mammablackfisk.blogg.se

Förra veckan tog Matias första skolår, och mitt första år som skolbarnsförälder, slut. Eller, egentligen var det ju inget riktigt skolår, bara förskoleklass än så länge, och det är först nu till hösten som det sätter igång på allvar. Men jag har ändå tyckt att det har känts väldigt "skoligt" och för Matias har det inte funnits någon tvekan om att han numera är ett skolbarn. Så det som skedde i tisdags för en vecka sen var definitivt vår första skolavslutning.

 

Jag har tidigare sett hur andra föräldrar stressar denna tid på året och förstått att det där med skolavslutningar är lite komplicerat, rent tidsmässigt. Åtminstone om en har en arbetsgivare som förväntar sig att en är på jobbet på dagarna. Så blev det nu för mig också. I skolan var det skolavslutningsmellis  (med uppträdande barn) på måndagen och skolavslutning med diplomutdelning och därefter sång i kyrkan på tisdagen. På tisdagen hade vi dessutom skolavslutningsfika hemma på eftermiddagen där familjens hittills ända skolbarn firades med tårta och present med sin moster, sin kusin och sin pappa närvarande (och vi också förstås, dvs jag och trillingarna).  På fredagen samma vecka hade dessutom fritids och förskolan stängt för planering, så det blev en hel del frånvaro från jobbet för min del förra veckan. Allt detta med bara ett skolbarn än så länge! Hur jag ska lösa det när trillingarna också går i skolan (det är ju bara ett år och ett sommarlov kvar till de också blir skolbarn!!!) har jag ingen aning om. Jag håller helt enkelt tummarna för att jag ska ha blivit lottomiljonär till dess, så att jag inte behöver jobba mer än när jag känner för det, eller har lyckats etablera någon form av flexibelt företag som gör att jag själv kan anpassa min arbetstid lite som jag vill (det räcker kanske inte att hålla tummarna för att det ska hända?). Fast, som det är just nu så är min arbetsgivare redan så less på all min frånvaro de senaste åren (all vab, alla bvc/läkar/tandläkare/etcera- besök) så det nog inte kan bli värre så det spelar kanske ingen roll om jag är borta lite till.

 

Hur som helst så var det värt det (arbetsgivarens eventuella missnöje alltså)! För mammahjärtat svämmade verkligen över av stolthet! Såklart var det mitt barn som dansade och sjöng allra bäst under uppträdandet (jag är medveten om att de andra föräldrarna nog tycker likadant om sina barn, precis som så bör vara) och jag fick allt kämpa lite för att inte brista ut i gråt när han tog emot sitt diplom och kramade sina lärare (de heter inte lärare utan mentorer, men jag är så trög att jag inte har lyckats träna om mitt vokabulär ännu).

 

Så mycket som Matias har lärt sig och utvecklats under sitt år i förskoleklass har jag svårt att tro att han kommer att kunna lära sig under ett "riktigt" skolår. Han har gått från att knappt ha koll på veckodagarna till att kunna läsa, skriva (dock med rätt kreativ stavning än så länge), kunna klockan (någorlunda), ha koll på hur kroppen är uppbyggd och fungerar, och kunna räkna med plus och minus. Wow alltså! Pedagogerna ska ha en stor eloge! Och Matias också! Det är nog bra att det numera är obligatoriskt att gå i förskoleklass (det var det inte när Matias började). Annars har de barn som har gått i förskoleklass verkligen ett stort försprång gentemot de som inte har det.

 

En oro som jag hade när Matias började skolan, som jag redan nu har börjat oroa mig för när det gäller trillingarna, är det där med kompisar. Skolan kan vara en hård miljö och vi människor är ju så utpräglade flockdjur att det generar ett stort stresspåslag hos de flesta av oss om vi inte får vara med i gemenskapen. Till exempel så visar studier att mobbning på arbetsplatsen nästan alltid leder till psykologiska problem för den som drabbats. När barn utsätts för mobbning och kränkningar kan det ju i värsta fall påverka hela deras utveckling. Och även de små kränkningarna, de som alla någon gång ibland utsätts för, sätter sina spår. Hur skyddar en sin lilla dununge från det? Samtidigt är det framför allt i skolan som barnen får träna sin sociala förmåga. Och den är ju hur viktig som helst. Du kan komma en lång väg genom att arbeta hårt och vara duktig, men klarar du inte av det sociala samspelet (och inte kan bygga de nätverk du behöver) så blir livet besvärligt.

 

Min teori är att det där med kompisar fungerar lite som snöbollseffekten. Har du lätt att få vänner växer ditt självförtroende, och kanske även din självkänsla, vilket i sin tur gör dig attraktiv för nya vänner och så blir du ännu mer poppis, och vice versa, kärvar det sig från början så finns det risk att hamna i en negativ spiral. Jag menar inte att det måste blir så, men risken finns nog.

 

På skolavslutningen i kyrkan talade prästen om de roller som barnen har i skolan och hur de kan passa på att prova på andra roller under sommarlovet. Till exempel kan den som har en tillbakadragen roll i skolan försöka vara mer utåtriktad under sommarlovet, när hen befinner sig i andra sammanhang. Det är en intressant tanke, och det är ju verkligen så att vi tar, och får oss tilldelat, olika roller i olika sammanhang.

 

Vilken roll Matias har i skolan har jag inte riktigt klart för mig än. Men jag vet i alla fall att jag kan sluta oroa mig för att han ska ha svårt för att få vänner och hamna utanför. Kanske går det till och med lite för bra för honom? I helgen var han nämligen bjuden på hela tre kalas! Jag ska nog inte dra några slutsatser om hans popularitet utifrån det, för det handlar snarare om att kalasen klumpade ihop just denna helg, och med tanke på att de var 62 barn i förskoleklassen (indelade i tre grupper) och Matias har varit på några stycken kalas under året så förstår jag ju att det förmodligen har hållits en del kalas som han inte har varit bjuden på. Men ändå, han har kompisar och han blir bjuden på kalas! Jag kan pusta ut! Åtminstone i ett år framöver. Sen är det trillingarnas tur att ge sig ut i skolvärlden. Fram till dess är jag tacksam för att det finns en oskriven regel bland föräldrarna på deras förskola om att alltid bjuda alla barnen från förskoleavdelningen när det någon har kalas. Ingen lämnas objuden. Jag önskar att det skulle vara så jämt.