kunna gå till förskolan imorgon och började genast smida planer om vad jag då skulle kunna hinna få gjort. Men nu under kvällen har de såklart blivit sjuka igen, så nu är det åter igen tveksamt om de kommer att kunna gå till förskolan imorgon. Theo, som är frisk (än så länge) fick välja i morse om han ville gå till förskolan eller stanna hemma med sina sjuka syskon. Han valde förskolan. Jag förstår honom precis.
 
Matias börjar så sakteliga vänja sig vid att gå i skola (förskoleklass) även om han fortfarande tycker att det är läskigt när han ska gå dit på morgonen. På morgonen när vi kommer dit vill han helst inte släppa taget om mig. Men när jag hämtar honom på eftermiddagen vill han inte gå hem. Och på vägen hem kvittrar han på om hur roligt han har haft. Så det går definitivt framåt.
 
Mina sjuklingar fick följa med och handla mat idag.
 
 
Min hjälpreda Gabriel.
 
 Mina hjälpredor står redo för att plocka i varorna i kassarna (huller om buller).
 
 
Dagens fundering: "Varför heter det laga mat?, Maten är väl inte trasig? Borde det inte heta göra mat?"  (Matias 5,5 år)
 

Magont, läkarbesök och vab

Livet i v�r familj, sjuka barn Barn, Ensamstående, Mamma, Syskon, blodprov, feber, fyrabarnsmamma, läkarbesök, magont Permalink1
Igår, i slutet av en hoppingivande helg med barn som gav sken av att vara på stadig kurs mot ljuset i slutet av vabtunneln, var jag inställd på att gå och jobba idag. Styv i korken friskförklarade jag Matias och skickade iväg honom till simskolan tillsammans med sin morfar. Enligt rapport från morfadern simmade Matias på med full fart i bassängen och allt hade gått bra. Men när Matias kom var han väldigt trött och när det var dags att natta upptäckte jag att han kändes lite varm. 

Nattningen gick supersmidigt (det händer inte så ofta) och alla barnen somnade på max en kvart. Glad i hågen smög jag mig ut från sovrummet i tron att jag skulle hinna med att få lite egentid efter att jag städat undan lite. Men tji fick jag, både vad gäller egentiden och förhoppningarna om att få gå och jobba idag, för efter en halvtimme vaknande Matias alldeles genomsvettig, med feber. Inte jättehög (38,2 grader) men tillräckligt för att framkalla en våg av mammaångest.  Jag skickade iväg honom till simskolan fast han inte var frisk (till mitt försvar så verkade han faktiskt vara frisk)!!! Och med morfar dessutom (han anstränger sig till max då eftersom han vill visa hur duktig han är)!
 
I morse var Matias hängig och hade ont i magen. Eftersom han haft en hel del magont på senaste tiden, och nu dessutom hade feber, bokade jag en läkartid åt honom. Den avslappnade (dvs ansvarslösa, enligt mitt åter igen aktiverade superego) mamman från gårdagen var nu puts väck och istället var den ordinarie hönsmamman tillbaka, och vädrade blindtarmsinflammationstecken.
 
När småsyskonen (trillingarna alltså) skulle avlämnas på förskolan sa Camila att hon också hade ont i magen. Hon hade inte visat några tecken på att må dåligt så jag misstänkte att det snarare handlade om "jag vill också-effekten", dvs att hon också ville gå till doktorn, men jag vågade inte chansa. Så det blev bara Gabriel och Theo som stannade på förskolan. Camila fick hänga med på läkarbesök. Hon blev lite besviken när hon varken blev undersökt eller fick lämna blodprov och tyckte nog att det var rätt tråkigt att gå till doktorn. Matias, å andra sidan, var jättemodig. Han rörde inte en min medan sjuksköterskan klämde och vred på hans finger för att få ut tillräckligt med bloddroppar. Och det verkar som om läkarbesöket botade honom för efter det mådde han mycket bättre och febern har hållit sig undan hela dagen. Så nu är jag full av hopp igen, och inställd på att gå och jobba imorgon. 
 
Det blev till slut en riktigt mysig vabdag. Vi åkte och handlade och fikade och sen åkte vi hem och spelade Fler-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-dataspel en lång stund, utan stress och tusen avbrott. När en är van att alltid befinna sig i ett kaos med fyra barn som kivas och för liv så är det rena drömmen att vara med bara två av dem. Så lugnt och skönt (för både dem och mig)! Vi hade inte en enda konflikt under hela dagen.
 
"Mamma, få vi ta med nyckelpigan hem, snäääälla!!"
 
 
Till top