mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Höstlovets första dag - på barnakuten

Livet i v�r familj, ensamstående, sjuka barn 1177, Barnakut, Blod, Ensamstående, Höstlov, Kräk, Mamma, Sjukhus, fyrabarnsmamma Permalink1
Känsliga läsare varnas! Symptom på magsjuka nämns frekvent i inlägget.
 
Höstlovet första dag blev inte riktigt som jag hade tänkt. Tanken var att vi skulle ha umgåtts tillsammans hela dagen,  jag och barnen. Kanske lite lekplatslek på dagen och sen lite spel (brädspel alltså, inte dataspel) under kvällen. Så blev det inte.
 
Istället väckte Camila mig strax före sex imorse och berättade att hon behövde kräkas. Några sekunder senare satte det igång! Hon kräktes så många gånger så jag tappade räkningen. Stackars lilla unge!  
 
Efter att det pågått i ungefär en timme upptäckte jag bloddroppar i kräket. Jag blev jätteorolig och ringde 1177 som sa att jag skulle åka in med henne till akuten. När jag frågade hur bråttom det var och försökte förklara min situation fick jag bara till svar att hennes bedömning var att vi borde åka in. När jag då sa att jag inte ifrågasätter hennes bedömning utan bara behöver veta om det är bråttom eller inte eftersom jag måste få med mig fyra barn som fortfarande inte har gått upp från sängen vilket kan ta lite tid suckade sjuksköterskan i luren och upprepade att hennes bedömning var att vi behövde åka in. Trodde hon att jag försökte komma undan från att behöva åka in till akuten med mitt sjuka barn? Att jag var för bekväm (lat) för att göra den ansträngningen? 
 
Att vara själv med alla fyra barnen på en akutmottagning är inte direkt någon drömsituation. Jag tror inte ens att det skulle vara möjligt. De klarar ju liksom inte av att sitta still och vänta själva i ett väntrum i flera timmar eller ens i flera minuter. Att lämna över ett sjukt barn till sjukhuspersonalen för att sen sätta sig i väntrummet med de andra barnen känns inte heller som ett bra alternativ.
 
Så jag ringde barnens pappa som sa att han skulle komma direkt. Men han bor i en annan kommun och det tar honom mer än en timme att ta sig hem till oss. Så hur skulle jag göra? Valet stod mellan att åka in med alla barnen i släptåg eller invänta deras pappas ankomst för att sen åka till akuten med bara Camila. Det slutade med att jag gjorde båda. Barnen lastades in i bilen och vi åkte och tankade bilen (så klart uppstår akuta lägen just när bränslemätaren indikerar tom tank) och därefter hämtade vi upp barnens pappa vid stationen och sparade på så vis in den tid det skulle ha tagit för honom att ta sig från stationen och hem till oss.
 
Medan jag gjorde i ordning barnen fortsatte Camila att kräkas och det fortsatte att vara bloddroppar i kräket. Men hon var ändå förhållandevis pigg och alert. Det var tur, för att få alla barnen påklädda och färdiga för utgång tog en stund även om allihop faktiskt för en gångs skull gjorde det jag bad dem om och klädde på sig utan protester. Att alla blev bajsnödiga just då kunde de ju inte hjälpa. Men det är fascinerande (eller snarare j-ligt irriterande) att det alltid blir så när vi har bråttom.
 
 
Sista spyan kom i bilen på väg till sjukhuset. Sen var det över och när vi kom till barnakuten var Camila hur pigg som helst. Såklart. För så brukar mina barn nämligen göra. Det vill säga, bli friska så fort vi kommer till en vårdanläggning så att jag framstår som en neurotisk hönsmamma som stjäl värdefull vårdtid från barn som är sjuka på riktigt.
 
Pojkarna fick åka hem med sin pappa medan jag och Camila stannade på barnakuten hela dagen lång. De hittade som tur var inget allvarligt fel på henne. Proverna visade att hon har en infektion och vi fick besked om att bloddropparna med största sannolikhet berodde på att ett blodkärl brustit på grund av ansträngningen som hennes lilla kropp utsätts för i samband med kräkningarna. Ungefär som näsblod, fast någonstans i magen eller på vägen dit. Inget farligt alltså. Puh!!!
 
I detta sjukhusrum har Camila och jag spenderat mååånga timmar idag. Det var inte så roligt men jag var så stolt över min lilla tjej som väntade så tålmodigt och som gjorde, och stod ut med, allt som sjukhuspersonalen bad henne om utan att klaga. Plåstrena på fingrarna avslöjar hur mycket hon blivit stucken. Det var svårt att få ut tillräckligt med blod så de klämde och klämde och stack och stack. Stackars Camila!

Dunderförkyld efter halloween

Livet i v�r familj Permalink0
Jag vet inte vad som är värst, att vara sjuk samtidigt som barnen är sjuka (och behöva ta hand om sjuka barn när man själv är sjuk) eller att vara sjuk när barnen är friska (och härjar omkring som vilda gaseller i vår lilla trea, rejält uttråkade efter att ha varit inne med sin sjuka mamma hela dagen)? Och när är det är mest synd om barnen? När de är sjuka själva eller när de i friskt och piggt tillstånd tvingas till husarrest på en liten yta på grund av att deras mamma inte orkar gå ut med dem? Eller kanske är det värsta ändå det faktum att vi hade en massa gäster hos oss igår som nu kanske är smittade av dunderviruset som jag igår inte hade en aning om att det skulle bryta ut under natten till idag? Måtte det vara snabbt övergående!!
 
Igår bjöd vi storfamiljen (morfadern, mostern, kusinerna, kusinens pojkvän) och barnens pappa på Halloweenlunch. Det blev pumpasoppa med en massa olika tilltugg. Jag var jättenöjd med soppan som blev supergod, enligt mig. Men den gick inte alls hem hos barnen (eller hos barnens kusin + pojkvän). 75% av barnaskaran (pojkarna) vägrade att ens smaka på soppan, medan de resterande 25% (Camila) tyckte att det var gott. Men barnen åt av prinskorvar, halloweennuggets och salami, så de gick ingen nöd på dem. Till efterrätt blev det glass med marängspöken och chokladbollsfladdermöss som barnen pysslat ihop under fredagskvällen.
 
Jag skulle gärna ha illustrerat detta inlägg med en lång radda färgglada foton på barnen i sina utstyrslar (de var sååå läskiga och sååå söta) men som vanligt han jag knappt ta några foton. 
 
Kommer inte våra gäster snart!!!! (det finns en liten busig häxa inne i häxhatten).
 
 
Inte konstigt att Theo ser lite orolig ut, han sitter till bords bredvid ett
monster och en häxa (det finns dessutom tre vampyrer och ytterligare
en häxa i resten av sällskapet).
 
Så här farlig kan en vampyr se ut (bakom vampyren
syns även den läskiga, rynkiga och stornäsade, häxan Camila)
 
 
Gabriel ville vara ett monster. Jag vet inte riktigt om
det var det han var, men läskig var han i alla fall (och söt!).
 
 
 
Gästerna bjöds på chokladbollsfladdermöss som barnen gjort.
 
 
Det var inte så lätt att måla ögon och mun på maräng-
spökena så en del såg mer ut som monster än som spöken.
 
 
Bästa halloweengodisskaparen Gabriel! Syskonen
gjorde några stycken fladdermöss och några stycken
marängspöken var, men Gabriel gjorde massor.  Kanske
ser vi här början på en framtida karriär som konditor?
 
 
 
 

Dagens värsta hot

Livet i v�r familj, föräldraskap Barnuppfostran, Ensamstående, Hot, Hur får man barnen att lyssna?, Mamma, Mutor, fyrabarnsmamma Permalink2
"Om du inte äter upp din yoghurt får du inte fylla år och ha kalas och få presenter" sa Camila till Theo imorse när han inte ville äta sin frukost. 
 
Vilket hot! Undrar just var, och från vem, hon har lärt sig att hota på det viset??? Det är nog dags för mig att på allvar fundera över vilka strategier jag använder för att få barnen att göra som jag vill. 
 
Att ta till olika former av hot är ju ett effektivt sätt att få barnen att lyda och när en är trött (som jag hela tiden är) och inte har orken till att lirka och resonera så är det tacksamt att ta till. Jag, som på ett ideologiskt plan är emot både hot och mutor som uppfostringsmetod, gör det hela tiden. Mest handlar det om skärmtid (spela på plattan) som jag både hotar med att ta bort och använder som muta. Och slåss någon så blir det avdrag i lördagsgodiset, något som resulterat i att Matias som ju är storebror med alla de fysiska maktfördelar som det innebär (större, starkare, snabbare) sällan får lika mycket lördagsgodis som syskonen (de klarar sig bättre undan lördagsgodisavdragsbestraffning eftersom de har färre syskon som de vågar slå). 
 
Men jag vill egentligen inte alls hota mina barn. Jag vet bara inte hur jag annars ska få dem att lyssna på mig?
 
Med fyra stycken att hantera själv blir det många situationer som måste förhindras, eller genomföras, rätt akut och att hela tiden vara pedagogisk är ofta inte möjligt för mig. De måste helt enkelt göra som jag säger i många lägen eftersom det annars kan bli farligt eller få andra negativa konsekvenser. Jag kan till exempel bara hålla två av dem i handen åt gången. Då måste de som jag inte har direktkontroll över i form av ett handgrepp låta bli att t.ex. springa iväg ut i trafiken, ta sönder saker i matvarubutiken, springa runt och föra liv i kassakön, etcera. Och hur mycket jag än pepprar dem med positiv bekräftelse varje gång de gör som jag ber dem, så lyckas jag inte få det att fungera förrän hoten kommer fram. Då först tycks de höra vad jag säger. 
 
Hur gör ni för att få barnen att samarbeta? Tips tas tacksamt emot!
 
Theos stil imorse var oslagbar! Det fattas bara häst, sköld och lans. Camila var lite mindre riddaraktig och körde istället med eklektisk blandning av färger. 
 
 
Till top