mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Morfar med till simskolan

Livet i v�r familj, aktiviteter för barn Ensamstående, Lycka, Mamma, Simskola, femåring, fyrabarnsmamma, minnen, morfar Permalink0
Idag var morfar (barnens) med till simskolan och en liten femåring var överlycklig. Morfar är nämligen väldigt populär hos mina barn och alldeles extra mycket omtyckt av Matias. Aldrig tidigare har det barnet ansträngt sig så hårt och simmat så bra. Och det gav resultat för morfar blev mäkta imponerad.  Mamman (jag) som fick sällskap på läktaren tyckte också att det var trevligt att ha morfar (pappa) med till simskolan. Efteråt, medan vi åt korvtallrik i simhallens cafeteria och tittade på ungdomar som tränade basket, slog det mig att det är såna anspråkslösa stunder som samlas i barnens lyckominnesbank. För lycka för en femåring behöver inte vara en dyr semesterresa (även om det säkert också skulle uppskattas). Att äta korvtallrik i simhallens cafeteria tillsammans med morfar är minst lika bra.
 
 
I denna hög finns en trött, men lycklig, liten femåring som sover gott efter att ha ansträngt sig till det yttersta på sin simskola. 
 
 

Sömnbrist och hjärnsläpp

Livet i v�r familj Ensamstående, Mamma, Minnesproblem, Sömn, fyrabarnsmamma, förmåga, hjärna, hjärnkapacitet, kognitiv, minne, sömnbrist Permalink1
Det är läskigt hur sömnbrist påverkar hjärnan och dess kapacitet! Jag tycker dessutom att det har blivit värre, jag klarar sömnbristen mycket sämre nu än jag gjorde under barnens första levnadsår.
 
I natt hade jag en riktigt dålig natt. En av trillingarna vaknade och var gnällig och hade svårt att somna om (hen hade också en riktigt dålig natt). Hen ville ha både det ena och det andra och jag servade, och när jag inte gjorde det blev det skrik och tandagnisslan. Då krävs det massor av empati och kärlek för att orka vara den tröstande, lugnande mamman en skulle behöva vara i det läget. Problemet är bara att när en är trött på gränsen till helt utmattad och desperat längtar efter att få sova så blir förmågan att känna empati och kärlek kraftigt nedsatt. Jag kämpade allt vad jag kunde för att inte avslöja för min gnälliga sömnmarodör att jag egentligen helst skulle vilja packa en väska och ge mig i väg till ett hotell (för att få sova) men misstänker att jag inte lyckades så värst bra.
 
Idag på jobbet skulle söka upp min chef. Efter några vändor till hennes rum (trodde jag) utan att ha hittat henne frågade jag några kollegor om de visste om hon var på kontoret idag. Jadå, hon sitter på sitt rum, fick jag till svar. Men, sa jag och pekade på rummet, hon är ju inte där. Men, sa mina kollegor, det är ju snart ett halvår sen hon bytte rum. Så läskigt! Hur kan jag bara glömma bort var min chef har sitt kontor någonstans? Vad är det som händer med min hjärna?
 
 

Friska (skapligt) barn och en frisk (skapligt) mamma går på kalas

Livet i v�r familj, aktiviteter för barn Barnkalas, Ensamstående, Kalas, Mamma, fyrabarnsmamma, födelsedagskalas, mammablogg, sjuka barn, tårta Permalink1
Tänk att jag gick omkring och var arg och uppgiven helt i onödan igår. Jag var arg och uppgiven för att vi åkt på ett nytt, hemskt, virus och det förmodligen skulle bli ytterligare en vända med veckor av vabbande. Så blev det nämligen inte (peppar, peppar). Imorse var det som jag trodde var influensa så gott som bortblåst. Jag är fortfarande lite irriterad i halsen och lite småsnorig, men känslan av att vara på väg att bli dundersjuk är borta. Jag har inte ont i hela kroppen, och jag känner mig inte alldeles svag och konstig. Jippi! Gabriel, som ju var rätt sjuk igår med feber och allt, vaknade också pigg och frisk. Nästan i alla fall, lite rinner det från näsan på honom. Men det är ju normalläget för treåringar under vinterhalvåret. 
 
Våndan över att vi inte skulle kunna gå på barnkalaset som barnen var bjudna på idag, som de såg fram emot och dessutom själva valt presenter till födelsebarnet till, var också i onödan. Alla barnen var i skick för att gå på kalas idag. Jippi! Barnen har haft en jätterolig dag och jag har också haft det bra. För kalas är verkligen den perfekta aktiviteten för oss. I vanliga fall har vi ju svårt att komma ut på helgerna. Jag klarar inte av att vara ute med alla barnen själv mer än korta stunder. De springer åt olika håll eller turas om med att få utbrott eller sätta sig på tvären (det låter hemskt att säga, men treåringar är liksom inte så värst stabila i humöret). På kalas blir barnen aktiverade, får mat, och är så distraherade av det som händer och alla spännande leksaker som finns i födelsedagsbarnets hem att de inte har tid att bråka med varandra.  Samtidigt får jag umgås med andra vuxna. Personer som, eftersom de själva är småbarnsföräldrar, helt naturligt och automatiskt hoppar in och hjälper mig med barnen när det behövs. Och även jag får mat och fika (med tårta!!). Så himla bra!!
 
Så här fin tårta fick dagens födelsedagskalasbarn, och vi fick också smaka. Gott!
 
 Theo sätter fast svansen på ponnyn.
 
 
 Gott med nachos!
 
 
 
 Lek pågår.
 
 
 Min fina lilla kalaskille (Gabriel)!
 
 Födelsedagsbarnet sätter fast svansen på ponnyn. Den fantastiskt fina klänningen kommer
från Colombia.
 
 
 
 Fina kalastjejer.
 
 Fina kalaskillar.
 
 
 
 
Till top