mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

3 x trotsåldern - när går det över??

Livet i v�r familj, Trillingar, föräldraskap 3,5-åring, Barn, Ensamstående, Mamma, Trillingar, fyrabarnsmamma, treåringar, trots, trotsåldern, utveckling Permalink1
Att leva med tre stycken 3,5 åringar är banne mig inte lätt! Ingenting jag gör, eller planerar, godkänns. Alltid är det någon som tycker något annat. Eller snarare, kräver något annat. Och ofta är kraven helt orimliga och framställs dessutom med en ihärdighet som får den envisaste åsnan i världen att verka mesig.
 
De vill inte ha maten som serveras. Någon kräver istället att få korv (och om det är korv som serveras så är det något annat de vill ha) och någon annan kräver glass. Och så ska det vara en annan tallrik. Och mjölken i ett annat glas. Och så ska de hälla upp själva och blir omåttliga arga om jag har fräckheten att servera ett glas med redan upphälld mjölk. Och skulle det ligga lite ärtor eller något annat fullkomligt avskyvärt (typ grönsaker) på tallriken stäms det upp i gallskrik. BLÄ!!!!! 
 
Sen vill de inte ha kläderna som jag har lagt fram. Är det soligt vill någon ha regnkläder och är det regnigt ska någon absolut ha sandaler på sig. Men kanske ska jag vara glad så länge ingen kräver att få gå ut i badkläder (det händer). Sen ska de absolut klä på sig själva utan någon form av hjälp och blir vansinnigt arga när det inte går riktigt så lätt som de hade tänkt sig. Förutom den av dem som vägrar att klä på sig själv över huvud taget. Allt ska de göra själva. Förutom det som jag vill att de gör själva. Då totalvägras det.
 
De bråkar om att få trycka på hissknappen, få hämta posten, få låsa upp dörren (något som har resulterat i ett trasigt lås), och så vidare i all oändlighet. Och de blir ursinniga när jag envisas med att hjälpa dem med att knäppa fast bilbältet. Att ha bråttom med dessa tre "jag kan själv"-are är INTE idealt.  Men eftersom jag är en vuxen på fyra barn så får jag inte tiden att gå ihop. Någonsin. Så vi har alltid bråttom. Morgnarna hos oss är lite som att befinna sig i en storm. Inne i mig spöregnar det stresshormoner och utanför haglar konflikterna. Suck!
 
Om jag bara hade haft en 3,5 åring åt gången så hade jag nog ändå tyckt att det var jobbigt allt som oftast. Men då hade jag ändå fått en paus då och då. För de är ju inte arga och motsträviga hela tiden. De är ju glada och roliga också. Och söta! Men mina trillingar har en tendens att lösa av varandra med sina "dåliga dagar" och det är liksom alltid någon av dem som sätter sig på tvären (och en av dem gör det lite oftare än de andra två). Kanske är det bättre än att de ska vara rasande samtidigt (det händer det också), men det blir rätt tröttsamt.
 
När går den så kallade trotsåldern (jag vet, det är utveckling) över????? Tips om hur en kan göra för att få 3,5 åringar att bli mer medgörliga efterlyses!!!
 
En av mina envisa och väldigt bestämda 3,5-åringar. Som tur är
kan de också vara underbart glada. Som Theo är här.
 

Treåringar- trillingar med få föräldraledighetsdagar - och Tom Tits med Matias

Livet i v�r familj, Trillingar, aktiviteter för barn Ensamstående, Föräldraförsäkring, Föräldraledig, Mamma, Södertälje, Tom Tits experiment, Trillingar, fyrabarnsmamma, föräldraledighet, föräldrapenning, orättvist, treåringar Permalink2
Med treåringar spelar det liksom ingen roll hur en försöker, det blir alltid fel ändå. Åtminstone känns det så. Jag har ju tre stycken och även om de såklart inte missnöjda hela tiden, så är det alltid någon av dem som är det. För de turas om. När en är färdig tar en annan över. Jag känner mig som om jag står vid ett sånt där tivolispel där en ska slå på en gubbe som hoppar upp ur olika hål. När jag har slagit ner den i ett hål poppar den genast upp ur ett annat. Inte för att jag slår mina barn, men jag lägger en väldig massa tid och energi på lugna ner, avleda, resonera (som om de vore någon vits med det) eller bråka (när tålamodet tryter) med var och en av dem, och när jag har fått en av dem att lugna ner sig tar nästa vid och det är bara till att börja om igen.
 
Det faktum att de är fyra är i sig en källa till en massa utbrott. Det är ju ofrånkomligen så att någon av dem måste vara först, och någon sist, på nästan allt vi gör. Alltså måste de turas om. Ibland går det bra. Ofta gör det inte det. Idag har vi till exempel haft en 20 minuter lång skriksession från någon som åt upp sina kakor snabbare än sina syskon och sen inte fick ta de andras. Det är inte lätt att vara en treårig trilling eller ett två år äldre trillingsyskon (inte så lätt att vara mamma till treåriga trillingar och ett två år äldre trillingsyskon heller för den delen)!
 
Så att ibland få vara med bara ett av barnen är guld värt, både för mig och för barnen. Därför är det så synd att trillingar (eller tvillingar, fyrlingar, osv.) inte har samma rättigheter som enlingar vad gäller föräldraförsäkringen. Jag skulle så gärna ha velat kunna fortsätta att vara ledig med ett (ibland två) av barnen på fredagar fram till dess att trillingarna börjar skolan. Men mina föräldraledighetsdagar kommer att ta slut långt före dess. Mina barn har ju mycket färre föräldraledighetsdagar per barn än de hade fått om de hade fötts var och en för sig. Trillingar får nämligen bara en full pott att dela på och sen ett visst antal extra dagar per "extra" barn. Mina trillingar fick en full pott på 480 dagar och sen 180 dagar till per "extra" barn (för de som fötts efter 1 januari 2014 är det lite bättre, men fortfarande långt från rättvist). Totalt delar de på 840 dagar, vilket ger dem 280 dagar var (istället för de 480 som en enling får). Av de extra 180 dagarna per "extra" barn är dessutom hälften, dvs 90 dagar, på lägsta nivå (180 kronor minus skatt per dag), vilket i princip gör dem oanvändbara för att ersätta en arbetsdag. Med andra ord har de bara 190 fulla föräldraledighetsdagar var. Det känns rätt orättvist. Särskilt med tanke på att deras behov av att få ha egentid med mig är större än för de flesta barn.
 
I fredags var Matias ledig (igen, det blev av olika skäl två lediga fredagar i streck för honom). På morgonen var vi på BVC och fick hans syn kollad. Det var nämligen lite oklarheter kring ena ögat på hans femårskontroll för några månader sen så i fredags hade vi tid för att göra om kontrollen. Den här gången klarade han den. Skönt!!
 
Sen åkte vi till Södertälje och hälsade på en kär "gammal" vän (den kvinna som min pappa levde ihop med under många år när jag var i tonåren) som bjöd oss till Tom Tits experiment.Vi hade en helt fantastisk dag! Matias hade jätteroligt och jag fick möjlighet att umgås och prata med en vuxen person som jag tycker mycket om en lång stund utan att bli avbruten sjuttio gånger per minut. Matias var så upptagen med allt roligt på Tom Tits experiment att vi faktiskt fick prata i rätt långa stunder utan att bli avbrutna alls.
 
I Södertälje, på väg till Tom Tits Experiment.
 
 Det fanns massor av spännande att se på Tom Tits experiment.
 
 Matias i cafeterian.
 
"Jag låter som en gummibjörn".
 
 
 En liten kille på en stor stol.
 
 
Gungor av olika slag och för olika åldrar (en väldigt bekväm gunga för trötta små prinsar
och en betydligt mindre bekväm till pigga krutgummor).
 
 
 Inne i dimman.
 
 Liten lastbilschaufför.
 

Det där med vad en inte ska säga till någon som har trillingar (plus ev syskon)

Livet i v�r familj, Trillingar Blogg.se, Ensamstående, Kommentarer, Mamma, Många barn, Nyheter 24, Trillingar, fyrabarnsmamma, lista Permalink0

Häromdagen publicerades min lista på ”10 saker som du inte ska säga till någon som har trillingar (plus eventuella syskon)” på Nyheter24, och i några dagar har inlägget även legat på Blogg.ses förstasida. Det är jätteroligt att inlägget har fått sån spridning! Kanske kan det leda till att några personer tänker sig för innan de ställer frågor och ger kommentarer till trillingfamiljer.

Men jag tycker att det är lite fascinerande att det var så många som inte höll med om mitt inlägg. På nyheter 24 finns nämligen en funktion där läsarna får rösta om de håller med eller inte och av de personer som varit med och röstat om min lista var det (sist jag kollade) 31 personer som höll med och 43 personer som inte höll med. Alltså är det fler som inte håller med mig än de som håller med. Men vad är det som de inte är överens med mig om? Tycker dessa personer att det är bra för barnen att få höra hur jobbigt det är för mig att ha dem? Eller att barnen gott kan fundera lite över vad som menas när folk frågar om de är naturliga eller inte? Jag förstår inte riktigt?

Kanske väckte listan reaktioner från personer som inte inser att deras frågor och kommentarer kan såra? Kanske menar de som inte håller med att frågorna/kommentarerna inte är illa menade och därför inte ska tas på ett negativt sätt?

Jag förstår såklart att de som frågar och kommenterar (eller tar foton på barnen) inte har ont uppsåt. Det är ju ovanligt med trillingar och många tycker att det är spännande att träffa en trillingfamilj. Att det väcker nyfikenhet och intresse är inte alls konstigt. Många av de som påpekar hur jobbigt det måste vara för mig, eller hur fullt upp jag har, menar nog dessutom bara väl. De vill med sin kommentar visa omtanke och förståelse för mig. 

Det är såklart inget fel med det, men i det här fallet (och många andra) funkar det inte på det viset att det är tanken som räknas. För det som sägs påverkar mina barn, och mig också, på ett negativt sätt. Och det kan vi kanske vara överens om att det inte är så lyckat?

Med min lista menade jag inte att ifrågasätta folks motiv, för jag tvivlar inte på att de i de allra flesta fall är goda. Däremot vill jag uppmana folk till att tänka sig för innan de öppnar munnen. Det är inte alltid lätt, jag vet. En del tankar liksom bara trillar ut munnen. Det händer mig också och jag har själv trampat i klaveret många gånger och frågat och sagt saker som inte har varit uppskattade. När det händer vill jag gärna att personen ifråga talar om det för mig, så att jag får hjälp att se hur min fråga/kommentar kan uppfattas och lär mig att inte ställa liknande frågor/kommentarer i framtiden.

Positiva kommentarer är däremot för det mesta roliga att få. Så om du tycker att det är roligt att träffa på trillingar så får du jättegärna säga det. Det uppskattar vi. Men gör det på ett sätt som får barnen att känna sig glada och stolta (inte konstiga och jobbiga). Och var snäll och respektera att en del saker är för privata för att fråga om, hur nyfiken du än må vara. Tack!

Busiga trillingar (och lite trillingmamma). 

 

 

 

Till top