Inga kommentarer på morgonen tack (helst aldrig)!
När trillingarna var mindre och fortfarande satt i vagn blev jag ofta stoppad av nyfikna människor när vi var ute. Numera händer det inte lika ofta. Det är jag glad för. Jag har ju liksom fullt upp med att försöka hålla reda på mina barn när vi är ute och att småprata med människor jag inte känner finns det inte tid till. Jag har ju knappt ens tid att prata med dem som jag vill prata med, som jag känner och har skäl till att prata med. För varje gång jag flyttar uppmärksamheten från barnen till någon nyfiken vuxen ökar risken för att jag tappar bort någon av dem, eller att de river ner något i omgivningen, eller beter sig på något annat störande sätt (typ springa runt och leka kurragömma i affären, köra race med varukorgen, föra en massa oväsen, pilla sönder saker, etcetera). Det gör mig, såklart, stressad.
Särskilt jobbigt är det att behöva småprata med andra (för mig okända) vuxna i stunder då jag redan är rejält stressad. Till exempel när det är bråttom eller när något av barnen ”trilskas” (gillar inte det ordet, men kommer inte på något bättre just nu). Den som kommer med kommentarer då blir snäst åt. Jag klarar helt enkelt inte av att vara trevlig i det läget.
Även om det inte sker lika ofta längre så händer det fortfarande med jämna mellanrum att någon för mig okänd människa inte kan motstå frestelsen att kommentera mängden barn som jag roddar. För den absolut vanligaste kommentarer jag får är: Vad många barn! Följt av: Är de dina allihop? Vad som sägs därefter beror på vilken sorts person det handlar om. En del tycker att det är fantastiskt och underbart att jag har så många barn medan andra rynkar bekymrat på pannan säger; Oj, då har du mycket att stå i!. Det finns också dem som blir alldeles bestörta och undrar hur sjutton jag orkar.
Av dessa tre varianter av kommentarer som jag och min barnaskara ofta får så föredrar jag fantastiskt- och- underbart-kommentaren. För även om jag inombords blir lite provocerad även av den (visst är det underbart ibland, men för det mesta är vårt liv precis lika vardagligt och ofantastiskt som de flestas) så är det bra att barnen får höra att de är fantastiska (det är de ju, precis som alla andra barn) och att det är positivt att de är många.
Oj,-då-har-du-mycket-att-stå i-kommentaren är vanligast. Den borde ju vara skön för mig att höra eftersom den innebär förståelse och empati för min situation, för det är sant att jag har mycket att stå i. Men jag blir ändå lite provocerad. Jag vill nämligen inte att mina barn ska behöva höra det (det får de ändå höra tillräckligt ofta av sin, ibland smått martyriska, mamma). Och det hjälper faktiskt inte mig heller att ständigt bli påmind om det i tid och otid. Åtminstone när det kommer så där oväntat, från någon på gatan. Personer som jag känner får såklart gärna visa förståelse för min situation och när det görs vid rätt tillfälle, till exempel som en kommentar på ett inlägg här på bloggen, eller i ett samtal föräldrar emellan (utan barn närvarande), är det helt ok. Då känns det stöttande.
Den sista varianten av kommentar, de som häver ur sig frågor om hur sjutton jag orkar, eller säger att det skulle de minsann själva aldrig orka, önskar jag verkligen att vi slapp utsättas för. Att barnen ska behöva höra sådant är verkligen inte ok och jag blir också alltid lite nedstämd av det. För att säga så är dömande, även om det inte är menat så. Det visar på en väldigt negativ uppfattning om det som faktiskt är mitt (och barnens) liv.
Så, när folk inte kan hejda sig från att kommentera mängden barn (är de verkligen så ofantligt många?) jag har med mig när vi är ute så blir jag stressad och det är inte bara det faktum att jag måste dela med mig av min redan till bristningsgränsen belastade uppmärksamhet till personer som jag inte känner som gör mig stressad, utan även det faktum att jag aldrig vet vilken av de tre sorternas följdkommentarer mina barn (och jag) kommer att utsättas för.
Ibland går det bra. Det kan till och med vara riktigt trevligt. När vi har gott om tid och alla barnen (och jag) är på gott humör, och den som kommenterar lyckas kombinera variant ett (så fantastiskt!) med variant två (men oj vad mycket jobb!) av kommentarerna.
Andra gånger går det inte lika bra. Ibland händer det att jag råkar snäsa åt någon som jag eventuellt kommer att behöva träffa igen. För någon som mig, som är indrillad på att vara ”snäll” i alla lägen och som är rätt konfliktskydd, känns det alltid rätt jobbigt. Som häromdagen när vi var på väg in till trillingarnas förskola rejält sena efter en riktigt jobbig morgon. Då tyckte en förbipasserande mamma tydligen att det var läge för att börja småprata och fråga om barnen alla barnen var mina. Svaret hon fick var ”JAG HATAR DEN FRÅGAN!!!!!!” och en rejält arg blick. Nu hoppas jag bara på att just den mamman inte är mamma till just det barnet som någon av mina små blir bästis med. För hennes intryck av mig är nog inte så positivt.
