mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Hej jobb och otillräcklighet - och heja Rickard Söderberg!

Allmänt, Ensamstående småbarnsmamma Bläckfisk, Mamma, Näthat, Otillräcklighet, Rickard Söderberg, mammablogg, vab Permalink1
Med blandade känslor kom jag idag tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma i nästan tre veckor. Två veckor VAB och sen sjuk själv. Det var roligt att vara på jobbet igen. Att få njuta en stund av tystnaden som råder på ett kontor och sitta i lugn och ro framför datorn utan att bli avbruten av barn en endaste gång.
 
Hej hej jobbet!
 
Fast i vanliga fall brukar det vara full rulle på mitt arbete. Då är det varken särskilt tyst eller så att en får arbeta särskilt långa stunder i streck utan att bli avbruten (fast av vuxna då förstås, det finns inga barn på jobbet). Men det är ändå mycket lugnare än hemma i småbarnkaoset. Men idag var det både höstlov och halvdag så många av mina kollegor var lediga och de som var på plats satt och pysslade med sitt. Jag njöt av tystnaden och lugnet. 
 
Att komma tillbaka till jobbet efter att ha varit borta i flera veckor var roligt men också stressande. Jobbhögen har växt och börjar lite smått likna Eiffeltornet, det som skulle har varit klart för några veckor sedan ligger fortfarande och väntar på att färdigställas, och inboxen i mailen är översvämmad. Jag är otillräcklig både på arbetet och hemma. Som småbarnsförälder klarar jag inte av att leverera på jobbet i samma utsträckning som förut. Arbetstiden som blir över mellan förskolelämningar och hämtningar, VAB, tandläkar/BVC/läkarbesök, etcetera, räcker inte till. Med fyra småbarn blir det omöjligt. Till det tillkommer den ständiga tröttheten som också påverkar kapaciteten att prestera och leverera. En blir inte särskilt smart eller snabbtänkt av extrem sömnbrist. Egentligen är det ett under att småbarnsföräldrar klarar av att arbeta alls. Åtminstone i de fall då de är ensamstående med fyra små barn.  
 
På väg till jobbet imorse läste jag Rickard Söderbergs kolumn i Metro. (publicerat 29/10).  Så genialt bra skrivet!  Jag citerar; "Att sätta eld på ett hus där ett barn ligger ensamt i en säng och längtar efter en förälder är kvintessensen av totalt mörker. Det vittnar också om en intelligens i nivå med min mögliga kompostpåse." . Jag för min del tror att den mögliga kompostpåsen nog har lite högre intelligens än de som bränner ner asylboenden. Du har rätt Rickard, ord är ofantligt viktiga! Med ord konstrueras det onda och det goda . Med ord agiterar och mobiliserar de som vill sprida hat och de som vill sprida kärlek (heja dem!). Till och med våra tankar är formulerade i ord.
 
Bildresultat för rickard söderberg
Rickard Söderberg sprider kärlek och bekämpar hat med ord.
 
För en liten stund sen läste jag Rickard Söderbergs kolumn igen. Denna gång i nätupplagan av Metro. Den följdes då av 17 kommentarer. När jag läste dem blev jag rädd. Jag hade tänkt att själv skriva en kommentar om att jag uppskattade kolumnen, med en länk till min blogg och det jag just nu håller på att skriva. Men efter att ha läst igenom kommentarsfältet lät jag bli, av rädsla. Jag vill inte att någon av dessa otäcka nättroll ska hitta till min blogg. För efter att ha läst igenom kommentarerna som följde på Rickard Söderbergs kolumn "Rasistiska ord och anlagda bränder börjar med ord" kände jag plötsligt ett starkt behov av att skydda mina barn.

Prostest mot "man"- ordet och lovsång till hösten.

Allmänt "man", Höst, Könsnormer, Personliga pronomen, Språkbruk, Årstider Permalink2
Jag har fått en del kommentarer på att jag skriver "en" istället för "man" när jag refererar till ett icke- könsdefinierat subjekt, det vill säga till människor i allmänhet. Fast i mitt förra inlägg, från i tisdags, använde jag faktiskt "man" igen. Jag resignerade. Tyckte plötsligt själv att det lät för konstigt med "en". Och det låter ju lite konstigt, eftersom vi inte är vana vid det. Enligt grammatiken är det ordet "man" som ska användas när en refererar till ett odefinierat (könsmässigt) subjekt. "En" används som personligt pronomen i objektform.  Ingen reagerar när ordet "man" används för att representera människor i allmänhet. Det låter helt rätt, eftersom vi är vana vid att det ska låta så. Men jag är en sån där tjurig person som reagerar på just såna saker. Jag är nämligen trött på att vår värld är så galet mansdominerad och jag är trött på att det alltid är mannen som är norm. Jag är trött på att kvaliteter som förknippas med manlighet hyllas till skyarna medan kvaliteter som betraktas som kvinnliga används som skällsord. Jag är trött på att uttryck som till exempel "du kör som en kärring" eller "du slåss som en tjej (varför ska en slåss över huvud taget?)" inte ses som komplimanger. Det borde de. Därför vill jag inte använda ordet "man". Det representerar inte mig. Jag är inte någon man. Jag vill ersätta det med ett neutralt ord som representerar människor i allmänhet och som struntar i vilket kön du har. För när det kommer till kritan är könet bara relevant i ett fåtal sammanhang. I alla andra sammanhang är kopplingen till kön socialt konstruerad, det vill säga, påhittad.
 
Nog om det för denna gång (protester mot begränsande och orättvisa könsrelaterade normer kommer nog att dyka upp på denna blogg med jämna mellanrum, för jag stör mig så vansinnigt mycket på det!). 
 
Jag kan avslöja en sanning om mig (förutom den ovan om att jag är en tjurig person)! Jag älskar när årstiderna skiftar! Just nu älskar jag hösten! Den är helt underbar! Vacker, rosa-orange-röd, krispigt frusen! Kan det bli bättre!
 
Underbara höst!
 
Egentligen är det förändringen jag älskar. För jag älskar varje årstid när den kommer. Men jag hinner bli trött på den innan den tar slut (det gäller särskilt vintern!). Då längtar jag efter nästa årstid och blir alldeles lycklig när den kommer. Det bästa med årstiderna är att de bjuder på förändring i lagom, trygg dos. För riktiga förändringar är stressande och lite läskiga, även när de är positiva. Men årstiderna återkommer i samma form varje år. Så förändringen är inte ny, den är repetitiv och trygg. Upplevd gång på gång blir den som inlemmad i kropp och själ, inprogrammerad i våra sinnen. Lukter, smaker, färger och förnimmelser som återkommer varje år.  Som väcker minnen, nostalgi, och en längtan efter det som varit och det som ska komma. Just nu älskar jag hösten!
 
Krispigt frusen höstmark.

Processat kött svartlistat - vad ska vi nu äta?

Allmänt, föräldraskap Barn, Barn och mat, Bläckfisk, Cancerframkallande, Ensamstående, Föräldraskap, Mamma, Processat kött, Vardagstips, Vi Föräldrar, WHO, allergimat, blackfisk, fyrabarnsmamma, mammablogg Permalink2

Alltså, jag blir så trött!!! Det har bara hunnit gå några månader sen larmet om arsenik i riskakor kom och jag fick veta att jag gett mina barn mängder med cancerframkallande mat.  Nu domineras medierna sen igår av Världshälsoorganisationens (WHO) larmrapport om att processat kött är cancerframkallande. Och vi som i stort sett lever på korv och kallskuret! Det känns ju så lagom kul nu. 

 Detta har vi ätit massor av hos oss - fram till nu. Nu vet jag inte vad vi ska äta?
 

Enligt Aftonbladet idag så dör 34 000  i världen varje år på grund av att de har ätit för mycket charkprodukter. Står vi på tur nu?  Att äta mer än 50 gram processat kött per dag ökar risken för ändtarmscancer (låter inte kul!) med 18 procent. Det gäller alltså all sorts korv, allt kallskuret pålägg, kassler, blodpudding, bacon, etc. Det vill säga, sånt som vi äter massor av. Det är precis den sortens mat som barnen gillar, som går snabbt att laga och som vi har råd med. Med andra ord, den sorts mat som har varit vår överlevnadsstrategi fram till nu.

Barnen har dessutom fått äta jättemycket smörgåspålägg. Eftersom två av barnen har mjölkproteinallergi så kan vi inte servera ost (alla älskar ost, så det vore jättetaskigt om vi andra satt och smaskade ost framför de två stackare som inte får) och eftersom en av dem dessutom är äggallergiker så går både mjölk/ ost och ägg bort som proteinkällor för oss. Min lösning, som har varit enkel att ta till eftersom den gillas av barnen och kräver minimal arbetsinsats, har varit att ge dem mängder av smörgåspålägg istället för ost och ägg.  Korv, kassler eller färdiglagade köttbullar (räknas färdiga köttbullar som charkprodukt?) får de till middag hemma 2-3 (ibland mer!) gånger i veckan.  Och på helgen blir det ofta en korv med bröd (eller två) om vi är ute på något äventyr. På förskolan får de korv, kassler eller blodpudding minst två gånger i veckan. Hjälp, vi börjar komma upp i ganska stora mängder!

Så nu måste nya lösningar hittas snabbt! Vad finns det för mat som är snabblagad, billig, inte innehåller varken mjölkprotein eller ägg, som vi har råd med och som dessutom accepteras av barnen?? Svaret bli ju – ingenting! Vad göra??? Risotto går ju också bort eftersom ris innehåller arsenik. Tips mottages tacksamt!

 
Idag var barnen små eldflugor när de hämtades från förskolan.
 
Dagens bästa: Små barn som springer omkring och lyser som små eldflugor i mörkret.

Dagens sämsta: Att lämna spottprover för undersökning av lungan. Jag har jättesvårt för spott och tillhör dem som mår jätteilla när någon firar av en spottloska ute (låt oss införa en lag mot det genast!!).  Jag höll verkligen på att kräkas när proverna skulle produceras (hjälper inte att det är mitt eget spott det handlar om)!

Dagens överraskning (eller inte): Jag har bläddrade igenom senaste numret av Vi Föräldrar flera gånger utan att lägga märke till att en trillingfamilj är med i reportaget om Höstmys. Det är väl så normalt för mig med tre bebisar att jag inte reagerade på fotot.

 

Till top