Gnäll och depp
Det har inte blivit mycket bloggat på senaste tiden (inget alls närmare bestämt). Jag har helt enkelt inte haft lust att blogga. Jag är nämligen rätt less på att skriva gnälliga inlägg och det har varit gnälligt värre här, på alla fronter (både barnen och jag), de senaste dagarna.
Det känns så trist, jag hade ju tänkt mig att bloggen skulle bli en minnesbank, full av härliga minnen, som barnen kan läsa när de blir större. Men istället blir det ett evigt tjat om virus, vab, sömnbrist, och konflikter. Barnen kommer inte att få något vidare positiv bild av sin barndom, eller om hur jag upplevde den, av det som återges här.
Vi är nämligen virusdrabbade igen. Tre av fyra barn (än så länge) plus mamman (jag alltså) är rejält förkylda. Den här gången har vi dessutom gjort tvärtom mot hur vi brukar göra, jag har haft feber men inte barnen. Så toppade jag förkylning och vabbande med lite PMS också, vilket ju passade utmärkt för att passa in som en i gänget bland de förkylningsgnälliga barnen. Det är bara det att de nog snarare skulle behöva en frisk och psykiskt stabil mamma som tar hand om dem när de är sjuka, inte ytterligare en gnällspik till gänget.
Att det dessutom, idag, är det datum då min mamma dog (för 14 år sen nu, i cancer) har inte direkt gjort dagen mindre deppig. Jag önskar så att mina barn hade fått ha sin mormor i sina liv och att hon hade fått chansen att känna dem.
Det finns allt möjligt bland tvätten hos oss. Barn till exempel.