mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Höst och vinter är lika med VAB

Livet i v�r familj, sjuka barn Ensamstående, Höst, Mamma, Trillingar, VAB, Virus, fyrabarnsmamma, sjuka barn, vab Permalink2
Jaha, då var det dags. Hösten är här och vintern ligger framför oss. Det innebär VAB. Massor av VAB!
 
Igår fick bilen stå och barnen hämtades på skola/förskola till fots. I sällskap av deras moster. Vi tog vägen förbi en skogsdunge och hade en liten kanelbullens-dag-picknick på vägen hem. Mysigt. Men ett av barnen (Matias) var ovanligt tyst och stillsam. När vi kom hem visade det sig att han hade 39 graders feber. Vilken liten hjälte som knatade hem i höstkylan så sjuk utan att klaga!
 
En stund senare fick han sällskap i feberligan av Camila och idag har även Theo blivit medlem i klubben. Så nu är det ynkligt värre här. Och tyst och lugnt (för barnen, för mamman som ska ta hand om de sjuka barnen är det inte så lugnt). Obegränsad skärmtid (TV) gäller. Jag tar risken för eventuella hjärnskador eller vad det nu är för hemskt som obegränsat TV tittande kan leda till hos barn (jag överdriver, såklart får de inte hjärnskador av att titta på TV en dag). De ligger ju som sjuka sillar i soffan och det känns liksom inte schysst att låta dem ligga och stirra rakt ut i luften. Inget av mina försök till att underhålla dem har gått hem (måste nog erkänna att det bara har skett rätt lama underhållningsförsök från min sida idag). De orkar helt enkelt ingenting. Så TV:n får gå varm. Pyjamashjältar, Sofia den förste, Umizoomi, Musse och Racergänget, you name it, allt har vi sett (eller hört, i mitt fall).    
 
Bara en liten musketör, Gabriel, håller sig frisk. Än så länge. Att vara enda friskingen mitt i en skara sjuklingar är inte lätt. Han har kämpat på hela dagen för att få sina syskon att leka med honom, men utan framgång. Senaste timmen har han bytt strategi och försöker nu istället, ihärdigt, övertala mig om att vi ska gå ut på gården och leka. När jag förklarar för honom att det inte går för att hans syskon är så sjuka så hittar han på alla möjliga lösningar. Den senaste var att vi kunde lägga syskonen, i ett täcke, i rutschkanan medan vi leker.
 
Undrar just hur mycket virus den här hösten och vintern tänker bjuda på?
 
Dessa två är det synd om idag. Stackars små sjuklingar!
 
 
 
 En till stackars sjukling.
 
 
 Idag blir det massor av TV.
 
 
Igår firade vi kanelbullens dag i en skogsdunge på vägen hem
från skola/förskola.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ovälkommen gäst - magsjuka

Livet i v�r familj, sjuka barn 48 timmars regel, Ensamstående, Kräksjuka, Magsjuka, Mamma, Trillingar, fotbollsträning, fyrabarnsmamma Permalink3
Så kom vår mest avskydda oinbjudna gäst på besök igen. Hen kommer lite då och då och tränger sig på utan att bry sig det minsta om att hen inte alls är välkommen. Jag menar magsjukan. Alltså, bortsett från sånt som är riktigt hemskt, som krig, katastrofer och obotliga sjukdomar, så måste väl kräksjukan vara bland det värsta en småbarnsfamilj kan utsättas för. Men jag ska inte klaga för denna gång har vi varit lindrigt drabbade, än så länge. Camila vaknade igår morse och sa att hon behövde kräkas. Och sen gjorde hon det, igen och igen och igen, sju gånger totalt. Sen var det över. Det hela pågick i cirka två timmar. Ingen annan har insjuknat. Än. Peppar peppar!
 
Just vid kräksjuka brukar det inte vara så populärt bland andra föräldrar eller hos förskolepersonal om friska syskon lämnas på förskolan. Och såklart tycker inte jag heller att det är en bra idé att lämna barn som eventuellt kan vara kräksjukesmittade på förskolan. En vill ju verkligen inte att det ska bryta ut där. Men fyra barn på en liten yta, med bara en vuxen som ska hålla reda på dem allihop själv, är verkligen inte heller idealiskt när ett av syskonen har kräksjuka. Risken för att syskonen ska smittas blir då jättestor.
 
Hur som haver är allihop hemma sen igår. Det är ju 48 timmars karantän som gäller vid kräksjuka så vi är hemma idag också fastän alla tycks vara friska. Men Matias fick faktiskt gå på sin fotbollsträning igår trots den sjuka lillasystern, med ombyte i hallen (kom inte i närheten av systern) och händer som tvättades noga precis innan utgång för att minimera risken för smitta. Det är bara några veckor kvar på säsongen så det är synd om han missar de få gånger han har kvar. Måtte nu ingen annan bli sjuk!!!!
 
Matias kom iväg på sin fotbollsträning igår trots att lillsyrran var magsjuk. Barnens pappa
passade trillingarna medan jag höll på att frysa ihjäl på läktaren. Brrrr!!!!
 
 
 

Lämningsdilemma för den ensamstående mamman med sjukt barn

Förskola och skola, Livet i v�r familj, ensamstående, sjuka barn Barn, Ensamstående, Kräk, Mamma, Skola, dilemma, fyrabarnsmamma, förskola, lämna barn i bilen, lämning, sjuk, sjuka barn Permalink2
Visst är det lite körigt ibland (alltid snarare) att vara själv med fyra så pass små barn. Men jag tycker ändå att det går rätt bra, för det mesta. Bortsett från en viss dos kontant kaos så funkar det ändå någorlunda okej. Men ibland kör det ihop sig. Då sätts ensamförälderskapet på sin spets. Som i morse när en av trillingarna vaknade sjuk som bara den. Han låg som en liten ynklig skrutt och orkade knappt röra sig. Precis innan vi skulle ge oss iväg, i sista stund som vanligt, började han hulka och verkade behöva kräkas. Det vara bara till att hugga tag i en bunke och skynda sig iväg med det sjuka barnet under armen, fösandes de andra barnen mot bilen med andra armen. Att få en liten flock på tre barn att snabbt ta sig till bilen är betydligt klurigare än vad en kan tro. De har en enastående förmåga att distraheras och fastna, eller ta av mot andra håll, under den korta vägen på en våning ner och sen ca 15 meter som vi ska ta oss från det att vi kommer ut från lägenhetsdörren (något som i sig kräver en hel del fösande) och fram till bilen. Men det var inte vägen till bilen som var problemet i morse, utan det var när vi kom fram till förskola/skolan som jag hamnade i knipa. Då var det typ två minuter kvar till Matias skulle börja och till skolan får en ju liksom inte komma för sent. Så det var bråttom. Men vad skulle jag göra med det sjuka syskonet?  Jag kunde ju inte ta in ett barn som höll på att kräkas in i varken förskole- eller skolbyggnaden. Hur pinsamt vore det inte om han satte igång och kräkas där? Och vilka arga blickar skulle inte det föranleda från de andra föräldrarna? Och så klart ville jag inte utsätta barnen där för eventuell smitta. Men att lämna ett litet barn som tycks vara på väg att kräkas ensam i bilen kändes verkligen inte heller något vidare bra. Tänk om han sätter i halsen eller nått!!!! 
 
I det ögonblicket önskade jag verkligen att vi hade varit två föräldrar så en hade kunnat stanna hemma med det sjuka barnet medan den andre lämnade de friska barnen på förskola och skola. Nu blev det istället så att sjuklingen fick vänta i bilen, medan jag sprang in med de andra. Med stirrig blick hasplade jag ur mig något om ett sjukt barn i bilen till Matias fröken och dumpade (usch ja, så kändes det nog för honom) av Matias, och sen föste jag springande iväg de andra två mot förskolan för en liknande dumping där.
 
På en hjärt- och lungräddningskurs som jag gick för ett tag sen fick jag lära mig att en har högst fyra minuter på sig från det att ett barn sätter i halsen tills problemet måste vara löst om det ska finnas en chans till ett gott slut, och jag tror faktiskt att jag nästan lyckades lämna tre barn på två olika (dock nästan bredvid varandra) ställen och hinna tillbaka till bilen på fyra minuter. Där satt såklart min sjukling alldeles lugnt och väntade utan att ha kräkts och utan att ha varit ens i närheten av att sätta i halsen. Ensamstående föräldrar med fyra små barn borde alla få vara av den coola sorten. Neurotiska hönsmammor som jag är nog egentligen inte lämpade för det.
 
Tillfriskning pågår (sötaste lilla sjuklingen Theo!).
 
Sjuklingen piggnade till under dagen och vi klarade oss från kräkningar även om det var nära. Så den som känner att den går igång på det faktum att syskonen fick gå till skola och förskola trots att ett barn mådde illa kan vara lugn (och bespara sig arbetet med att skriva en kommentar om det). Just denna lilla sjukling har en tendens att må illa när han är förkyld och eftersom två av trillingarna redan har varit förkylda, och tagit sig igenom det, så var jag rätt säker på att det var en förkylningsslemmig hals det handlade om, inte kräksjuka. Vid risk för insjuknande i kräksjuka håller jag så klart även syskonen hemma. Men om det handlar om förkylning och en är sjuk och de andra pigga så föredrar jag att lämna de friska barnen på förskolan så att det sjuka barnen kan få en chans att vila.  
 
Till top