mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Om resten av semestern - och drömmen om ett hus

Livet i v�r familj, aktiviteter för barn Ensamstående, Gröna lund, Hus, Husvakt, Junibacken, Mamma, Semester, Trillingar, fingerfärg, fyrabarnsmamma, innergård, trädgård Permalink0
Nu, så här några (två och en halv närmare bestämt) veckor efter att semestern tog slut är det nog dags att skriva lite om hur den var. Semestern alltså. Den började, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg (som hittas här), lite si så där med några veckor där barnen avlöste varandra med att vara sjuka (fast vi lyckades få till ett besök på Furuviksparken i alla fall). Då var vi hemma en massa, i värsta fall inne hela dagen (de dagar då något av barnen hade feber), och i bästa fall ut på vår innergård. Att vara inne i en trång och stökig trea när solen gassar ute och det är värmebölja både inne och ute är inte så värst kul. Att hänga på vår innergård är däremot ganska ok. Det har jag inte tyckt förut, för vår innergård är stor och när trillingarna fortfarande var helt opålitliga och när som helst kunde få för sig att dra i väg åt olika håll, var jag alltid stressad när jag var ute på gården med dem själv. Denna sommar var det annorlunda. De har blivit större och förståndigare. De drar fortfarande iväg åt olika håll, men numera är de så stora att det inte gör något om de leker på lite olika ställen. De vet hur långt de får gå och de håller själva koll på var jag befinner mig och kommer dit, eller ropar på mig, när de vill mig något. Jag kan alltså sitta på en bänk, eller promenera omkring rätt lugnt (med avbrott i lugnet lite då och då om någon gör illa sig eller de börjar bråka med varandra). Nästan rofyllt faktiskt.
 
De sista veckorna på semestern spenderade vi som husvakter till ett stort hus med en stor trädgård. Det har vi gjort varje sommar några år i rad nu, så både jag och barnen känner oss hemma där (tack bästa familjen F för att vi får bo i ert underbara hus medan ni är bortresta!). I trädgården finns klätterställning, gungor, studsmatta och lekstuga, och i huset finns en massa roliga leksaker (andra barns leksaker är alltid roligare än ens egna) och en TV med en massa program som vi inte har hemma. Så barnen hade fullt upp och jag fick, hör och häpna, tid över till att läsa. Alltså för skojs skull, inte jobbdokument eller kurslitteratur. Jag hann med både skönlitteratur (även om jag inte lyckades läsa klart boken), veckotidningar (japp, jag använder plural här, jag hann alltså läsa flera tidningar) och dagstidningar. Det har jag inte gjort sen trillingarna föddes.
 
Vilken skillnad det är mellan att ha ett stort hus att husera i och att trängas i en liten trea!! Vi (mest barnen) stökade till lika mycket som vi gör hemma, men det märktes inte alls på samma sätt som det gör i vår trea (där vi ständigt vadar fram i stök och oreda). Och barnen bråkade mycket mindre. Hemma ligger de i luven på varandra mest hela tiden, men i huset kunde de dra sig undan från varandra en stund när de ville vara i fred och på så vis undveks många konflikter.  
 
Alltså, vi måste ha ett hus!!!! Men hur ska det gå till? I Stockholmstrakten krävs det ju (minst) två inkomster för att ha råd med hus och i vårt hushåll finns det bara en inkomst. Och eftersom mitt arbete befinner sig i Stockholm så kan ju inte jag befinna mig allt för långt därifrån. Att byta jobb är inte så lätt eftersom jag är så nischad på det jag gör och det jag gör nästan bara görs i Stockholm. Ensamstående fyrabarnsmammor är heller inte direkt högvilt i arbetsgivarens ögon. Dessutom kräver en flytt en väldig massa arbete. När ska jag ha tid till det? Men förr eller senare blir det oundvikligt. Vi måste helt enkelt ha ett större boende. Barnen blir ju större och större och behöver mer och mer utrymme. Dagen då de inte längre vill vara jättenära sin mamma hela tiden kommer allt närmare (i Matias fall har frigörelseprocessen nog redan börjat lite smått, snyft).
 
Här kommer lite semesterbilder:
 
Nybadad Camila utanför huset som vi fick "vakta" under semestern.
 
 
Det fanns fladdermöss i trädgården där vi spenderade några av våra semesterveckor.  
 
 
 
Lek på vår innergård.
 
 
Mycket glass blev det under denna semester när barnen turades om med att
vara sjuka och vi inte kunde göra så mycket mer än att gå ner på vår innergård en stund.
 
 
 
Sysselsättning för innedagar med sjuka barn. Kul med finger- (och tå) färg, tyckte
barnen som faktiskt också tyckte att det var roligt att tvätta golvet efteråt.
 
 
 Så här fina händer (och glada barn) får en av att kladda med fingerfärg.
 
 
Några små utflykter lyckades vi få till under semestern. Här är barnen på Djurgårdsfärjan
på väg till Junibacken tillsammans med  sin morfar.
 
 
 
Matias med sin morfar.
 
 
 Kul på Junibacken. Tre av mina barn finns med i detta foto, kan du hitta dem?
 
 
Mer lek på Junibacken.
 
 
 Matias på Junibacken. 
 
 
Glasspaus på väg till Gröna Lund  (Camila har redan ätit upp sin glass). Theo och Gabriel
var med sina kontaktfamiljer på deras lantställen, då passade jag på att gå på Gröna Lund
med Matias och Camila (och deras moster).
 
 
 Det var full rulle på Matias och Camila på Gröna Lund.
 
 
Matias och Camila skrattade så de kiknade när de åkte Lyktan på Gröna Lund. De åkte
den mååånga gånger.
 
 
Medan Matias åkte Vilda musen tillsammans med sin moster passade Camila på att (djupt
koncentrerad) köra lite taxi.

Om semestern hittills och besök i Furuviksparken

Livet i v�r familj, aktiviteter för barn Ensamstående, Furuvik, Furuviksparken, Gävle, Mamma, Resa, Semester, Trillingar, Utflykt, djurpark, fyrabarnsmamma, resa med barn Permalink0
Nu har snart två veckor av vår semester passerat och jag kan konstatera att just denna semester nog inte kommer att bli min drömsemester, trots det fina vädret. Det fina vädret har vi nämligen mest fått njuta av genom de smutsiga fönstren i vår trånga och stökiga trerummare. Tre barn har haft feber. Inte samtidigt, utan utspritt över många dagar. Ett barn har kräkts en dag. Dessutom har en trasig diskmaskin (något, eller några, av barnens förtjänst, men alla fyra hävdar att de är oskyldiga så kanske har knapparna på diskmaskinen pillat sönder sig själva) orsakat en hel del hemmavistelse då vi spenderade en dag med att vänta på en leverans och installation som aldrig blev av (det finns tydligen en bug i Elgigantens beställningssystem)  och en dag väntandes på en leverans och installation som blev av. Då upptäcktes förstås (eftersom nya saker som behöver åtgärdas hela tiden uppstår i mitt liv) att rörsystemet under vår diskbänk var trasigt så idag har vi varit inne och väntat på fastighetsskötaren på förmiddagen. Under eftermiddagen väntade vi istället på en försenad matleverans från Coop.
 
Så det har blivit många innedagar. Men å andra sidan är det fortfarande så att jag inte vågar mig på några utflykter själv med barnen. Bara att gå och handla med dem är en pärs. Men om de inte skulle ha varit sjuka, och vi inte skulle ha behövt hålla oss hemma och vänta på leveranser, skulle vi i alla fall ha kunnat ha tagit oss ut till någon lekpark och fått känna hur det fina vädret känns mot huden.
 
Förra året tänkte jag att detta års semester nog skulle bli mycket bättre. Jag trodde nämligen att det skulle vara möjligt att göra saker tillsammans nu när trillingarna är fyra och ett halvt. Jag hade fel. Två av dem är fortfarande alldeles för "vilda". Åtminstone när de är tillsammans alla fyra. När jag någon gång har bara en av dem, eller två av barnen,  eller till och med tre, då är det inga problem alls att vara ute på allmän plats med dem. Men när alla fyra är med så blir det alltid kaos. De stänger helt ute min röst, hör inget jag säger, springer runt och busar med varandra, eller bråkar och kivas. Jag måste vråla högt för att få deras uppmärksamhet. Jag avskyr att vråla. Särskilt på offentlig plats. Jag tycker att det är rätt otrevligt när föräldrar skriker på sina barn och vill helst kommunicera med mina barn på ett bättre sätt, men lyckas inte, och att vara tvungen att visa upp sina misslyckanden offentligt är inte kul. Men inget annat hjälper. De hör mig inte. Och om jag försöker sätta mig på huk för att fånga deras uppmärksamhet ansikte mot ansikte springer de omkull mig, eller använder mig som nått man kan gömma sig bakom när man leker kurragömma. De blir helt enkelt så distraherade och uppspelta av varandra.
 
Men lite semestrande har vi ändå hunnit med. Vi har varit i Furuviksparken. Vi åkte i tisdags, sov på hotell i Gävle i tisdags natt, och spenderade onsdagen i parken. Det gick bra. Skapligt i alla fall. Tycker jag. Jag tycker faktiskt att de skötte sig riktigt bra. Bortsett från lite drama vid lunchen (ett av barnen var missnöjd med sin korv) så var barnen på gott humör hela dagen. Men barnens pappa, som också var med (jag kan som sagt inte åka själv med dem) tyckte att de (framför allt de två små trillingpojkarna) skötte sig jättedåligt. Vi har olika förväntningar på dem och också väldigt olika sätt att se på hur deras "bus" ska hanteras och om vilka åtgärder som är lämpligast för att få dem att bättre klara av att uppföra sig, något som tenderar att leda till att vi blir rätt irriterade på varandra. Att vi båda dessutom tycker att de metoder som den andre föräldern tillämpar snarare förvärrar barnens beteende gör inte det hela bättre.  Dessutom verkar det som att inte någon av oss lyckas särskilt bra med våra metoder, för barnen fortsätter att vara vilda (tre av dem, Camila är mycket bättre på att lyssna och följa instruktioner och regler än sina bröder).
 
Bortsett från lite gnissel mellan mig och barnens pappa (som jag hoppas att vi lyckades dölja någorlunda för barnen), och bortsett från att vi inte hann med allt i parken (vi skulle har behövt två dagar där) blev det en jättebra utflykt. 
 
Jag kan varmt rekommendera Furuviksparken! Så bra blandning av saker att göra! Både lärorikt och roligt för barnen. 
 
För den som tycker att djurparker är djurplågeri och därför ska bojkottas vill jag säga att jag förstår resonemanget och håller med om att djur helst ska vistas i det fria, men ändå valde att åka till Furuviksparken med barnen. Jag tycker att djurparker i Sverige håller hög standard och har god omvårdnad av djuren och tycker att till exempel djurförsök (särskilt de som görs för helt onödiga lyxprodukter, såsom smink) och djuruppfödning (och jag äter ändå kött) är ett betydligt större problem. Att mina barn får lära sig om djur hoppas jag ska bidra till att de utvecklar förståelse och omtanke om djur.      
 
Redo för sin första resa med övernattning på annan ort (för trillingarna, Matias reste väldigt mycket
de första ett och ett halvt åren av sitt liv)!
 
 
 
 Som vanligt hann jag knappt ta några foton. Här kom i alla fall två av mina karusellåkare med på bild.
 
 
 Tre glada Furuvikparksbesökare.

Kalas för Camila eller inte? Sen uppdatering.

Livet i v�r familj, aktiviteter för barn, sjuka barn Ensamstående, Kalas, Magsjuka, Mamma, Många barn, Smitta, Snö, Sportlov, Virus, fyrabarnsmamma, skridsko Permalink1
 
 
Nu var det väldigt länge sen jag skrev något på bloggen. Jag har haft lite dåligt med skrivinspiration senaste tiden. En ond cirkel med barn som är lite småförkylda och sover dåligt på nätterna, som leder till att både barnen och mamman blir trötta och griniga, vilket i sin tur leder till en massa gnäll, bråk och konflikter, så att både mamman och barnen blir ännu tröttare och griniga, har gjort att jag inte haft lust med någonting. Men nu har vi sportlov! Sportlov = sovmorgon. Visserligen vaknar barnen ändå vid sjutiden så sovmorgonen ger bara en timmes mer sömn än vanligt. Men det gör jättestor skillnad. Och så behöver vi inte stressa iväg på morgonen. Det betyder i vårt hem att frukosten tar cirka två timmar. Men det gör ju inget, för vi har inte bråttom! Så skönt! Och på kvällen kan jag softa istället för att förbereda inför morgondagen. Sportlov är toppen!
 
För den som läst förra inlägget och undrar hur det gick för Camila, om hon fick gå på kalas eller inte, så kan jag berätta att jag tog risken och lät henne gå på kalaset. Jag fick flera kommentarer på det inlägget som avrådde mig från det och jag hade inte gjort det om jag inte hade varit i stort sett säker på att smittorisken var över. Och jag hade inte gjort det om något av barnen på kalaset, eller deras syskon, varit extra känsliga för smitta. Men Camila var helt över magsjukan (det vet jag eftersom hennes avföring var helt normal). Så där var risken över. Med noggrann handtvätt precis innan vi gick hemifrån minimerades också risken för att vi skulle ta med oss någon smitta hemifrån. Men att låta Theo gå på kalaset var ett lite större risktagande. Han skulle ju kunna ha varit smittad. De fyrtioåtta timmarna som enligt 1177 är inkubationstiden hade inte riktigt passerat (de passerade under pågående kalas) och jag vet dessutom (av erfarenhet) att de inte är helt pålitliga och att det ibland kan vara för tidigt att ta ut segern efter 48 timmar. Men jag höll ett noga öga på Theo efter minsta tecken på begynnande illamående. Magsjuka smittar ju inte förrän det har kommit något sjukt ur kroppen och så länge inte det händer så går ju kompisarna på kalaset säkra, så det gällde ju att undvika att något skulle bryta ut under kalaset.  Som tur var blev Theo aldrig sjuk. Gabriel valde att följa med sin pappa och storebror på bio istället för att gå på kalas, så jag slapp fundera på om det fanns risk för att han skulle kunna vara smittad och att det skulle bryta ut just under de två timmar som kalaset varade (fast det var ju ett visst risktagande att låta syskonen gå på bio förstås, men till mitt försvar så hann de 48 timmarna precis passera innan filmen började). Men Gabriel blev heller aldrig sjuk. Inget av syskonen blev sjuk så denna gång var nog inte magsjukan som Camila hade så smittsam. Och den gick fort över. Det är sånt som gör en ensamstående fyrabarnsmamma lycklig!
 
Detta med smittorisk är så svårt att avgöra tycker jag. En del saker finns det ju konkreta regler för, som 48 timmarsregeln vid magsjuka och att barn som har feber hålls hemma, så då är det inga problem (förutom om det dyker upp ett kalas som ett av ens barn sååå gärna vill gå på).  Men i alla andra lägen, då det inte finns en regel att luta sig på, hur avgör man då? För ska en vara helt säker på att inte sprida smitta så ska en ju helst stanna hemma vid minsta tecken på virus, till exempel om det kliar i halsen. Men det går ju inte. Det skulle inte uppskattas av ens arbetsgivare och skulle dessutom slå hårt mot ens ekonomi. Hur snorig får ens barn vara innan det bör sättas i karantän?
 
Föräldrar är dock, i allmänhet (det finns alltid undantag), rätt duktiga på att vabba när barnen är smittosamma tycker jag. Men vuxna (särskilt de som inte har små barn) är däremot jättedåliga på att stanna hemma när de är sjuka. Jag blir tokig på alla vuxna som hostar och snörvlar som om de bedrev kemisk krigsföring på pendeltåget, eller som går omkring och glatt delar med sig av sitt virus på jobbet. Men de kritiseras sällan. Snarare ses de som tappra. Vad beror det på?
 
Apropå kalas så har Camila faktiskt hunnit gå på två kalas sen dess att jag uppdaterade bloggen sist. För i lördags vi på barnkalas igen. Denna gång med alla fyra barnen.
 
 
Camila på kalaset som hon så gärna ville gå på. Kalaset hölls på Friskis & Svettis. Hinderbanan var
jätterolig, tyckte Camila.
 
 
Theo tyckte också att hinderbanan var rolig.
 
 
 
 Det roligaste på kalaset (enligt Camila och Theo) var när barnen satt på en stor tältduk och föräldrarna
sprang runt och snurrade på den så det blev som en karusell.
 
 
  Helgen därpå var det dags för kalas igen. Denna gång var Matias också bjuden. Han spenderade en stor del av kalaset antingen hängandes i, eller hoppandes ifrån, denna klätterställning. Jag har närt en klätterapa vid min barm!
 
 
 I söndags lyckades vi komma iväg till skridskohallen för första gången sen barnen fick sina skridskor (julklapp från deras morfar). Barnens moster och hennes (vuxna) barn (plus en pojkvän) var med och hjälpte till att hålla fyra små halkande bambis upprätta (tack, ni är bäst!). Gabriel visade sig vara en riktig skridskotalang. Matias, som har åkt skridsko några gånger tidigare, börjar få rätt bra kläm på det. På fotot syns Matias och hans moster och Gabriel.  
 
 På väg från skridskohallen. Snö är kul (tycker barnen, inte jag)!
 
 
 
 
 
Till top