mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Alltid är det något - trasig bilnyckel

Livet i v�r familj, Trillingar, ensamstående Bil, Ensamstående, Mamma, Skola, Trillingar, bilnyckel, fyrabarnsmamma, förskola, gå, mammablogg, skolväg, trafik Permalink1
Alltid är det något. Åtminstone känns det så. Undrar om det är så för alla? Eller har jag ovanligt mycket oflyt? Kanske råkar de flesta ut för små missöden mer eller mindre hela tiden, bara det att det inte blir lika kännbart när det finns två vuxna som delar på arbetet med att lösa alla problem som uppstår eller om en inte har så många barn att ta hand om? Ensamstående fyrabarnsmammor borde verkligen få dispens från att drabbas av livets alla små jäkelskap (och från stora jäkelskap också för den delen). För om allt bara kunde funka hela tiden skulle saker och ting vara lättare. För varje trasig, eller borttappad, sak tar tid att fixa. Och pengar!
 
Nu är det bilnyckeln som har lagt av. Den har varit sliten länge så det kommer inte direkt som en överraskning. Men ändå, kunde jag inte få slippa detta! Jag har inte tid!! Och de 2143 kronor som en ny nyckel kommer att kosta kunde verkligen ha använts till roligare saker!
 
Så ska inte en bilnyckel se ut!
 
 
Det hände i förrgår när jag hade bråttom att hämta barnen på skola och förskola. En liten bit lossnade från fjärrkontrollen och det gick inte låsa upp bilen. Min stressade hjärna fick en litet sammanbrott och lyckades inte komma på att det faktiskt går att öppna bildörrar manuellt också, så jag rusade iväg för att istället hämta barnen till fots, muttrande för mig själv om hur det ska gå att gå hem med fyra vilda barn hela vägen från den nya förskolan.
 
Förskolan som de gick på fram tills juni i år (Matias gick kvar där fram till semestern) gick vi alltid till och från. Men den låg närmare och vägen var inte lika besvärlig ("bara" tre gator att korsa, sen gångväg). Till skolan och trillingarnas nya förskola är det längre och den närmaste vägen innebär att vi måste gå över en tätt trafikerad bro där bilarna susar förbi i 50 km i timmen. Och eftersom mina barn är fyra stycken kan jag omöjligt hålla dem i handen allihop och om jag inte håller dem (hårt) i handen springer de omkring. Att de ska hålla varandra i handen funkar inte heller, åtminstone inte på den typen av vägar, för då börjar de busa med varandra. Att någon av dem skulle ta ett steg ut i gatan, i värsta fall precis framför en bil, är alltså ett helt möjligt scenario.
 
Så för att gå med dem på den typen av vägar får jag ta till vagnen. Två av trillingarna får sitta i vagn (en tvillingvagn) medan den tredje får hålla i vagnen och Matias gå bredvid. Det funkar rätt bra, men mitt dilemma denna gång var att vagnen befann sig i bakluckan på bilen som jag inte kunde låsa upp.
 
Allt gick dock bra. Jag kom fram till skolan, svettig och andfådd, fem minuter efter uppsatt hämtningstid. Vi tog en lång väg hem för att undvika tätt trafikerade broar och att behöva korsa många vägar, så det tog lite tid att komma hem. Men å andra sidan hade vi inte bråttom. Barnen mutades med att de skulle få spela på min telefon när vi kom hem om de gick snällt vid min sida (de tillhör den, i Sverige, ovanliga skara barn som inte har egna Ipads). Det funkade, någorlunda i alla fall, och vi kom hem helskadda.
 
På väg hem från skola och förskola. Mitt älskade lilla gäng!
 
 
Det finns en nyckel till, som barnens pappa har hos sig, men den är också sliten så jag vågar inte chansa på att klara mig med bara den. Så igår var jag och beställde en ny nyckel. Det tog några timmar av min väldigt otillräckliga tid att få det gjort. Sen ska tid även ägnas åt att åka till verkstaden för att få nyckeln och bilen programmerad när den nya nyckeln är klar. För att inte tala om de timmar som det tar att tjäna ihop de över 2000 kronor som den nya nyckeln kostar. Suck!
 
Undrar vad som kommer att gå sönder härnäst?
 
Just nu är dessutom ytterdörren trasig (går inte att stänga utan att låsa den), två lådor har tappat sina luckor, två fönster har svällt och går knappt att stänga, och det finns en väldig massa andra småskavanker som behöver fixas. Kylskåpet är trasigt lite här och där och frysen piper allt högre för var dag som går. Det har gått många månader och min gissning är att det kommer att gå många månader (kanske år) till innan dessa saker fixas. För allt som inte är akut bortprioriterar jag.   
 
Och apropå stressade hjärnor, som till exempel inte klarar av att komma på att en bildörr kan öppnas genom att vrida om nyckeln i låset, så hade jag samma dag, på morgonen, satt på kaffebryggaren två gånger. Jag knäppte på den som vanligt när jag steg upp (laddar den alltid på kvällen) och när det var klart hällde jag upp det bryggda kaffet i en kopp och stängde av bryggaren. Men min stressade hjärna registrerade tydligen inte detta, för en stund senare tittade jag på den avstängda bryggaren och konstaterade irriterat att jag måste ha missat att ladda den på kvällen. Jag laddade den snabbt och satte på (igen). Först när det kaffet var klart och jag skulle hälla upp det upptäckte jag att på köksbänken stod en kopp med kaffe redan upphällt. Snurrigt.   
 

3 x trotsåldern - när går det över??

Livet i v�r familj, Trillingar, föräldraskap 3,5-åring, Barn, Ensamstående, Mamma, Trillingar, fyrabarnsmamma, treåringar, trots, trotsåldern, utveckling Permalink1
Att leva med tre stycken 3,5 åringar är banne mig inte lätt! Ingenting jag gör, eller planerar, godkänns. Alltid är det någon som tycker något annat. Eller snarare, kräver något annat. Och ofta är kraven helt orimliga och framställs dessutom med en ihärdighet som får den envisaste åsnan i världen att verka mesig.
 
De vill inte ha maten som serveras. Någon kräver istället att få korv (och om det är korv som serveras så är det något annat de vill ha) och någon annan kräver glass. Och så ska det vara en annan tallrik. Och mjölken i ett annat glas. Och så ska de hälla upp själva och blir omåttliga arga om jag har fräckheten att servera ett glas med redan upphälld mjölk. Och skulle det ligga lite ärtor eller något annat fullkomligt avskyvärt (typ grönsaker) på tallriken stäms det upp i gallskrik. BLÄ!!!!! 
 
Sen vill de inte ha kläderna som jag har lagt fram. Är det soligt vill någon ha regnkläder och är det regnigt ska någon absolut ha sandaler på sig. Men kanske ska jag vara glad så länge ingen kräver att få gå ut i badkläder (det händer). Sen ska de absolut klä på sig själva utan någon form av hjälp och blir vansinnigt arga när det inte går riktigt så lätt som de hade tänkt sig. Förutom den av dem som vägrar att klä på sig själv över huvud taget. Allt ska de göra själva. Förutom det som jag vill att de gör själva. Då totalvägras det.
 
De bråkar om att få trycka på hissknappen, få hämta posten, få låsa upp dörren (något som har resulterat i ett trasigt lås), och så vidare i all oändlighet. Och de blir ursinniga när jag envisas med att hjälpa dem med att knäppa fast bilbältet. Att ha bråttom med dessa tre "jag kan själv"-are är INTE idealt.  Men eftersom jag är en vuxen på fyra barn så får jag inte tiden att gå ihop. Någonsin. Så vi har alltid bråttom. Morgnarna hos oss är lite som att befinna sig i en storm. Inne i mig spöregnar det stresshormoner och utanför haglar konflikterna. Suck!
 
Om jag bara hade haft en 3,5 åring åt gången så hade jag nog ändå tyckt att det var jobbigt allt som oftast. Men då hade jag ändå fått en paus då och då. För de är ju inte arga och motsträviga hela tiden. De är ju glada och roliga också. Och söta! Men mina trillingar har en tendens att lösa av varandra med sina "dåliga dagar" och det är liksom alltid någon av dem som sätter sig på tvären (och en av dem gör det lite oftare än de andra två). Kanske är det bättre än att de ska vara rasande samtidigt (det händer det också), men det blir rätt tröttsamt.
 
När går den så kallade trotsåldern (jag vet, det är utveckling) över????? Tips om hur en kan göra för att få 3,5 åringar att bli mer medgörliga efterlyses!!!
 
En av mina envisa och väldigt bestämda 3,5-åringar. Som tur är
kan de också vara underbart glada. Som Theo är här.
 

Treåringar- trillingar med få föräldraledighetsdagar - och Tom Tits med Matias

Livet i v�r familj, Trillingar, aktiviteter för barn Ensamstående, Föräldraförsäkring, Föräldraledig, Mamma, Södertälje, Tom Tits experiment, Trillingar, fyrabarnsmamma, föräldraledighet, föräldrapenning, orättvist, treåringar Permalink2
Med treåringar spelar det liksom ingen roll hur en försöker, det blir alltid fel ändå. Åtminstone känns det så. Jag har ju tre stycken och även om de såklart inte missnöjda hela tiden, så är det alltid någon av dem som är det. För de turas om. När en är färdig tar en annan över. Jag känner mig som om jag står vid ett sånt där tivolispel där en ska slå på en gubbe som hoppar upp ur olika hål. När jag har slagit ner den i ett hål poppar den genast upp ur ett annat. Inte för att jag slår mina barn, men jag lägger en väldig massa tid och energi på lugna ner, avleda, resonera (som om de vore någon vits med det) eller bråka (när tålamodet tryter) med var och en av dem, och när jag har fått en av dem att lugna ner sig tar nästa vid och det är bara till att börja om igen.
 
Det faktum att de är fyra är i sig en källa till en massa utbrott. Det är ju ofrånkomligen så att någon av dem måste vara först, och någon sist, på nästan allt vi gör. Alltså måste de turas om. Ibland går det bra. Ofta gör det inte det. Idag har vi till exempel haft en 20 minuter lång skriksession från någon som åt upp sina kakor snabbare än sina syskon och sen inte fick ta de andras. Det är inte lätt att vara en treårig trilling eller ett två år äldre trillingsyskon (inte så lätt att vara mamma till treåriga trillingar och ett två år äldre trillingsyskon heller för den delen)!
 
Så att ibland få vara med bara ett av barnen är guld värt, både för mig och för barnen. Därför är det så synd att trillingar (eller tvillingar, fyrlingar, osv.) inte har samma rättigheter som enlingar vad gäller föräldraförsäkringen. Jag skulle så gärna ha velat kunna fortsätta att vara ledig med ett (ibland två) av barnen på fredagar fram till dess att trillingarna börjar skolan. Men mina föräldraledighetsdagar kommer att ta slut långt före dess. Mina barn har ju mycket färre föräldraledighetsdagar per barn än de hade fått om de hade fötts var och en för sig. Trillingar får nämligen bara en full pott att dela på och sen ett visst antal extra dagar per "extra" barn. Mina trillingar fick en full pott på 480 dagar och sen 180 dagar till per "extra" barn (för de som fötts efter 1 januari 2014 är det lite bättre, men fortfarande långt från rättvist). Totalt delar de på 840 dagar, vilket ger dem 280 dagar var (istället för de 480 som en enling får). Av de extra 180 dagarna per "extra" barn är dessutom hälften, dvs 90 dagar, på lägsta nivå (180 kronor minus skatt per dag), vilket i princip gör dem oanvändbara för att ersätta en arbetsdag. Med andra ord har de bara 190 fulla föräldraledighetsdagar var. Det känns rätt orättvist. Särskilt med tanke på att deras behov av att få ha egentid med mig är större än för de flesta barn.
 
I fredags var Matias ledig (igen, det blev av olika skäl två lediga fredagar i streck för honom). På morgonen var vi på BVC och fick hans syn kollad. Det var nämligen lite oklarheter kring ena ögat på hans femårskontroll för några månader sen så i fredags hade vi tid för att göra om kontrollen. Den här gången klarade han den. Skönt!!
 
Sen åkte vi till Södertälje och hälsade på en kär "gammal" vän (den kvinna som min pappa levde ihop med under många år när jag var i tonåren) som bjöd oss till Tom Tits experiment.Vi hade en helt fantastisk dag! Matias hade jätteroligt och jag fick möjlighet att umgås och prata med en vuxen person som jag tycker mycket om en lång stund utan att bli avbruten sjuttio gånger per minut. Matias var så upptagen med allt roligt på Tom Tits experiment att vi faktiskt fick prata i rätt långa stunder utan att bli avbrutna alls.
 
I Södertälje, på väg till Tom Tits Experiment.
 
 Det fanns massor av spännande att se på Tom Tits experiment.
 
 Matias i cafeterian.
 
"Jag låter som en gummibjörn".
 
 
 En liten kille på en stor stol.
 
 
Gungor av olika slag och för olika åldrar (en väldigt bekväm gunga för trötta små prinsar
och en betydligt mindre bekväm till pigga krutgummor).
 
 
 Inne i dimman.
 
 Liten lastbilschaufför.
 
Till top