mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Höstlovets första dag - på barnakuten

Livet i v�r familj, ensamstående, sjuka barn 1177, Barnakut, Blod, Ensamstående, Höstlov, Kräk, Mamma, Sjukhus, fyrabarnsmamma Permalink1
Känsliga läsare varnas! Symptom på magsjuka nämns frekvent i inlägget.
 
Höstlovet första dag blev inte riktigt som jag hade tänkt. Tanken var att vi skulle ha umgåtts tillsammans hela dagen,  jag och barnen. Kanske lite lekplatslek på dagen och sen lite spel (brädspel alltså, inte dataspel) under kvällen. Så blev det inte.
 
Istället väckte Camila mig strax före sex imorse och berättade att hon behövde kräkas. Några sekunder senare satte det igång! Hon kräktes så många gånger så jag tappade räkningen. Stackars lilla unge!  
 
Efter att det pågått i ungefär en timme upptäckte jag bloddroppar i kräket. Jag blev jätteorolig och ringde 1177 som sa att jag skulle åka in med henne till akuten. När jag frågade hur bråttom det var och försökte förklara min situation fick jag bara till svar att hennes bedömning var att vi borde åka in. När jag då sa att jag inte ifrågasätter hennes bedömning utan bara behöver veta om det är bråttom eller inte eftersom jag måste få med mig fyra barn som fortfarande inte har gått upp från sängen vilket kan ta lite tid suckade sjuksköterskan i luren och upprepade att hennes bedömning var att vi behövde åka in. Trodde hon att jag försökte komma undan från att behöva åka in till akuten med mitt sjuka barn? Att jag var för bekväm (lat) för att göra den ansträngningen? 
 
Att vara själv med alla fyra barnen på en akutmottagning är inte direkt någon drömsituation. Jag tror inte ens att det skulle vara möjligt. De klarar ju liksom inte av att sitta still och vänta själva i ett väntrum i flera timmar eller ens i flera minuter. Att lämna över ett sjukt barn till sjukhuspersonalen för att sen sätta sig i väntrummet med de andra barnen känns inte heller som ett bra alternativ.
 
Så jag ringde barnens pappa som sa att han skulle komma direkt. Men han bor i en annan kommun och det tar honom mer än en timme att ta sig hem till oss. Så hur skulle jag göra? Valet stod mellan att åka in med alla barnen i släptåg eller invänta deras pappas ankomst för att sen åka till akuten med bara Camila. Det slutade med att jag gjorde båda. Barnen lastades in i bilen och vi åkte och tankade bilen (så klart uppstår akuta lägen just när bränslemätaren indikerar tom tank) och därefter hämtade vi upp barnens pappa vid stationen och sparade på så vis in den tid det skulle ha tagit för honom att ta sig från stationen och hem till oss.
 
Medan jag gjorde i ordning barnen fortsatte Camila att kräkas och det fortsatte att vara bloddroppar i kräket. Men hon var ändå förhållandevis pigg och alert. Det var tur, för att få alla barnen påklädda och färdiga för utgång tog en stund även om allihop faktiskt för en gångs skull gjorde det jag bad dem om och klädde på sig utan protester. Att alla blev bajsnödiga just då kunde de ju inte hjälpa. Men det är fascinerande (eller snarare j-ligt irriterande) att det alltid blir så när vi har bråttom.
 
 
Sista spyan kom i bilen på väg till sjukhuset. Sen var det över och när vi kom till barnakuten var Camila hur pigg som helst. Såklart. För så brukar mina barn nämligen göra. Det vill säga, bli friska så fort vi kommer till en vårdanläggning så att jag framstår som en neurotisk hönsmamma som stjäl värdefull vårdtid från barn som är sjuka på riktigt.
 
Pojkarna fick åka hem med sin pappa medan jag och Camila stannade på barnakuten hela dagen lång. De hittade som tur var inget allvarligt fel på henne. Proverna visade att hon har en infektion och vi fick besked om att bloddropparna med största sannolikhet berodde på att ett blodkärl brustit på grund av ansträngningen som hennes lilla kropp utsätts för i samband med kräkningarna. Ungefär som näsblod, fast någonstans i magen eller på vägen dit. Inget farligt alltså. Puh!!!
 
I detta sjukhusrum har Camila och jag spenderat mååånga timmar idag. Det var inte så roligt men jag var så stolt över min lilla tjej som väntade så tålmodigt och som gjorde, och stod ut med, allt som sjukhuspersonalen bad henne om utan att klaga. Plåstrena på fingrarna avslöjar hur mycket hon blivit stucken. Det var svårt att få ut tillräckligt med blod så de klämde och klämde och stack och stack. Stackars Camila!

Så olika livet ter sig

Livet i v�r familj, ensamstående Ensamstående, Inkomst, Mamma, fyrabarnsmamma, inkomstskillnader, livsvillkor Permalink2
Den kommun som vi bor ligger högt på listan över kommuner i Sverige som har störst skillnad i inkomst mellan olika bostadsområden.  Där vi bor är medelinkomsten 28 007:- i månaden. Några hundra meter söderut från vårt område minskar medelinkomsten till 15 881:- i månaden.
 
Igår besökte vi en familj som bor i ett område där medelinkomsten är 40 289:-. De bor i ett stort, fint, hus. I deras hus fanns inga spår av det kaos vi har i vårat hem, som ju är en trerumslägenhet. Där var oklanderligt städat. Var sak på sin plats.  Ljust. Ingen plotter någonstans. Inga överlastade hyllor där massor av saker klämts in huller om buller. Inga trasiga skåpluckor. Ingen tvätt i hallen. Inte ett enda klädesplagg på golvet. Fläckfritt. Stora ytor att röra sig på. Åh vad jag önskar att vi hade det så!!!
 
I det område som familjen som vi hälsade på bor finns nog inte många ensamstående mammor. Kanske inte ens en enda. I familjerna där finns två föräldrar. Två vuxna som arbetar.  Med en medelinkomst på 40 289:- Med andra ord är familjernas medelinkomst där 40 289:- x 2. Då går det att ha ett stort och fint hus och det går att köpa tjänster som gör livet lättare. Hjälp med städningen. Färdiga matkassar. Hämtmat en gång i veckan. Ett bekvämt liv.
 
Så olika livet ser ut för olika personer!
 
Av familjen som vi hälsade på igår fick barnen en pumpa. Så här fin/läskig blev
den efter att Matias fått rita ett läskigt pumpansikte på den och vi skurit ut den efter
Matias design.
 
 

Stressad av stressrehabiliteringen

Livet i v�r familj, Stress och otillräcklighet, ensamstående Ensamstående, Mamma, Stresshantering, Trillingar, fritids, fyrabarnsmamma, förskola, hämtning, rehabilitering, stress, tillämpad avslappning Permalink1
Det blir lite kontraproduktivt att gå i ett stressrehabiliteringsprogram som är förlagt till sen eftermiddag  (ur en småbarnsförälders perspektiv menar jag då, andra tycker nog inte att något som slutar 16:15 är så värst sent). För när stressrehabiliteringspasset är slut blir det stressigt värre för mig att hinna till Matias fritids och trillingarnas förskola före dess att de stänger (17:00).  
 
Just nu håller vi på att lära oss tillämpad avslappning som är en teknik för att snabbt kunna spänna av i olika situationer. En sån teknik skulle jag verkligen ha nytta av att bemästra eftersom jag för det mesta går omkring spänd som en pilbåge, vilket ju är ett dumt sätt att slösa bort sin energi på för någon som mig som verkligen behöver ta vara på all den lilla energi jag kan uppbåda. Dessutom får jag ont av det, särskilt i nacken, och ibland är jag till och med så spänd så att jag får yrsel. Så jag är verkligen motiverad till att lära mig tekniken.
 
Under passen som vi har får vi öva på att slappna av. Men att slappna av när en vet att en snart måste rusa iväg med andan i halsen och dessutom en stund senare kommer att vara den förälder som hämtar sina barn sist  (föräldraskam + skuldkänslor gentemot barnen = ännu mer stress) är inte alls lätt.
 
Idag blev det värre än någonsin. Stressrehabiliteringspasset drog över tiden och, trots att jag smet iväg före de andra, så missade jag den buss som jag måste ta för att med nöd och näppe hinna till fritids och förskolan innan de stänger. Jag fick ta en senare buss och när jag väl kommit på den och var på väg hemåt så hamnade vi i värsta rusningstrafiken. Bilköerna, som sniglade sig fram, sträckte sig nästan hela vägen hem till vår kommun. När jag satt där på bussen och var så stressad att jag höll på att gå upp i limningen så kom jag dessutom på att jag hade skrivit fel i morse när jag fyllde i listan där föräldrarna uppger vilken tid de ska hämta sitt barn från fritids. Jag glömde helt enkelt bort att jag skulle ha mitt stressrehabiliteringsprogram på eftermiddagen och skrev att jag skulle hämta Matias 16:30 som jag brukar. När jag kom på det var klockan långt förbi 16:30. Där och då slog min stressnivå i taket.  
 
När bussen var framme hade klockan redan passerat 17:00. Jag sprang hela vägen till skolan och där stod Matias i ett hörn på skolgården alldeles ensam. Förutom några större barn på andra sidan skolgården, och en stackars personal som nog längtade efter att få gå hem, så var det bara Matias kvar. Stackarn! Han stod och väntade i hörnet invid sina syskons förskola. Kanske var det tryggast där.
 
Sen fick vi gå hem. Jag fick ju springa direkt från bussen till skolan och hann inte hämta bilen (eftersom vi bor nästa stationen så lämnar jag bilen hemma efter att jag har lämnat barnen på morgonen). Det är en bit att gå för småttingarna (dvs trillingarna) vilket kan vara lite besvärligt när de är trötta på eftermiddagen. Men de knatade på bra och även om vi kom hem väldigt sent så var det rätt skönt med en promenad efter all stress.
 
Min lilla (långt från samlade) trupp på väg hem från skola/förskola:
 
 
 
Till top