mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Lämningsdilemma för den ensamstående mamman med sjukt barn

Förskola och skola, Livet i v�r familj, ensamstående, sjuka barn Barn, Ensamstående, Kräk, Mamma, Skola, dilemma, fyrabarnsmamma, förskola, lämna barn i bilen, lämning, sjuk, sjuka barn Permalink0
Visst är det lite körigt ibland (alltid snarare) att vara själv med fyra så pass små barn. Men jag tycker ändå att det går rätt bra, för det mesta. Bortsett från en viss dos kontant kaos så funkar det ändå någorlunda okej. Men ibland kör det ihop sig. Då sätts ensamförälderskapet på sin spets. Som i morse när en av trillingarna vaknade sjuk som bara den. Han låg som en liten ynklig skrutt och orkade knappt röra sig. Precis innan vi skulle ge oss iväg, i sista stund som vanligt, började han hulka och verkade behöva kräkas. Det vara bara till att hugga tag i en bunke och skynda sig iväg med det sjuka barnet under armen, fösandes de andra barnen mot bilen med andra armen. Att få en liten flock på tre barn att snabbt ta sig till bilen är betydligt klurigare än vad en kan tro. De har en enastående förmåga att distraheras och fastna, eller ta av mot andra håll, under den korta vägen på en våning ner och sen ca 15 meter som vi ska ta oss från det att vi kommer ut från lägenhetsdörren (något som i sig kräver en hel del fösande) och fram till bilen. Men det var inte vägen till bilen som var problemet i morse, utan det var när vi kom fram till förskola/skolan som jag hamnade i knipa. Då var det typ två minuter kvar till Matias skulle börja och till skolan får en ju liksom inte komma för sent. Så det var bråttom. Men vad skulle jag göra med det sjuka syskonet?  Jag kunde ju inte ta in ett barn som höll på att kräkas in i varken förskole- eller skolbyggnaden. Hur pinsamt vore det inte om han satte igång och kräkas där? Och vilka arga blickar skulle inte det föranleda från de andra föräldrarna? Och så klart ville jag inte utsätta barnen där för eventuell smitta. Men att lämna ett litet barn som tycks vara på väg att kräkas ensam i bilen kändes verkligen inte heller något vidare bra. Tänk om han sätter i halsen eller nått!!!! 
 
I det ögonblicket önskade jag verkligen att vi hade varit två föräldrar så en hade kunnat stanna hemma med det sjuka barnet medan den andre lämnade de friska barnen på förskola och skola. Nu blev det istället så att sjuklingen fick vänta i bilen, medan jag sprang in med de andra. Med stirrig blick hasplade jag ur mig något om ett sjukt barn i bilen till Matias fröken och dumpade (usch ja, så kändes det nog för honom) av Matias, och sen föste jag springande iväg de andra två mot förskolan för en liknande dumping där.
 
På en hjärt- och lungräddningskurs som jag gick för ett tag sen fick jag lära mig att en har högst fyra minuter på sig från det att ett barn sätter i halsen tills problemet måste vara löst om det ska finnas en chans till ett gott slut, och jag tror faktiskt att jag nästan lyckades lämna tre barn på två olika (dock nästan bredvid varandra) ställen och hinna tillbaka till bilen på fyra minuter. Där satt såklart min sjukling alldeles lugnt och väntade utan att ha kräkts och utan att ha varit ens i närheten av att sätta i halsen. Ensamstående föräldrar med fyra små barn borde alla få vara av den coola sorten. Neurotiska hönsmammor som jag är nog egentligen inte lämpade för det.
 
Tillfriskning pågår (sötaste lilla sjuklingen Theo!).
 
Sjuklingen piggnade till under dagen och vi klarade oss från kräkningar även om det var nära. Så den som känner att den går igång på det faktum att syskonen fick gå till skola och förskola trots att ett barn mådde illa kan vara lugn (och bespara sig arbetet med att skriva en kommentar om det). Just denna lilla sjukling har en tendens att må illa när han är förkyld och eftersom två av trillingarna redan har varit förkylda, och tagit sig igenom det, så var jag rätt säker på att det var en förkylningsslemmig hals det handlade om, inte kräksjuka. Vid risk för insjuknande i kräksjuka håller jag så klart även syskonen hemma. Men om det handlar om förkylning och en är sjuk och de andra pigga så föredrar jag att lämna de friska barnen på förskolan så att det sjuka barnen kan få en chans att vila.  
 

Kontaktfamiljstankar och övernattningsäventyr för en av trillingarna

Ensamstående småbarnsmamma, Livet i v�r familj, ensamstående Ensamstående, Konversation, Mamma, Trillingar, femåring, fyrabarnsmamma, kamel, kontaktfamilj, Övernattning Permalink7
Igår hade jag möte med socialtjänsten. Jag får stöd därifrån genom att min systerdotter är anställd för att hjälpa till med barnen 10 timmar i veckan. Under en tid har jag också fått stöd i form av samtalsterapi med en familjebehandlare. Det har varit jättebra. Så skönt att ha någon att bolla mina vardagliga bekymmer med. Som ensamstående har jag ju ingen medförälder att prata med om sånt som oroar mig eller söka råd hos när jag känner mig villrådig. Men eftersom jag ska börja i ett stressrehabiliteringsprogram nu (redan imorgon) så måste vi göra ett uppehåll med samtalen. Jag hinner liksom inte med hur mycket stöd som helst samtidigt (så lyxigt att få mer stöd än vad en hinner med att ta emot!).
 
På mötet togs frågan om en eventuell kontaktfamilj för barnen upp (eller fler, det blir nog svårt att hitta en familj som vill ta sig an fyra små barn). Vi har pratat om det lite löst tidigare men då har barnen varit för små för att det skulle kunna bli aktuellt. Nu är de större och jag behöver ta ställning till huruvida jag vill söka den formen av hjälp eller inte (därmed inte sagt att det beviljas även om jag söker, men jag hoppas såklart på det). Det är ett jättesvårt beslut. Jag vill ju vara med mina barn och saknar dem jättemycket när jag inte är det. Samtidigt behöver jag ju verkligen tid för återhämtning och för att hinna ikapp med allt som behöver göras och jag skulle förmodligen vara en bättre förälder till dem om jag fick avlastning. Men tillit är inte min starka sida och när det gäller barnen är jag ännu mer misstänksam. Jag oroar mig för att lämna bort dem till personer som jag inte känner till hundra procent (går det ens att känna någon annan än sig själv till 100%, eller ens sig själv?). Tänk om de inte är snälla mot dem! Eller lär dem saker som jag inte vill att de ska lära sig (t.ex. fördomar). Alla familjer döljer sina hemligheter och vem vet vilka hemligheter som kommer att finnas i de familjer som väljs till mina barn?  
 
Hur skulle ni ha gjort?  Är det någon som har erfarenhet av att ha, vara, eller vara hos en kontaktfamilj? Har ni tips?
 
Natten till idag blev lite av ett miniprov på hur det skulle kunna vara. En av trillingarna följde med och sov över hos en av personalen på förskolan. Det gick jättebra (bortsett från att jag glömde packa ner hens tandborste) och hen verkar ha haft jätteroligt. Det kändes lite tomt att inte ha hen här i går kväll, men jag måste erkänna att det var rätt skönt att "bara" ha tre barn att göra iordning och komma iväg till förskolan med imorse. Så efter detta lilla prov känns tanken på en kontaktfamilj (eller fler) som kan ha barnen någon dag, och kanske även en natt, i månaden inte alls så tokig. Men att jag kände mig så lugn berodde till stor del på att mitt barn var hos en person som jag litar på och som jag vet att hen känner sig trygg med.
 
Min lilla trillings övernattningsäventyr visar på vilka fantastiska människor som finns. Tack vare henne fick mitt barn en jätterolig kväll och lite ledigt från sina syskon (och sin stressade och griniga mamma) och jag fick lite avlastning. Tack fina du!
 
På väg hem från förskolan i sommarvärmen. Gabriel och Matias (på cykeln).
Dagens konversation:
Mamman (jag)säger (på skämt) till femåringen (när hon ser att det ligger en mjukiskamel på spisen): "ska vi äta stekt kamel idag?".
Femåringen (Matias) svarar: "Men mamma, kameler älskar faktiskt värme"
     

Ensamstående mamma och arbetsliv - ingen lätt kombination

Livet i v�r familj, ensamstående Arbete, Ensamstående, Lagen om anställningsskydd, Mamma, arbetsliv, frånvaro, fyrabarnsmamma, vab Permalink1
Att vara ensamstående förälder är tufft. Det är svårt att få tiden och orken att räcka till för allt som behöver göras. Jag tror att det är tufft oavsett hur många barn en har, men när barnen är många (typ fyra) blir det såklart ännu knepigare att hinna med allt. Jag känner mig konstant otillräcklig. Men på hemmaplan kan jag ändå tampas med det, för de som drabbas av det är vi själva. Det är jobbigt att det är stökigt och att tvätthögarna svämmar över, men det drabbar i alla fall ingen annan än oss (mig och barnen). Ännu jobbigare är det när jag brister i mitt föräldraskap på grund av trötthet och stress, och jag oroar mig mycket för hur barnen påverkas av det, men det är ändå jag själv som sätter ribban och när jag misslyckas är det jag själv som jag får stå till svars till (åtminstone än så länge, när barnen blir större lär väl de också ställa mig till svars). Men värre är det med jobbet. Det är ju ett åtagande gentemot någon annan, där jag faktiskt har ingått ett kontrakt som säger att jag ska arbeta ett visst antal timmar och utföra ett visst antal arbetsuppgifter. Där är det inte jag som sätter ribban, och i den situation som jag befinner mig i nu är det svårt för mig att leva upp till min arbetsgivares krav.  Jag är ofta frånvarande på grund av vab och jag behöver ofta gå iväg under arbetstid för att ta något av barnen till läkar-tandläkare-bvc- eller vad det nu kan vara för besök under arbetstid. Dessutom går jag tidigt från jobbet (tidigare än mina kollegor) för att hämta barnen på förskolan på eftermiddagen alla veckodagar utom en (då hämtar en barnvakt barnen). Jag undrar just hur kul min arbetsgivare tycker att det är? Eller, det undrar jag inte alls förresten, jag vet vad de tycker.  Att jag de senaste veckorna dessutom har behövt springa ifrån på arbetstid för tandläkarbesök, skolbesök och diverse besök relaterade till utredningen inför stressrehabiliteringsprogrammet som jag ska gå (jag har skrivit om det här), har inte gjort saken bättre. Det är tur för mig att Lagen om anställningsskydd finns, och att det står i den att en arbetstagare inte får diskrimineras på grund av föräldraledighet eller vård av barn.
 
Gabriel tar en paus på väg hem från förskolan.
    
Till top