mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Sömnbrist - zombie

Ensamstående småbarnsmamma, Livet i v�r familj, sömn Barn som inte sover, Barn som vaknar på vaknar på natten, Ensamstående, Mamma, Trillingar, Trött, fyrabarnsmamma, halloween, sömnbrist, uppvakning, zombie Permalink1
Jag har gått in helhjärtat för zombietemat denna halloween. Helt utan att anstränga mig. Jag har inte ens behövt klä ut mig. Extrem sömnbrist i kombination med en dunderförkylning som inte vill ge vika (såklart, immunförsvaret behöver ju sömn för att fungera) har förvandlat mig till en levande död.
 
Vanligtvis vaknar barnen ungefär en gång per natt, var. Dessvärre är de inte synkade i sina uppvakningar och eftersom de alltid väcker mig så innebär det att jag för det mesta blir väckt ungefär fyra gånger per natt. Fast, det händer skapligt ofta att det faktiskt är någon av dem som sover natten igenom, eller somnar om utan att väcka mig. De nätterna blir jag "bara"väckt tre gånger.
 
Antalet nätter då jag har fått sova hela natten igenom, det vill säga utan att bli väckt antingen under natten eller före 5:30 på morgonen, under de senaste snart sex året (sen Matias föddes) kan jag räkna på en av mina händers fingrar. Och då får jag ändå ett finger över.
 
Att bli väckt tre till fyra gånger per natt har jag vant mig vid och även om jag aldrig känner mig utvilad eller pigg (tror inte att jag kommer ihåg hur det känns) så kan jag ändå fungera skapligt bra efter en sån natt.  Ett uppvaknande per barn under en natt betraktar jag därför som en natt då barnen har sovit bra. Det vill säga en bra natt. Men barnen har också nätter då de sover dåligt. Eller perioder, snarare, för det handlar sällan om en enstaka natt då och då utan brukar hålla i sig i dagar, ibland veckor, i streck. Barnen turas om med att ha såna perioder, även om två av dem har det betydligt oftare än de andra två. Ofta kommer dessa perioder i samband med en förkylning, någon utvecklingsfas, eller någon stor händelse (t.ex. jul) eller förändring i deras liv.
 
Just nu är vi i en sån period. Och eftersom det är höst och stundande vinter, med alla virus som följer på det, så lär det bli många såna perioder tiden framöver. Två av barnen har sovit uruselt i en veckas tid nu. En av dem vaknar flera gånger under natten och gnäller. Den andra har svårt att somna på kvällen men vaknar ändå pigg som en lärka klockan fem på morgonen. Jag har försökt att få barnet ifråga att förstå tjusningen i att tyst smyga upp och leka i lugn och ro medan vi andra sover klart, men det går inte alls hem hos barnet som istället är fast inställd på att alltid se till (med hjälp av bryska klappningar och genom att prata högt) att få sin mammas sällskap i vakenheten i ottan (en viss mörkerrädsla kan nog ha en del med det att göra). För det andra barnet, som vaknar under natten, har jag försökt att förklara att om det nu är nödvändigt att väcka sin mamma under natten så är det i alla fall bättre att berätta vad det är som stör en, så att mamman kan försöka hjälpa barnet, än att ligga och gnälla högljutt i en timme. Men inte heller det barnet verkar vara inne på min linje. Så jag fortsätter att känna mig som, se ut som, och uppföra mig som en zombie, trots att Halloween nu är över.
 
 
 
Jessica Nilssons foto.
Jag hittade denna bild (ovan) i mitt facebookflöde, postad av annan trillingmamma. Men alltså, om jag ändå såg så fräsch ut! Jag liknar nog mer denna snubbe:
 
Bildresultat för zombie
 
 
 

Tidig fredagkväll - med hopp om sömn

Livet i v�r familj, sömn Barn som vaknar på vaknar på natten, Ensamstående, Mamma, Nattning, Sömn, fredag, fredagsmys, fyrabarnsmamma, sömnbrist Permalink1
Plötsligt händer det! Alla fyra barnen somnade före 20:00! Två av dem sov redan 19:30. De var så trötta så de bara hann se halva fredagsfilmen, och själva myset, det vill säga popcornen, hann vi inte med alls.
 
Vanligtvis brukar de få vara uppe lite längre på fredagar för att hinna se en film efter middagen. Men det gör egentligen ingen skillnad, för de brukar ändå inte somna förrän någon gång mellan 20:30 -21:00, oavsett när de nattas (mån-fre nattas de 19:30). Eller, oftast är det någon som slocknar tidigt, direkt vid läggning, och någon som somnar sent. Vem av dem som gör vad varierar dock.
 
Nu tänker faktiskt även jag gå och lägga mig i förhoppning om att också jag ska somna mycket tidigare än jag brukar. Jag är nämligen helt galet trött. Natten till idag sov jag bara en kort stund. En av mina små musketörer hade magont som höll både honom och mig vakna i några timmar under natten. När han väl lyckades somna vaknade en annan liten musketör och när hon väl lyckades somna om vaknade storebrodern och behövde gå på toa. När han väl somnade om och jag också var på väg att göra det ringde väckarklockan och det var dags att gå upp.
 
Finns det något finare än sovande barn? De är så underbara! Klockan 19:30 sov dessa små (Matias och Camila) redan, trots att det är fredag. Några minuter senare sov även de andra två bröderna.
 
 
 
 
 
 

Jag behöver sömn!!!!!

Livet i v�r familj, sömn Barn, Barn som inte sover, Barn som vaknar på vaknar på natten, Ensamstående, Mamma, Sömn, Sömnproblem, fyrabarnsmamma, livet med barn, samsovning, småbarn, sömnbrist Permalink1
Barnen sover uruselt. Förmodligen är det sviterna av den förkylning som vi nyss (jag är fortfarande inte igenom än) har tagit oss igenom som ställer till det.  De vaknar flera gånger per natt. Alla fyra! Inte samtidigt dock, utan de turas om med att vakna och vilja ha (kräva) min uppmärksamhet. Jag hinner ibland inte ens slumra till mellan väckningarna, direkt när en av dem somnar om så vaknar nästa. Att ligga kvar och hoppas på att de ska somna om utan att bli omstoppade är inte ett alternativ. Tro mig, jag har försökt. Då slutar det istället med att de väcker syskonen då kraven på uppmärksamhet (i form av omstoppning, klappning och mjukt hyssjande) uttalas med stigande stämma. De ger sig helt enkelt inte förrän den trötta mamman har pallrat sig upp och tillhandahållit de krävda företeelserna. Kraven (behoven) är inte så välformulerade, de utrycks "mamma!", men vid det här laget har jag lärt mig vad som funkar bäst för en snabb omsomning. 
 
Att vakna på natten, i mörkret, kan nog vara skrämmande för ett litet barn. Det verkar i alla fall mina barn tycka. Och nog kan jag hitta några diffusa minnen av det i min egen barndomsminnesbank. Så jag förstår dem. Jag förstår också att de då vill krypa upp i min säng. Så jag låter dem göra det. Att tvinga ett skrämt barn att ligga själv i sin säng är liksom inte möjligt för mig. Men förståelse hjälper tyvärr inte mot den skoningslösa trötthet som jag nu dras med.   
 
Trångt blir det i min säng. För alla fyra är ju drabbade. En efter en kommer de smygande under natten (inte så värst smygande förresten, att bli trampad och klättrad på är jag numera så van vid att jag knappt märker det). Det slutar med att barnen ligger huller om buller i sängen medan jag själv får (försöka) sova på cirka tjugo centimeter precis invid sängkanten, vid fotändan (ofta med någons fot i ansiktet). Sömnkvaliteten blir liksom inte direkt på topp då.   
 
"Elefantis säger god natt till dig mamma".
 
 
Hur många gånger kommer denna lilla parvel att vakna i natt måntro?
Till top