mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Isoleringen fortsätter - mera VAB

Livet i v�r familj, VAB, sjuka barn Ensamstående, Mamma, Trillingar, VAB, fyrabarnsmamma, livet med barn, påsklov, vab Permalink0
För det mesta är jag inte alls olycklig över att vara ensamstående, trots att livet med fyra barn hade kunnat vara mycket enklare om det hade funnits två vuxna händer och en inkomst till i hushållet. Men visst skulle jag gärna ha haft en partner att dela familjelivet med om det skulle ha funnits någon som jag vore samstämd med, som på riktigt vill leva jämställt, som ger lika mycket som han tar, och som ser mina behov som lika viktiga som sina egna (och barnens behov som viktigast). Men så har inte de förhållanden som jag har haft i mitt liv sett ut. Åtminstone inte efter ett tag. Och ärligt talat verkar det vara rätt få förhållanden som ser ut så. 
 
Men just nu skulle nog ha varit bra för mig att ha en vuxen till i hemmet. För nu har jag varit hemma med barnen i mer än tre veckor och kommer jag inte hemifrån snart blir jag nog galen. Alltså, vi har varit ute, varit på lekplatser, handlat, och lite sånt. Men jag har hela tiden varit tillsammans med barnen och hur mycket jag än älskar dem så behöver jag få ha lite vuxenliv snart! Hade jag haft en partner hade jag haft någon att föra vuxna samtal med och det hade varit möjligt att ta en paus ibland. Då hade vi ju faktiskt kunnat turas om med att vabba. Fasen vad bra det hade varit!  
 
Jag såg verkligen fram emot att få gå till jobbet idag. Tre veckor har gått sen jag var där sist. Först var Theo sjuk, sen Matias, sen opererades Gabriel (halsmandlarna), och sen hade vi påsklov. Idag skulle, enligt planen, hemmaisoleringen brytas och jag skulle få vistas i vuxenvärlden igen. Men så blev det inte. För igår blev Camila sjuk. Hon hostade, fick feber, och toppade sen det hela med att kräkas några gånger. Så jag fick vabba idag igen. Och på grund av kräkningarna fick jag ha hela gänget hemma (ifall att någon skulle vara smittad). Och allihop har vi varit på uselt humör hela dagen. Inte kul.
 
Idag är Camila så gott som frisk igen, men eftersom hon kräktes igår får vi snällt stanna hemma imorgon också. 48- timmarsregeln får en inte tumma på, då blir en inte poppis hos förskolepersonalen, eller hos de andra föräldrarna. Men jag tror inte att det är något kräkvirus hon har åkt på. Mina trillingar har allihop en tendens att kräkas när de har ont i halsen.  Helt säker kan jag dock inte vara.
 
Det är visst denna lilla busunges tur att vara sjuk nu.

Gabriels operation - nu är halsmandlarna borta

Livet i v�r familj, sjuka barn Ensamstående, Kräk, Kräksjuka, Magsjuka, Mamma, fyra barn, fyrabarnsmamma, halsmandlar, läkning, operation Permalink1
Med allt virus som har cirkulerat i denna familj den senaste tiden så var jag rätt säker på att Gabriels planerade halsmandelsoperation i torsdags skulle bli uppskjuten. Men jag hade fel. Operationen blev av, trots att jag har varit dunderförkyld hela veckan, och trots att Theo hade kräkvirus i tisdags morse, och trots att jag och Matias spenderade dagen före operationen på akuten med hans inflammerade öra.
 
Allt gick bra och Gabriel var jättemodig. Efter operationen, när han låg på uppvak, var han dock inte lika glad längre.  Groggy och på uselt humör (helt förståeligt) protesterade han högljutt när jag trugade om att han skulle dricka lite saft. Sköterskan talade gång på gång om för mig hur viktigt det var att han drack och sa att jag måste vara bestämd. Sen sa hon också att jag måste försöka få honom att vara tyst så att de barn som sover får sova i lugn och ro. Alltså, hennes barn, om hon har några, är nog inte av samma sort som Gabriel om hon tror att det fixar biffen att bara vara lite bestämd. För att vara bestämd funkar bra på 50% av mina barn, men får helt motsatt effekt på den andra halvan av barnaskaran. Där möts bestämdhet istället av väldigt högljudda protester, så att be mig att vara bestämd mot barnet och samtidigt be mig att  försöka få honom att vara tyst, är att be mig att utföra mirakel. Det var inte vad jag behövde då, trött efter att, dunderförkyld, ha nattvakat med sjuka barn hela veckan. Så det var så skönt när vi äntligen fick åka därifrån, även om Gabriel då fortfarande var groggy och därför inte fick gå själv vilket han blev väldigt, högljutt, arg för och alla som satt i väntrummet fick beskåda hans ilska (och höra) medan jag kämpade för att få på honom hans ytterkläder och komma iväg därifrån. Då kändes livet inte så roligt. Jag såg framför mig hur Gabriels usla humör skulle hålla i sig hela återhämtningsperioden och trodde att jag hade tio till tolv dagars total kamp framför mig. Tårarna brände innanför ögonlocken.
 
Men så fort Gabriel nyktrat till så blev han på bra humör och så har det fortsatt sen dess. Bortsett från när han ska ta sin medicin. Då protesterar han så högljutt att jag på riktigt oroar mig för att grannarna ska göra en orosanmälan till soc. Samma sköterska som sa till mig att vara bestämd mot Gabriel på uppvaket förklarade också för mig hur viktigt det är att Gabriel tar sina mediciner och när jag sa att det kommer att bli en kamp eftersom han avskyr att ta medicin log hon och sa att det nog går bra bara jag är bestämd. Det måste vara skönt att tro att det är så lätt. Och med en del barn är det ju faktiskt så lätt. Men barn är olika och livet skulle vara lite enklare för de föräldrar som har fått barn av den lite "svårare" sorten om alla vuxna förstod det. För det som stressar mig när jag kämpar för att få mitt barn att "uppföra" sig så som omgivningen vill att han ska göra är oftast inte själva situationen, utan det faktum att den stör andra vuxna. Och det blir inte bättre av att dessa vuxna ofta har åsikter om hur jag borde hantera situationen med mitt barn. Det finns förvånansvärt många som tror sig veta bättre än jag hur mitt barn bör bemötas för att hans beteende ska bli det önskvärda. Det är rätt arrogant faktiskt.
 
Gabriels medicin ska tas fyra gånger om dygnet. Tre olika sorter. I rätt stora doser. Det är hemskt. Han hatar det och jag hatar att vara tvungen att tvinga honom till det. Måtte dessa dagar passera förbi fort!
 
Förutom eländet med medicinen så har han mått förvånansvärt bra hittills.  Så bra att jag ett tag tänkte att vi kanske kommer att klara oss igenom detta ganska lindrigt. Så tänkte jag till för en stund sen. Då satte Matias igång med att kräkas. I sin jakt på att snabbt få tag på en bunke att kräkas i lyckades han pricka in att kräkas rakt in skåpet där vi förvarar bunkar, ugnsformar och dylikt. Så nu får jag sanera ett helt skåp. Och så på golvet också förstås. Och över sig själv.
 
Nu är det svårt att hålla paniken borta. Vad händer om Gabriel blir smittad av kräksjuka nu? Att kräkas när man har sår i halsen som ska läkas, och det dag 4-7 från operationen finns risk för blödningar och jag har fått instruktion om att ringa ambulans direkt om det sker, är nog bland det mest olämpliga en kan råka ut för.
 
Och stackars Matias! Han går direkt från öroninflammation till kräksjuka.
 
Kan livet aldrig bara få vara lite enkelt??? 
 
Söta Gabriel, lite medtagen men vid gott mod, förutom när medicinen ska tas.
 
 

Dålig start på veckan

Livet i v�r familj, sjuka barn 48 timmars regel, Ensamstående, Förkyld, Kalas, Kräksjuka, Leos lekland, Mamma, Trillingar, Virus, fyrabarnsmamma, lekland, operation, vab, öroninflammation Permalink0
Efter en aktiv helg, med mysig korvgrillning ute i naturen med morfar (dvs min pappa) och kusinen (dvs min systerdotter) och hennes pojkvän på lördagen och barnkalas på ett lekland på söndagen, där den enda lilla skuggan var att mina små trillingar lyckades dra ner stämningen på kalaset som de var bjudna på genom att bli rädda och förtvivlade när de skulle gå in i kalasrummet på leklandet, så har denna vecka börjat rätt dåligt.
 
Fast egentligen började det dala utför redan på söndag kväll. Jag hade under eftermiddagen känt mig lite konstig och framåt kvällen började det kännas tjockt i huvudet. Under natten blev jag dunderförkyld och eftersom jag är rätt duktig på katastroftänkande så ägnade jag natten till igår åt att ha ångest över att vi nu skulle ligga sjuka i influensa i några veckor framöver. Dessvärre fick jag sällskap i nattens vakenhet av Matias, som hade fått ont i örat. Ångesten var dock i onödan eftersom den förväntade höga febern har uteblivit och jag kan konstatera att det inte är något värre än ett vanligt förkylningsvirus vi har drabbats av. Även om det inte heller är så kul, särskilt när en har fyra barn att ta hand om samtidigt som en känner sig risig, så är det ju betydligt bättre än att gå omkring med hög feber i en vecka.
 
Eftersom Matias hade haft ont i örat under natten, och Theo dessutom vaknade snorig och lite småhes, så fick det bli vab igår. Och det var jag glad för, för jag var själv inte i skick för att jobba. Under dagen igår var det lite snörvligt hos Theo, men Matias var pigg, ända till kvällen. Då satte öronvärken igång igen. Så det blev ytterligare en natt med minimalt med sömn och idag fick det bli vab igen och eftersom jag fortfarande är rätt förkyld så kändes det rätt skönt att få stanna hemma i morse också. Åtminstone en liten stund. Till dess att Theo satte igång med att kräkas. Sen kändes ingenting skönt längre, bara eländigt.
 
Theo kräktes några gånger under loppet av lite mer än en timme. Efter det har han varit hur pigg som helst, bara lite snorig. Så (peppar, peppar) det gick snabbt över. Men framåt eftermiddagen satte Matias öronvärk igång igen och nu (på kvällen) har han feber. Så det är väl en öroninflammation han har fått. Stackare!  Sitter det fortfarande i imorgon måste det nog till ett läkarbesök. Måttligt roligt känns det att rodda med läkarbesök när en har en hel liten barnaskara som sitter i 48 timmars karantän att ta hand om samtidigt (även den öroninflammationsdrabbade lilla sjuklingen ligger ju i riskzonen för att vara smittad av kräkviruset). En sån grupp är det liksom inte så lämpligt att ta med till en vårdcentral.  
 
Alla dessa olika virus och sjukdomar (både förkylning och kräksjuka samtidigt plus lite öroninflammation på det) dyker såklart upp hos oss just den vecka då Gabriel är inbokad för operation. Han har stora halsmandlar och på torsdag är det tänkt att det ska åtgärdas. Oddsen för att den operationen blir av känns nu väldigt låga.
 
 
Korvgrillning ute i det fria, med morfar och kusinen (inte med på fotot) och hennes pojkvän.
 
 
Inte förrän de andra barnen hade gått ut ur leklandets kalasrum vågade sig mina små in där. De
höjde inte direkt stämningen på kalaset med sin närvaro denna gång, två av dem var ledsna och
ville helst hänga på mina ben och den tredje (som aldrig är rädd för något) blev förvirrad av sina
syskons reaktion och började också hänga på mina ben för säkerhets skull.
 
 
 
 
Till top