mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Internationella trillingdagen - Grattis Gabriel, Theo och Camila - älskade ungar

Livet i v�r familj, Trillingar Ensamstående, Internationella trillingdagen, Trillingar, fyrabarnsmamma, glädje, graviditet, lycklig, ultraljud Permalink0
Idag är det internationella trillingdagen. Grattis på er internationella dag Gabriel, Theo och Camila! Och grattis till mig, den lyckligt lottade trillingmamman! Jag är så glad att jag har er, världens bästa trillingar (och er storebrorsa också förstås!)!
 
Nu, när ni har funnits ute i världen lite mer än fyra år önskar jag att jag hade kunnat färdas tillbaka i tiden för att träffa den där kvinnan som var jag den 10:e maj (mors dag i Guatemala, där vi då befann oss) för snart fem år sen, när jag precis fått veta att det fanns tre små växande bönor (så såg ni ut på ultraljudet) i min mage. Då hade jag sagt till henne att hon inte skulle oroa sig, att hon kunde slappna av och glädjas över denna fantastiska nyhet som då inte alls kändes fantastisk. För nu, med facit i hand, vet jag att det går. Visst är det tufft ibland (rätt ofta faktiskt) och visst är jag trött (ännu mer ofta), men det går (kanske inte alltid så jättebra, men ändå). Det går faktiskt att ta hand om trillingar och en till själv. De utvecklas. De skrattar och leker (och är arga och bråkar). De mår bra. Jag mår bra. Vi klarar det här! Mina trillingar (och deras storebror) är underbara och jag älskar dem så oändligt mycket. Trots sömnbrist, omöjlig logistik, stök, kaos, noll egentid, och en helt galet hög ljudnivå i hemmet, så är jag lyckligare nu än jag någonsin har varit.
 
Tre nykläckta små underverk (Gabriel, Theo och Camila). 
 
 

Det där med sociala relationer

Livet i v�r familj, Trillingar, ensamstående, föräldraskap Ensamstående, Mamma, Många barn, Trillingar, Vänner, ensamhet, flerbarnsfamiljen, fyrabarnsmamma, social isolering, sociala relationer, socialt liv Permalink0

Alltså det där med sociala relationer, det funkar ju si sådär när en själv med fyra små barn. Eller snarare, för mig funkar det inte alls. Det är ju liksom inte bara till att ta med sig barnen och åka och träffa en vän. För med fyra barn i sällskap är det inte lätt att hinna prata med vännen ifråga. Jag är ju fullt upptagen med att försöka hindra mina barn från att helt riva vännens hem (eller fiket, eller var vi nu träffas någonstans), ta hand om alla bråk och konflikter, hjälpa till med toabesök, och svara på alla tusen frågor som i strid ström forsar ur mina barns munnar.  De få gånger jag har försökt har det resulterat i att min stressnivå, som ju konstant befinner sig på en rätt hög nivå, skjutit rakt genom taket. Och vännen (eller vännerna) har sett alldeles slut ut efter att ha vistats tillsammans med oss en stund.  

Att bjuda hem någon känns inte heller kul. Förutsättningarna för att kunna föra ett samtal med vännen/erna är visserligen något bättre då eftersom barnen stundvis faktiskt leker, eller kan sättas framför en skärm. Men det blir ändå tusen avbrott och kronisk multitasking, fast då i en trång och stökig omgivning vilket tenderar att öka på mina stressnivåer ännu lite mer. Dessutom vill jag ju gärna att det ska se någorlunda hyfsat ut här hemma om jag ska bjuda hem någon, men någorlunda hyfsat är liksom ett helt ouppnåeligt mål här. För även om jag lyckas få tid att städa så har jag fyra små individer som i full fart stökar till samtidigt. Så hur mycket jag än städar så blir det aldrig ordning hos oss.  Förutom stöket så avskräcker även ljudnivån i vårt hem mig från att bjuda hem någon. Mina barn är nämligen oförmögna att vara tysta och när de leker så hörs det. Ordentligt. Och när de bråkar hörs det ännu mer.  De vänner som har vågat sig på att besöka oss har också sett helt slut ut efter att har vistats hos oss en stund.  

Det enda som funkar är att hälsa på någon som också har barn, så att barnen leker med varandra. Då är det faktiskt möjligt att få umgås en stund med en annan vuxen. Det är guld värt!

För sociala relationer är viktiga. Ett basbehov faktiskt enligt många teorier inom psykologin. Forskning visar på att människor som har ett aktivt socialt liv lever längre och är lyckligare. Så det är kanske inte så konstigt att jag saknar det. För det blir verkligen inte mycket av det för mig nu.

Riktigt hur mycket jag saknar det, eller hur det påverkar mig att inte ha ett aktivt socialt liv, har jag inte tänkt på så mycket förrän under den senaste tiden. Kanske har jag varit för trött från graviditeter och småbarnsvård x 4, och för sargad från att ha gått igenom och brutit upp från en dålig relation, för att ens orka vara social. Jag tror att jag har haft ett behov av att dra mig undan ett tag och bara fokusera på barnen. Men det börjar gå över nu.

I söndags blev vi hembjudna till en vän. Hon har tre barn (varav ett som är jämngammalt med Matias och ett som är jämngammalt med trillingarna). Barnen lekte och hade jätteroligt och jag fick för en gångs skull umgås med en vuxen person en stund. Efter det mådde jag så himla bra!

På vägen hem insåg jag hur mycket jag faktiskt saknar vuxet sällskap. För även om jag älskar att vara tillsammans med mina barn (det gör jag faktiskt!) så blir behovstillfredställen rätt enkelriktad i vår relation, precis som den ska vara i en föräldra-barnrelation. Alltså, jag kämpar på så gott jag kan för att möta deras behov samtidigt som de, även om de faktiskt tillfredsställer många av mina behov (t.ex. behovet av närhet, behovet av tillhörighet och behovet av att ha en mening med livet), är rätt dåliga på att möta mina behov. De är till exempel rätt dåliga (och olämpliga) lyssnare.

Vi människor har ett behov av att bli sedda och hörda. Vi behöver också få lyssna på och ta del av andras erfarenheter, för i relation till andra definierar vi oss själva. Hur mycket social kontakt vi behöver ha med andra människor varierar såklart mellan olika personer, och mellan olika tidpunkter i livet, men helt utan kan vi inte vara. Då mår vi dåligt.

Barn till föräldrar (ofta ensamstående) som lever ett socialt isolerat liv far ibland illa. Jag tänker att det kanske kan bero på att det finns en risk för att gränsen mellan förälder/vuxen och barn suddas ut om föräldern inte får sina behov av att bli sedd och hörd tillgodosedd av andra vuxna. Barnen blir den vuxnes sociala kontakt. 

En av fördelarna med att vara ensamstående förälder är att relationen med barnen ofta blir väldigt nära och stark. När en är tillsammans med sina barn i stort sett all ledig tid, och gör allt tillsammans med dem, så utvecklas ofta en väldigt tight relation. Det är såklart positivt. Men det finns också en risk med det. För om föräldern inte har någon vuxen att dela oro och frustration med, eller få bekräftelse av, så kan det bli så att frustrationen istället går ut över barnen. Eller att barnen får höra saker som istället borde ha ventilerats till en vuxen. Det är lätt hänt, särskilt eftersom stress och trötthet har en förmåga att koppla bort just de delar av hjärnan som hanterar ens självkontroll. Det har hänt mig, allt för många gånger.

Så det är dags för mig att skärpa till mig och se till att lägga lite krut på den sociala biten av livet (som för tillfället är mindre än en ärta).  För även om det är besvärligt att upprätthålla sociala relationer när en är ensam med fyra små barn, så är det inte bara där skon klämmer. Mycket beror på att jag helt enkelt inte har orkat göra den ansträngning som krävs. Dagarna går, månaderna också, och faktiskt även år, utan att jag hör av mig till mina vänner. Dessutom finns det ju en massa spännande personer därute som skulle kunna bli nya vänner (kanske med barn som barnen kan leka med). Så nog skulle det gå om jag bara försökte.

Annars får jag göra som Tom Hanks rollfigur i filmen Cast away gör, skaffa mig en kokosnöt att prata med.  

  

 Vinterlek hemma hos vänner.
 
 
 Camilas stil när hon åker stjärtlapp är oslagbar.
 
 
 Theo.
 
 
 Vad kan vara bättre än fika med varm choklad (med grädde och marshmallows) tillsammans med kompisarna efter att ha lekt ute i snön?

Alltid är det något - trasig bilnyckel

Livet i v�r familj, Trillingar, ensamstående Bil, Ensamstående, Mamma, Skola, Trillingar, bilnyckel, fyrabarnsmamma, förskola, gå, mammablogg, skolväg, trafik Permalink1
Alltid är det något. Åtminstone känns det så. Undrar om det är så för alla? Eller har jag ovanligt mycket oflyt? Kanske råkar de flesta ut för små missöden mer eller mindre hela tiden, bara det att det inte blir lika kännbart när det finns två vuxna som delar på arbetet med att lösa alla problem som uppstår eller om en inte har så många barn att ta hand om? Ensamstående fyrabarnsmammor borde verkligen få dispens från att drabbas av livets alla små jäkelskap (och från stora jäkelskap också för den delen). För om allt bara kunde funka hela tiden skulle saker och ting vara lättare. För varje trasig, eller borttappad, sak tar tid att fixa. Och pengar!
 
Nu är det bilnyckeln som har lagt av. Den har varit sliten länge så det kommer inte direkt som en överraskning. Men ändå, kunde jag inte få slippa detta! Jag har inte tid!! Och de 2143 kronor som en ny nyckel kommer att kosta kunde verkligen ha använts till roligare saker!
 
Så ska inte en bilnyckel se ut!
 
 
Det hände i förrgår när jag hade bråttom att hämta barnen på skola och förskola. En liten bit lossnade från fjärrkontrollen och det gick inte låsa upp bilen. Min stressade hjärna fick en litet sammanbrott och lyckades inte komma på att det faktiskt går att öppna bildörrar manuellt också, så jag rusade iväg för att istället hämta barnen till fots, muttrande för mig själv om hur det ska gå att gå hem med fyra vilda barn hela vägen från den nya förskolan.
 
Förskolan som de gick på fram tills juni i år (Matias gick kvar där fram till semestern) gick vi alltid till och från. Men den låg närmare och vägen var inte lika besvärlig ("bara" tre gator att korsa, sen gångväg). Till skolan och trillingarnas nya förskola är det längre och den närmaste vägen innebär att vi måste gå över en tätt trafikerad bro där bilarna susar förbi i 50 km i timmen. Och eftersom mina barn är fyra stycken kan jag omöjligt hålla dem i handen allihop och om jag inte håller dem (hårt) i handen springer de omkring. Att de ska hålla varandra i handen funkar inte heller, åtminstone inte på den typen av vägar, för då börjar de busa med varandra. Att någon av dem skulle ta ett steg ut i gatan, i värsta fall precis framför en bil, är alltså ett helt möjligt scenario.
 
Så för att gå med dem på den typen av vägar får jag ta till vagnen. Två av trillingarna får sitta i vagn (en tvillingvagn) medan den tredje får hålla i vagnen och Matias gå bredvid. Det funkar rätt bra, men mitt dilemma denna gång var att vagnen befann sig i bakluckan på bilen som jag inte kunde låsa upp.
 
Allt gick dock bra. Jag kom fram till skolan, svettig och andfådd, fem minuter efter uppsatt hämtningstid. Vi tog en lång väg hem för att undvika tätt trafikerade broar och att behöva korsa många vägar, så det tog lite tid att komma hem. Men å andra sidan hade vi inte bråttom. Barnen mutades med att de skulle få spela på min telefon när vi kom hem om de gick snällt vid min sida (de tillhör den, i Sverige, ovanliga skara barn som inte har egna Ipads). Det funkade, någorlunda i alla fall, och vi kom hem helskadda.
 
På väg hem från skola och förskola. Mitt älskade lilla gäng!
 
 
Det finns en nyckel till, som barnens pappa har hos sig, men den är också sliten så jag vågar inte chansa på att klara mig med bara den. Så igår var jag och beställde en ny nyckel. Det tog några timmar av min väldigt otillräckliga tid att få det gjort. Sen ska tid även ägnas åt att åka till verkstaden för att få nyckeln och bilen programmerad när den nya nyckeln är klar. För att inte tala om de timmar som det tar att tjäna ihop de över 2000 kronor som den nya nyckeln kostar. Suck!
 
Undrar vad som kommer att gå sönder härnäst?
 
Just nu är dessutom ytterdörren trasig (går inte att stänga utan att låsa den), två lådor har tappat sina luckor, två fönster har svällt och går knappt att stänga, och det finns en väldig massa andra småskavanker som behöver fixas. Kylskåpet är trasigt lite här och där och frysen piper allt högre för var dag som går. Det har gått många månader och min gissning är att det kommer att gå många månader (kanske år) till innan dessa saker fixas. För allt som inte är akut bortprioriterar jag.   
 
Och apropå stressade hjärnor, som till exempel inte klarar av att komma på att en bildörr kan öppnas genom att vrida om nyckeln i låset, så hade jag samma dag, på morgonen, satt på kaffebryggaren två gånger. Jag knäppte på den som vanligt när jag steg upp (laddar den alltid på kvällen) och när det var klart hällde jag upp det bryggda kaffet i en kopp och stängde av bryggaren. Men min stressade hjärna registrerade tydligen inte detta, för en stund senare tittade jag på den avstängda bryggaren och konstaterade irriterat att jag måste ha missat att ladda den på kvällen. Jag laddade den snabbt och satte på (igen). Först när det kaffet var klart och jag skulle hälla upp det upptäckte jag att på köksbänken stod en kopp med kaffe redan upphällt. Snurrigt.   
 
Till top