mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Barnfri helg - första någonsin (sen jag blev mamma)

Livet i v�r familj, ensamstående Ensamstående, Helg, Mamma, Många barn, Trillingar, barnfri, flerbarnsfamiljen, fyrabarnsmamma, kontaktfamilj, återhämtning Permalink5
Jag har haft en barnfri helg! Två hela nätter med ostörd sömn och gott om plats i sängen (vanligtvis ligger jag inklämd som en sardin mellan minst två, rätt ofta tre, och ibland fyra, barn)!
 
Sen Matias föddes för lite mer än sex år sen har det varit ont om ostörd sömn i mitt liv. Nästan helt obefintligt faktiskt. Och fram till denna helg har jag bara haft två barnfria nätter under dessa sex år och den ena räknas knappt eftersom jag var gravid med trillingarna och magen och alla hormoner (plus längtan efter Matias som då var en liten plutt och oron över att vara borta från honom för första gången) höll mig vaken största delen av natten. Och eftersom tre av barnen låg och sparkade som små popcorn i min mage kan jag inte riktigt betrakta den natten som barnfri. Den andra barnfria natten, fram tills nu, inträffade i början av sommaren (2017 alltså) när alla barnen sov över på sin förskola (barnens förra förskola hade som tradition att alla barn som fyllt tre fick övernatta där efter den årliga grillfesten). 
 
Nu har barnen fått kontaktfamiljer. De ska vara hos dem en helg i månaden så att jag ska få en chans till lite återhämtning. Det känns både bra och dåligt. Jag är lättad, för sen dess att stödet som vi fick tidigare, då min systerdotter var anställd av kommunen för att jobba tio timmar i veckan med att hjälpa till med barnen, avslutades i augusti så har jag i stort sett inte haft någon paus alls. Jag är antingen på jobbet (där jag ju förväntas jobba och leverera, inte vila) eller med barnen. Allt jag gör måste göras tillsammans med barnen, vilket i princip innebär att jag bara gör sånt som måste göras. Sånt som jag skulle vilja göra finns det inte tid eller utrymme till (en går liksom inte gärna och tränar, fikar, på utställning, träffar vänner, etcetera, med tre fyraåringar och en sexåring i släptåg) och utrymmet för vila är begränsat till några få timmar på natten (som ju ofta avbryts flera gånger). Så mitt behov av återhämtning är enormt. Och jag är konstant trött och sliten, något som ofta går ut över barnen i form av dåligt tålamod, tjurigt humör och kort stubin. Så nog är det tur att jag nu ska få lite hjälp. Men samtidigt, jag oroar mig för hur det ska påverka dem att vara "bortlämnade" en helg i månaden. Tänk om de tror att jag inte vill vara med dem? Och tänk om det händer dem något och så är jag inte där!! Det är jobbigt att släppa kontrollen. Och så får jag tampas med den där eländiga tacksamhetsskulden som jag alltid känner när någon ställer upp och hjälper mig, som gör att jag tycker att det är så jobbigt att ta emot hjälp.  
 
I helgen var det alltså dags för barnen att, efter en inskolningstid, för första gången vara hos sina kontaktfamiljer allihop samtidigt (det är tre familjer, småpojkarna var för sig och Camila och Matias som delar kontaktfamilj) en hel helg. Jag gick hela veckan och bävade för att någon skulle bli sjuk så att min barnfria helg inte skulle förverkligas, men de höll sig friska. Så på fredagen efter jobbet åkte jag hem till en tom lägenhet, utan att först behöva hämta barn på förskolan. Då passade jag såklart på att glömma mitt betalkort på konsum nära jobbet när jag handlade min lunch, och inte upptäcka detta förrän jag kommit nästan hem och skulle handla middag på vägen. På sätt och vis var det väl bra att jag gjorde det just denna fredag (det har faktiskt aldrig hänt tidigare) när jag lugnt kunde sätta mig på pendeltåget igen och åka tillbaka in till stan för att hämta kortet, men irriterande att min lugna fredagsmyskväll utan barn (dvs med vuxen TV!) kortades ned av onödigt extra pendlande.
 
Väl hemma så kändes det jättekonstigt. Så tomt! Jag saknade barnen så mycket att det nästan gjorde ont. Så frustrerande att när jag äntligen får en kväll för mig själv så kan jag inte njuta av den! På lördagen hade jag dock vant mig lite och det var så skönt att få vakna i lugn och ro efter att ha sovit ostört på natten. Och lyxigt att få äta frukost utan att hela tiden serva andra! Säg det inte det till barnen, för vi har en regel som säger att mat måste ätas vid matbordet, men jag åt frukost i soffan framför morgon TV.
 
Egentligen borde jag kanske ha använt min helg till att göra något av det där som jag vill men annars inte kan, som att träffa någon vän (om jag har några kvar?). Men jag hade ett så stort behov av att få vara för mig själv och bara ta det lugnt att jag i stort sett inte gjorde något vettigt på hela helgen. Jag läste, tittade på TV, lyssnade på musik och var ute och promenerade. Det enda jag fick gjort var att jag äntligen lyckades få Gabriels bilbarnstol bortmonterad ur bilen (han är för stor för att kunna sitta bakåtvänd längre och får nu flytta till den framåtvända stol som Matias suttit i fram till nu), Matias nya bältestol insatt (alltså, vilken skillnad, det tog bara en minut att sätta in den, till skillnad från den typ halvtimme som det tog att montera ut Gabriels bilbarnstol), och Theo och Camilas bilbarnstolar justerade. Det var på tiden, det har snart gått två månader sen Matias fick bältesstolen (han fick den på sin födelsedag). 
 
Ostörd sömn, tystnad, inga avbrott, att få göra det jag känner för, och knappt någon tid alls ägnad till hushållsarbete (med bara mig hemma var det ingen där som stökade till och den disk eller tvätt som jag orsakar är liksom bara en bråkdel av det som barnen åstadkommer)! Underbart! Men ännu mer underbart var det ändå när de kom hem igen på söndagseftermiddagen. Mina högljudda, stökiga, vilda, små minimonster!
 
 
Så här vackert var det när jag var ute på söndagspromenad, utan barnen.
 
 
 

Det där med sociala relationer

Livet i v�r familj, Trillingar, ensamstående, föräldraskap Ensamstående, Mamma, Många barn, Trillingar, Vänner, ensamhet, flerbarnsfamiljen, fyrabarnsmamma, social isolering, sociala relationer, socialt liv Permalink0

Alltså det där med sociala relationer, det funkar ju si sådär när en själv med fyra små barn. Eller snarare, för mig funkar det inte alls. Det är ju liksom inte bara till att ta med sig barnen och åka och träffa en vän. För med fyra barn i sällskap är det inte lätt att hinna prata med vännen ifråga. Jag är ju fullt upptagen med att försöka hindra mina barn från att helt riva vännens hem (eller fiket, eller var vi nu träffas någonstans), ta hand om alla bråk och konflikter, hjälpa till med toabesök, och svara på alla tusen frågor som i strid ström forsar ur mina barns munnar.  De få gånger jag har försökt har det resulterat i att min stressnivå, som ju konstant befinner sig på en rätt hög nivå, skjutit rakt genom taket. Och vännen (eller vännerna) har sett alldeles slut ut efter att ha vistats tillsammans med oss en stund.  

Att bjuda hem någon känns inte heller kul. Förutsättningarna för att kunna föra ett samtal med vännen/erna är visserligen något bättre då eftersom barnen stundvis faktiskt leker, eller kan sättas framför en skärm. Men det blir ändå tusen avbrott och kronisk multitasking, fast då i en trång och stökig omgivning vilket tenderar att öka på mina stressnivåer ännu lite mer. Dessutom vill jag ju gärna att det ska se någorlunda hyfsat ut här hemma om jag ska bjuda hem någon, men någorlunda hyfsat är liksom ett helt ouppnåeligt mål här. För även om jag lyckas få tid att städa så har jag fyra små individer som i full fart stökar till samtidigt. Så hur mycket jag än städar så blir det aldrig ordning hos oss.  Förutom stöket så avskräcker även ljudnivån i vårt hem mig från att bjuda hem någon. Mina barn är nämligen oförmögna att vara tysta och när de leker så hörs det. Ordentligt. Och när de bråkar hörs det ännu mer.  De vänner som har vågat sig på att besöka oss har också sett helt slut ut efter att har vistats hos oss en stund.  

Det enda som funkar är att hälsa på någon som också har barn, så att barnen leker med varandra. Då är det faktiskt möjligt att få umgås en stund med en annan vuxen. Det är guld värt!

För sociala relationer är viktiga. Ett basbehov faktiskt enligt många teorier inom psykologin. Forskning visar på att människor som har ett aktivt socialt liv lever längre och är lyckligare. Så det är kanske inte så konstigt att jag saknar det. För det blir verkligen inte mycket av det för mig nu.

Riktigt hur mycket jag saknar det, eller hur det påverkar mig att inte ha ett aktivt socialt liv, har jag inte tänkt på så mycket förrän under den senaste tiden. Kanske har jag varit för trött från graviditeter och småbarnsvård x 4, och för sargad från att ha gått igenom och brutit upp från en dålig relation, för att ens orka vara social. Jag tror att jag har haft ett behov av att dra mig undan ett tag och bara fokusera på barnen. Men det börjar gå över nu.

I söndags blev vi hembjudna till en vän. Hon har tre barn (varav ett som är jämngammalt med Matias och ett som är jämngammalt med trillingarna). Barnen lekte och hade jätteroligt och jag fick för en gångs skull umgås med en vuxen person en stund. Efter det mådde jag så himla bra!

På vägen hem insåg jag hur mycket jag faktiskt saknar vuxet sällskap. För även om jag älskar att vara tillsammans med mina barn (det gör jag faktiskt!) så blir behovstillfredställen rätt enkelriktad i vår relation, precis som den ska vara i en föräldra-barnrelation. Alltså, jag kämpar på så gott jag kan för att möta deras behov samtidigt som de, även om de faktiskt tillfredsställer många av mina behov (t.ex. behovet av närhet, behovet av tillhörighet och behovet av att ha en mening med livet), är rätt dåliga på att möta mina behov. De är till exempel rätt dåliga (och olämpliga) lyssnare.

Vi människor har ett behov av att bli sedda och hörda. Vi behöver också få lyssna på och ta del av andras erfarenheter, för i relation till andra definierar vi oss själva. Hur mycket social kontakt vi behöver ha med andra människor varierar såklart mellan olika personer, och mellan olika tidpunkter i livet, men helt utan kan vi inte vara. Då mår vi dåligt.

Barn till föräldrar (ofta ensamstående) som lever ett socialt isolerat liv far ibland illa. Jag tänker att det kanske kan bero på att det finns en risk för att gränsen mellan förälder/vuxen och barn suddas ut om föräldern inte får sina behov av att bli sedd och hörd tillgodosedd av andra vuxna. Barnen blir den vuxnes sociala kontakt. 

En av fördelarna med att vara ensamstående förälder är att relationen med barnen ofta blir väldigt nära och stark. När en är tillsammans med sina barn i stort sett all ledig tid, och gör allt tillsammans med dem, så utvecklas ofta en väldigt tight relation. Det är såklart positivt. Men det finns också en risk med det. För om föräldern inte har någon vuxen att dela oro och frustration med, eller få bekräftelse av, så kan det bli så att frustrationen istället går ut över barnen. Eller att barnen får höra saker som istället borde ha ventilerats till en vuxen. Det är lätt hänt, särskilt eftersom stress och trötthet har en förmåga att koppla bort just de delar av hjärnan som hanterar ens självkontroll. Det har hänt mig, allt för många gånger.

Så det är dags för mig att skärpa till mig och se till att lägga lite krut på den sociala biten av livet (som för tillfället är mindre än en ärta).  För även om det är besvärligt att upprätthålla sociala relationer när en är ensam med fyra små barn, så är det inte bara där skon klämmer. Mycket beror på att jag helt enkelt inte har orkat göra den ansträngning som krävs. Dagarna går, månaderna också, och faktiskt även år, utan att jag hör av mig till mina vänner. Dessutom finns det ju en massa spännande personer därute som skulle kunna bli nya vänner (kanske med barn som barnen kan leka med). Så nog skulle det gå om jag bara försökte.

Annars får jag göra som Tom Hanks rollfigur i filmen Cast away gör, skaffa mig en kokosnöt att prata med.  

  

 Vinterlek hemma hos vänner.
 
 
 Camilas stil när hon åker stjärtlapp är oslagbar.
 
 
 Theo.
 
 
 Vad kan vara bättre än fika med varm choklad (med grädde och marshmallows) tillsammans med kompisarna efter att ha lekt ute i snön?

Höstlovets första dag - på barnakuten

Livet i v�r familj, ensamstående, sjuka barn 1177, Barnakut, Blod, Ensamstående, Höstlov, Kräk, Mamma, Sjukhus, fyrabarnsmamma Permalink1
Känsliga läsare varnas! Symptom på magsjuka nämns frekvent i inlägget.
 
Höstlovet första dag blev inte riktigt som jag hade tänkt. Tanken var att vi skulle ha umgåtts tillsammans hela dagen,  jag och barnen. Kanske lite lekplatslek på dagen och sen lite spel (brädspel alltså, inte dataspel) under kvällen. Så blev det inte.
 
Istället väckte Camila mig strax före sex imorse och berättade att hon behövde kräkas. Några sekunder senare satte det igång! Hon kräktes så många gånger så jag tappade räkningen. Stackars lilla unge!  
 
Efter att det pågått i ungefär en timme upptäckte jag bloddroppar i kräket. Jag blev jätteorolig och ringde 1177 som sa att jag skulle åka in med henne till akuten. När jag frågade hur bråttom det var och försökte förklara min situation fick jag bara till svar att hennes bedömning var att vi borde åka in. När jag då sa att jag inte ifrågasätter hennes bedömning utan bara behöver veta om det är bråttom eller inte eftersom jag måste få med mig fyra barn som fortfarande inte har gått upp från sängen vilket kan ta lite tid suckade sjuksköterskan i luren och upprepade att hennes bedömning var att vi behövde åka in. Trodde hon att jag försökte komma undan från att behöva åka in till akuten med mitt sjuka barn? Att jag var för bekväm (lat) för att göra den ansträngningen? 
 
Att vara själv med alla fyra barnen på en akutmottagning är inte direkt någon drömsituation. Jag tror inte ens att det skulle vara möjligt. De klarar ju liksom inte av att sitta still och vänta själva i ett väntrum i flera timmar eller ens i flera minuter. Att lämna över ett sjukt barn till sjukhuspersonalen för att sen sätta sig i väntrummet med de andra barnen känns inte heller som ett bra alternativ.
 
Så jag ringde barnens pappa som sa att han skulle komma direkt. Men han bor i en annan kommun och det tar honom mer än en timme att ta sig hem till oss. Så hur skulle jag göra? Valet stod mellan att åka in med alla barnen i släptåg eller invänta deras pappas ankomst för att sen åka till akuten med bara Camila. Det slutade med att jag gjorde båda. Barnen lastades in i bilen och vi åkte och tankade bilen (så klart uppstår akuta lägen just när bränslemätaren indikerar tom tank) och därefter hämtade vi upp barnens pappa vid stationen och sparade på så vis in den tid det skulle ha tagit för honom att ta sig från stationen och hem till oss.
 
Medan jag gjorde i ordning barnen fortsatte Camila att kräkas och det fortsatte att vara bloddroppar i kräket. Men hon var ändå förhållandevis pigg och alert. Det var tur, för att få alla barnen påklädda och färdiga för utgång tog en stund även om allihop faktiskt för en gångs skull gjorde det jag bad dem om och klädde på sig utan protester. Att alla blev bajsnödiga just då kunde de ju inte hjälpa. Men det är fascinerande (eller snarare j-ligt irriterande) att det alltid blir så när vi har bråttom.
 
 
Sista spyan kom i bilen på väg till sjukhuset. Sen var det över och när vi kom till barnakuten var Camila hur pigg som helst. Såklart. För så brukar mina barn nämligen göra. Det vill säga, bli friska så fort vi kommer till en vårdanläggning så att jag framstår som en neurotisk hönsmamma som stjäl värdefull vårdtid från barn som är sjuka på riktigt.
 
Pojkarna fick åka hem med sin pappa medan jag och Camila stannade på barnakuten hela dagen lång. De hittade som tur var inget allvarligt fel på henne. Proverna visade att hon har en infektion och vi fick besked om att bloddropparna med största sannolikhet berodde på att ett blodkärl brustit på grund av ansträngningen som hennes lilla kropp utsätts för i samband med kräkningarna. Ungefär som näsblod, fast någonstans i magen eller på vägen dit. Inget farligt alltså. Puh!!!
 
I detta sjukhusrum har Camila och jag spenderat mååånga timmar idag. Det var inte så roligt men jag var så stolt över min lilla tjej som väntade så tålmodigt och som gjorde, och stod ut med, allt som sjukhuspersonalen bad henne om utan att klaga. Plåstrena på fingrarna avslöjar hur mycket hon blivit stucken. Det var svårt att få ut tillräckligt med blod så de klämde och klämde och stack och stack. Stackars Camila!
Till top