mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Stressad av stressrehabiliteringen

Livet i v�r familj, Stress och otillräcklighet, ensamstående Ensamstående, Mamma, Stresshantering, Trillingar, fritids, fyrabarnsmamma, förskola, hämtning, rehabilitering, stress, tillämpad avslappning Permalink1
Det blir lite kontraproduktivt att gå i ett stressrehabiliteringsprogram som är förlagt till sen eftermiddag  (ur en småbarnsförälders perspektiv menar jag då, andra tycker nog inte att något som slutar 16:15 är så värst sent). För när stressrehabiliteringspasset är slut blir det stressigt värre för mig att hinna till Matias fritids och trillingarnas förskola före dess att de stänger (17:00).  
 
Just nu håller vi på att lära oss tillämpad avslappning som är en teknik för att snabbt kunna spänna av i olika situationer. En sån teknik skulle jag verkligen ha nytta av att bemästra eftersom jag för det mesta går omkring spänd som en pilbåge, vilket ju är ett dumt sätt att slösa bort sin energi på för någon som mig som verkligen behöver ta vara på all den lilla energi jag kan uppbåda. Dessutom får jag ont av det, särskilt i nacken, och ibland är jag till och med så spänd så att jag får yrsel. Så jag är verkligen motiverad till att lära mig tekniken.
 
Under passen som vi har får vi öva på att slappna av. Men att slappna av när en vet att en snart måste rusa iväg med andan i halsen och dessutom en stund senare kommer att vara den förälder som hämtar sina barn sist  (föräldraskam + skuldkänslor gentemot barnen = ännu mer stress) är inte alls lätt.
 
Idag blev det värre än någonsin. Stressrehabiliteringspasset drog över tiden och, trots att jag smet iväg före de andra, så missade jag den buss som jag måste ta för att med nöd och näppe hinna till fritids och förskolan innan de stänger. Jag fick ta en senare buss och när jag väl kommit på den och var på väg hemåt så hamnade vi i värsta rusningstrafiken. Bilköerna, som sniglade sig fram, sträckte sig nästan hela vägen hem till vår kommun. När jag satt där på bussen och var så stressad att jag höll på att gå upp i limningen så kom jag dessutom på att jag hade skrivit fel i morse när jag fyllde i listan där föräldrarna uppger vilken tid de ska hämta sitt barn från fritids. Jag glömde helt enkelt bort att jag skulle ha mitt stressrehabiliteringsprogram på eftermiddagen och skrev att jag skulle hämta Matias 16:30 som jag brukar. När jag kom på det var klockan långt förbi 16:30. Där och då slog min stressnivå i taket.  
 
När bussen var framme hade klockan redan passerat 17:00. Jag sprang hela vägen till skolan och där stod Matias i ett hörn på skolgården alldeles ensam. Förutom några större barn på andra sidan skolgården, och en stackars personal som nog längtade efter att få gå hem, så var det bara Matias kvar. Stackarn! Han stod och väntade i hörnet invid sina syskons förskola. Kanske var det tryggast där.
 
Sen fick vi gå hem. Jag fick ju springa direkt från bussen till skolan och hann inte hämta bilen (eftersom vi bor nästa stationen så lämnar jag bilen hemma efter att jag har lämnat barnen på morgonen). Det är en bit att gå för småttingarna (dvs trillingarna) vilket kan vara lite besvärligt när de är trötta på eftermiddagen. Men de knatade på bra och även om vi kom hem väldigt sent så var det rätt skönt med en promenad efter all stress.
 
Min lilla (långt från samlade) trupp på väg hem från skola/förskola:
 
 
 

Alltid är det något - trasig bilnyckel

Livet i v�r familj, Trillingar, ensamstående Bil, Ensamstående, Mamma, Skola, Trillingar, bilnyckel, fyrabarnsmamma, förskola, gå, mammablogg, skolväg, trafik Permalink1
Alltid är det något. Åtminstone känns det så. Undrar om det är så för alla? Eller har jag ovanligt mycket oflyt? Kanske råkar de flesta ut för små missöden mer eller mindre hela tiden, bara det att det inte blir lika kännbart när det finns två vuxna som delar på arbetet med att lösa alla problem som uppstår eller om en inte har så många barn att ta hand om? Ensamstående fyrabarnsmammor borde verkligen få dispens från att drabbas av livets alla små jäkelskap (och från stora jäkelskap också för den delen). För om allt bara kunde funka hela tiden skulle saker och ting vara lättare. För varje trasig, eller borttappad, sak tar tid att fixa. Och pengar!
 
Nu är det bilnyckeln som har lagt av. Den har varit sliten länge så det kommer inte direkt som en överraskning. Men ändå, kunde jag inte få slippa detta! Jag har inte tid!! Och de 2143 kronor som en ny nyckel kommer att kosta kunde verkligen ha använts till roligare saker!
 
Så ska inte en bilnyckel se ut!
 
 
Det hände i förrgår när jag hade bråttom att hämta barnen på skola och förskola. En liten bit lossnade från fjärrkontrollen och det gick inte låsa upp bilen. Min stressade hjärna fick en litet sammanbrott och lyckades inte komma på att det faktiskt går att öppna bildörrar manuellt också, så jag rusade iväg för att istället hämta barnen till fots, muttrande för mig själv om hur det ska gå att gå hem med fyra vilda barn hela vägen från den nya förskolan.
 
Förskolan som de gick på fram tills juni i år (Matias gick kvar där fram till semestern) gick vi alltid till och från. Men den låg närmare och vägen var inte lika besvärlig ("bara" tre gator att korsa, sen gångväg). Till skolan och trillingarnas nya förskola är det längre och den närmaste vägen innebär att vi måste gå över en tätt trafikerad bro där bilarna susar förbi i 50 km i timmen. Och eftersom mina barn är fyra stycken kan jag omöjligt hålla dem i handen allihop och om jag inte håller dem (hårt) i handen springer de omkring. Att de ska hålla varandra i handen funkar inte heller, åtminstone inte på den typen av vägar, för då börjar de busa med varandra. Att någon av dem skulle ta ett steg ut i gatan, i värsta fall precis framför en bil, är alltså ett helt möjligt scenario.
 
Så för att gå med dem på den typen av vägar får jag ta till vagnen. Två av trillingarna får sitta i vagn (en tvillingvagn) medan den tredje får hålla i vagnen och Matias gå bredvid. Det funkar rätt bra, men mitt dilemma denna gång var att vagnen befann sig i bakluckan på bilen som jag inte kunde låsa upp.
 
Allt gick dock bra. Jag kom fram till skolan, svettig och andfådd, fem minuter efter uppsatt hämtningstid. Vi tog en lång väg hem för att undvika tätt trafikerade broar och att behöva korsa många vägar, så det tog lite tid att komma hem. Men å andra sidan hade vi inte bråttom. Barnen mutades med att de skulle få spela på min telefon när vi kom hem om de gick snällt vid min sida (de tillhör den, i Sverige, ovanliga skara barn som inte har egna Ipads). Det funkade, någorlunda i alla fall, och vi kom hem helskadda.
 
På väg hem från skola och förskola. Mitt älskade lilla gäng!
 
 
Det finns en nyckel till, som barnens pappa har hos sig, men den är också sliten så jag vågar inte chansa på att klara mig med bara den. Så igår var jag och beställde en ny nyckel. Det tog några timmar av min väldigt otillräckliga tid att få det gjort. Sen ska tid även ägnas åt att åka till verkstaden för att få nyckeln och bilen programmerad när den nya nyckeln är klar. För att inte tala om de timmar som det tar att tjäna ihop de över 2000 kronor som den nya nyckeln kostar. Suck!
 
Undrar vad som kommer att gå sönder härnäst?
 
Just nu är dessutom ytterdörren trasig (går inte att stänga utan att låsa den), två lådor har tappat sina luckor, två fönster har svällt och går knappt att stänga, och det finns en väldig massa andra småskavanker som behöver fixas. Kylskåpet är trasigt lite här och där och frysen piper allt högre för var dag som går. Det har gått många månader och min gissning är att det kommer att gå många månader (kanske år) till innan dessa saker fixas. För allt som inte är akut bortprioriterar jag.   
 
Och apropå stressade hjärnor, som till exempel inte klarar av att komma på att en bildörr kan öppnas genom att vrida om nyckeln i låset, så hade jag samma dag, på morgonen, satt på kaffebryggaren två gånger. Jag knäppte på den som vanligt när jag steg upp (laddar den alltid på kvällen) och när det var klart hällde jag upp det bryggda kaffet i en kopp och stängde av bryggaren. Men min stressade hjärna registrerade tydligen inte detta, för en stund senare tittade jag på den avstängda bryggaren och konstaterade irriterat att jag måste ha missat att ladda den på kvällen. Jag laddade den snabbt och satte på (igen). Först när det kaffet var klart och jag skulle hälla upp det upptäckte jag att på köksbänken stod en kopp med kaffe redan upphällt. Snurrigt.   
 

Lämningsdilemma för den ensamstående mamman med sjukt barn

Förskola och skola, Livet i v�r familj, ensamstående, sjuka barn Barn, Ensamstående, Kräk, Mamma, Skola, dilemma, fyrabarnsmamma, förskola, lämna barn i bilen, lämning, sjuk, sjuka barn Permalink2
Visst är det lite körigt ibland (alltid snarare) att vara själv med fyra så pass små barn. Men jag tycker ändå att det går rätt bra, för det mesta. Bortsett från en viss dos kontant kaos så funkar det ändå någorlunda okej. Men ibland kör det ihop sig. Då sätts ensamförälderskapet på sin spets. Som i morse när en av trillingarna vaknade sjuk som bara den. Han låg som en liten ynklig skrutt och orkade knappt röra sig. Precis innan vi skulle ge oss iväg, i sista stund som vanligt, började han hulka och verkade behöva kräkas. Det vara bara till att hugga tag i en bunke och skynda sig iväg med det sjuka barnet under armen, fösandes de andra barnen mot bilen med andra armen. Att få en liten flock på tre barn att snabbt ta sig till bilen är betydligt klurigare än vad en kan tro. De har en enastående förmåga att distraheras och fastna, eller ta av mot andra håll, under den korta vägen på en våning ner och sen ca 15 meter som vi ska ta oss från det att vi kommer ut från lägenhetsdörren (något som i sig kräver en hel del fösande) och fram till bilen. Men det var inte vägen till bilen som var problemet i morse, utan det var när vi kom fram till förskola/skolan som jag hamnade i knipa. Då var det typ två minuter kvar till Matias skulle börja och till skolan får en ju liksom inte komma för sent. Så det var bråttom. Men vad skulle jag göra med det sjuka syskonet?  Jag kunde ju inte ta in ett barn som höll på att kräkas in i varken förskole- eller skolbyggnaden. Hur pinsamt vore det inte om han satte igång och kräkas där? Och vilka arga blickar skulle inte det föranleda från de andra föräldrarna? Och så klart ville jag inte utsätta barnen där för eventuell smitta. Men att lämna ett litet barn som tycks vara på väg att kräkas ensam i bilen kändes verkligen inte heller något vidare bra. Tänk om han sätter i halsen eller nått!!!! 
 
I det ögonblicket önskade jag verkligen att vi hade varit två föräldrar så en hade kunnat stanna hemma med det sjuka barnet medan den andre lämnade de friska barnen på förskola och skola. Nu blev det istället så att sjuklingen fick vänta i bilen, medan jag sprang in med de andra. Med stirrig blick hasplade jag ur mig något om ett sjukt barn i bilen till Matias fröken och dumpade (usch ja, så kändes det nog för honom) av Matias, och sen föste jag springande iväg de andra två mot förskolan för en liknande dumping där.
 
På en hjärt- och lungräddningskurs som jag gick för ett tag sen fick jag lära mig att en har högst fyra minuter på sig från det att ett barn sätter i halsen tills problemet måste vara löst om det ska finnas en chans till ett gott slut, och jag tror faktiskt att jag nästan lyckades lämna tre barn på två olika (dock nästan bredvid varandra) ställen och hinna tillbaka till bilen på fyra minuter. Där satt såklart min sjukling alldeles lugnt och väntade utan att ha kräkts och utan att ha varit ens i närheten av att sätta i halsen. Ensamstående föräldrar med fyra små barn borde alla få vara av den coola sorten. Neurotiska hönsmammor som jag är nog egentligen inte lämpade för det.
 
Tillfriskning pågår (sötaste lilla sjuklingen Theo!).
 
Sjuklingen piggnade till under dagen och vi klarade oss från kräkningar även om det var nära. Så den som känner att den går igång på det faktum att syskonen fick gå till skola och förskola trots att ett barn mådde illa kan vara lugn (och bespara sig arbetet med att skriva en kommentar om det). Just denna lilla sjukling har en tendens att må illa när han är förkyld och eftersom två av trillingarna redan har varit förkylda, och tagit sig igenom det, så var jag rätt säker på att det var en förkylningsslemmig hals det handlade om, inte kräksjuka. Vid risk för insjuknande i kräksjuka håller jag så klart även syskonen hemma. Men om det handlar om förkylning och en är sjuk och de andra pigga så föredrar jag att lämna de friska barnen på förskolan så att det sjuka barnen kan få en chans att vila.  
 
Till top