mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Kontaktfamiljstankar och övernattningsäventyr för en av trillingarna

Ensamstående småbarnsmamma, Livet i v�r familj, ensamstående Ensamstående, Konversation, Mamma, Trillingar, femåring, fyrabarnsmamma, kamel, kontaktfamilj, Övernattning Permalink7
Igår hade jag möte med socialtjänsten. Jag får stöd därifrån genom att min systerdotter är anställd för att hjälpa till med barnen 10 timmar i veckan. Under en tid har jag också fått stöd i form av samtalsterapi med en familjebehandlare. Det har varit jättebra. Så skönt att ha någon att bolla mina vardagliga bekymmer med. Som ensamstående har jag ju ingen medförälder att prata med om sånt som oroar mig eller söka råd hos när jag känner mig villrådig. Men eftersom jag ska börja i ett stressrehabiliteringsprogram nu (redan imorgon) så måste vi göra ett uppehåll med samtalen. Jag hinner liksom inte med hur mycket stöd som helst samtidigt (så lyxigt att få mer stöd än vad en hinner med att ta emot!).
 
På mötet togs frågan om en eventuell kontaktfamilj för barnen upp (eller fler, det blir nog svårt att hitta en familj som vill ta sig an fyra små barn). Vi har pratat om det lite löst tidigare men då har barnen varit för små för att det skulle kunna bli aktuellt. Nu är de större och jag behöver ta ställning till huruvida jag vill söka den formen av hjälp eller inte (därmed inte sagt att det beviljas även om jag söker, men jag hoppas såklart på det). Det är ett jättesvårt beslut. Jag vill ju vara med mina barn och saknar dem jättemycket när jag inte är det. Samtidigt behöver jag ju verkligen tid för återhämtning och för att hinna ikapp med allt som behöver göras och jag skulle förmodligen vara en bättre förälder till dem om jag fick avlastning. Men tillit är inte min starka sida och när det gäller barnen är jag ännu mer misstänksam. Jag oroar mig för att lämna bort dem till personer som jag inte känner till hundra procent (går det ens att känna någon annan än sig själv till 100%, eller ens sig själv?). Tänk om de inte är snälla mot dem! Eller lär dem saker som jag inte vill att de ska lära sig (t.ex. fördomar). Alla familjer döljer sina hemligheter och vem vet vilka hemligheter som kommer att finnas i de familjer som väljs till mina barn?  
 
Hur skulle ni ha gjort?  Är det någon som har erfarenhet av att ha, vara, eller vara hos en kontaktfamilj? Har ni tips?
 
Natten till idag blev lite av ett miniprov på hur det skulle kunna vara. En av trillingarna följde med och sov över hos en av personalen på förskolan. Det gick jättebra (bortsett från att jag glömde packa ner hens tandborste) och hen verkar ha haft jätteroligt. Det kändes lite tomt att inte ha hen här i går kväll, men jag måste erkänna att det var rätt skönt att "bara" ha tre barn att göra iordning och komma iväg till förskolan med imorse. Så efter detta lilla prov känns tanken på en kontaktfamilj (eller fler) som kan ha barnen någon dag, och kanske även en natt, i månaden inte alls så tokig. Men att jag kände mig så lugn berodde till stor del på att mitt barn var hos en person som jag litar på och som jag vet att hen känner sig trygg med.
 
Min lilla trillings övernattningsäventyr visar på vilka fantastiska människor som finns. Tack vare henne fick mitt barn en jätterolig kväll och lite ledigt från sina syskon (och sin stressade och griniga mamma) och jag fick lite avlastning. Tack fina du!
 
På väg hem från förskolan i sommarvärmen. Gabriel och Matias (på cykeln).
Dagens konversation:
Mamman (jag)säger (på skämt) till femåringen (när hon ser att det ligger en mjukiskamel på spisen): "ska vi äta stekt kamel idag?".
Femåringen (Matias) svarar: "Men mamma, kameler älskar faktiskt värme"
     

Ensamstående mamma och arbetsliv - ingen lätt kombination

Livet i v�r familj, ensamstående Arbete, Ensamstående, Lagen om anställningsskydd, Mamma, arbetsliv, frånvaro, fyrabarnsmamma, vab Permalink1
Att vara ensamstående förälder är tufft. Det är svårt att få tiden och orken att räcka till för allt som behöver göras. Jag tror att det är tufft oavsett hur många barn en har, men när barnen är många (typ fyra) blir det såklart ännu knepigare att hinna med allt. Jag känner mig konstant otillräcklig. Men på hemmaplan kan jag ändå tampas med det, för de som drabbas av det är vi själva. Det är jobbigt att det är stökigt och att tvätthögarna svämmar över, men det drabbar i alla fall ingen annan än oss (mig och barnen). Ännu jobbigare är det när jag brister i mitt föräldraskap på grund av trötthet och stress, och jag oroar mig mycket för hur barnen påverkas av det, men det är ändå jag själv som sätter ribban och när jag misslyckas är det jag själv som jag får stå till svars till (åtminstone än så länge, när barnen blir större lär väl de också ställa mig till svars). Men värre är det med jobbet. Det är ju ett åtagande gentemot någon annan, där jag faktiskt har ingått ett kontrakt som säger att jag ska arbeta ett visst antal timmar och utföra ett visst antal arbetsuppgifter. Där är det inte jag som sätter ribban, och i den situation som jag befinner mig i nu är det svårt för mig att leva upp till min arbetsgivares krav.  Jag är ofta frånvarande på grund av vab och jag behöver ofta gå iväg under arbetstid för att ta något av barnen till läkar-tandläkare-bvc- eller vad det nu kan vara för besök under arbetstid. Dessutom går jag tidigt från jobbet (tidigare än mina kollegor) för att hämta barnen på förskolan på eftermiddagen alla veckodagar utom en (då hämtar en barnvakt barnen). Jag undrar just hur kul min arbetsgivare tycker att det är? Eller, det undrar jag inte alls förresten, jag vet vad de tycker.  Att jag de senaste veckorna dessutom har behövt springa ifrån på arbetstid för tandläkarbesök, skolbesök och diverse besök relaterade till utredningen inför stressrehabiliteringsprogrammet som jag ska gå (jag har skrivit om det här), har inte gjort saken bättre. Det är tur för mig att Lagen om anställningsskydd finns, och att det står i den att en arbetstagare inte får diskrimineras på grund av föräldraledighet eller vård av barn.
 
Gabriel tar en paus på väg hem från förskolan.
    

Husvisning och dagdrömmar

Livet i v�r familj, ensamstående Barn, Ensamstående, Hus, Mamma, barnvänligt, drömmar, fyrabarnsmamma, pendling, visning Permalink0
Idag har jag och Matias varit och tittat på hus (barnens pappa tog hand om trillingarna under tiden). Jag går sen rätt länge tillbaka i husdrömmar, men jag har så svårt att hitta tid för att åka och titta på hus som är till salu eller ens börja göra iordning vår lägenhet till försäljning (som här ser ut just nu är det liksom inte läge för en visning), så jag har inte kommit till skott med att försöka förvandla drömmarna till verklighet. Men nu börjar det bli akut, av flera skäl. Till exempel så blir det inte så kul att bo kvar här, med bara en toalett, när trillingarna tar steget från potta till toalett (fast det tar kanske ett tag till dess för de har ju inte ens tagit steget från blöja till potta fullt ut ännu).
 
Ett hus i närheten av där vi bor nu ligger tyvärr långt utanför vår budget eftersom bankerna inte direkt jublar av utlåningslust när de får höra att jag är ensamstående med fyra barn. Så det framtida huset får inte kosta mer än vad jag kan få för lägenheten där vi bor nu (en trea). Det innebär att jag på måste leta hus i områden som ligger långt från staden där mitt arbete ligger (Stockholm).  En flytt till något av de hus som jag tittade på idag skulle innebära en pendlingstid på 1 timme och 40 minut enkel väg. Mer än 3 timmar totalt alltså. Inte kul. Men området där de låg var jättefint. Barnvänligt, tryggt och mycket natur. Så skulle jag gärna bo.
 
Det ena huset var alldeles perfekt för oss. Ett stort radhus i ett område där det kryllade av barnfamiljer. Det huset får nog bli min dagdröm, för även om jag skulle kunna haft möjlighet att delta i en budgivning (för att kunna göra det måste jag redan ha hittat en köpare till vår lägenhet, men jag har ju inte ens pratat med en mäklare än) så skulle jag nog inte ha en chans. Det andra huset skulle vi kanske faktiskt ha råd att köpa, men det var i så miserabelt skick att det fick vår slitna och saboterade (av de fyra små trollen som bor här) lägenhet att framstå som superfräsch i jämförelse.  Men det var i alla fall roligt att gå på husvisning och få lite näring till dagdrömmarna.
 
Är något av dessa hus vårt framtida hem?
Till top