Det där med sociala relationer
Alltså det där med sociala relationer, det funkar ju si sådär när en själv med fyra små barn. Eller snarare, för mig funkar det inte alls. Det är ju liksom inte bara till att ta med sig barnen och åka och träffa en vän. För med fyra barn i sällskap är det inte lätt att hinna prata med vännen ifråga. Jag är ju fullt upptagen med att försöka hindra mina barn från att helt riva vännens hem (eller fiket, eller var vi nu träffas någonstans), ta hand om alla bråk och konflikter, hjälpa till med toabesök, och svara på alla tusen frågor som i strid ström forsar ur mina barns munnar. De få gånger jag har försökt har det resulterat i att min stressnivå, som ju konstant befinner sig på en rätt hög nivå, skjutit rakt genom taket. Och vännen (eller vännerna) har sett alldeles slut ut efter att ha vistats tillsammans med oss en stund.
Att bjuda hem någon känns inte heller kul. Förutsättningarna för att kunna föra ett samtal med vännen/erna är visserligen något bättre då eftersom barnen stundvis faktiskt leker, eller kan sättas framför en skärm. Men det blir ändå tusen avbrott och kronisk multitasking, fast då i en trång och stökig omgivning vilket tenderar att öka på mina stressnivåer ännu lite mer. Dessutom vill jag ju gärna att det ska se någorlunda hyfsat ut här hemma om jag ska bjuda hem någon, men någorlunda hyfsat är liksom ett helt ouppnåeligt mål här. För även om jag lyckas få tid att städa så har jag fyra små individer som i full fart stökar till samtidigt. Så hur mycket jag än städar så blir det aldrig ordning hos oss. Förutom stöket så avskräcker även ljudnivån i vårt hem mig från att bjuda hem någon. Mina barn är nämligen oförmögna att vara tysta och när de leker så hörs det. Ordentligt. Och när de bråkar hörs det ännu mer. De vänner som har vågat sig på att besöka oss har också sett helt slut ut efter att har vistats hos oss en stund.
Det enda som funkar är att hälsa på någon som också har barn, så att barnen leker med varandra. Då är det faktiskt möjligt att få umgås en stund med en annan vuxen. Det är guld värt!
För sociala relationer är viktiga. Ett basbehov faktiskt enligt många teorier inom psykologin. Forskning visar på att människor som har ett aktivt socialt liv lever längre och är lyckligare. Så det är kanske inte så konstigt att jag saknar det. För det blir verkligen inte mycket av det för mig nu.
Riktigt hur mycket jag saknar det, eller hur det påverkar mig att inte ha ett aktivt socialt liv, har jag inte tänkt på så mycket förrän under den senaste tiden. Kanske har jag varit för trött från graviditeter och småbarnsvård x 4, och för sargad från att ha gått igenom och brutit upp från en dålig relation, för att ens orka vara social. Jag tror att jag har haft ett behov av att dra mig undan ett tag och bara fokusera på barnen. Men det börjar gå över nu.
I söndags blev vi hembjudna till en vän. Hon har tre barn (varav ett som är jämngammalt med Matias och ett som är jämngammalt med trillingarna). Barnen lekte och hade jätteroligt och jag fick för en gångs skull umgås med en vuxen person en stund. Efter det mådde jag så himla bra!
På vägen hem insåg jag hur mycket jag faktiskt saknar vuxet sällskap. För även om jag älskar att vara tillsammans med mina barn (det gör jag faktiskt!) så blir behovstillfredställen rätt enkelriktad i vår relation, precis som den ska vara i en föräldra-barnrelation. Alltså, jag kämpar på så gott jag kan för att möta deras behov samtidigt som de, även om de faktiskt tillfredsställer många av mina behov (t.ex. behovet av närhet, behovet av tillhörighet och behovet av att ha en mening med livet), är rätt dåliga på att möta mina behov. De är till exempel rätt dåliga (och olämpliga) lyssnare.
Vi människor har ett behov av att bli sedda och hörda. Vi behöver också få lyssna på och ta del av andras erfarenheter, för i relation till andra definierar vi oss själva. Hur mycket social kontakt vi behöver ha med andra människor varierar såklart mellan olika personer, och mellan olika tidpunkter i livet, men helt utan kan vi inte vara. Då mår vi dåligt.
Barn till föräldrar (ofta ensamstående) som lever ett socialt isolerat liv far ibland illa. Jag tänker att det kanske kan bero på att det finns en risk för att gränsen mellan förälder/vuxen och barn suddas ut om föräldern inte får sina behov av att bli sedd och hörd tillgodosedd av andra vuxna. Barnen blir den vuxnes sociala kontakt.
En av fördelarna med att vara ensamstående förälder är att relationen med barnen ofta blir väldigt nära och stark. När en är tillsammans med sina barn i stort sett all ledig tid, och gör allt tillsammans med dem, så utvecklas ofta en väldigt tight relation. Det är såklart positivt. Men det finns också en risk med det. För om föräldern inte har någon vuxen att dela oro och frustration med, eller få bekräftelse av, så kan det bli så att frustrationen istället går ut över barnen. Eller att barnen får höra saker som istället borde ha ventilerats till en vuxen. Det är lätt hänt, särskilt eftersom stress och trötthet har en förmåga att koppla bort just de delar av hjärnan som hanterar ens självkontroll. Det har hänt mig, allt för många gånger.
Så det är dags för mig att skärpa till mig och se till att lägga lite krut på den sociala biten av livet (som för tillfället är mindre än en ärta). För även om det är besvärligt att upprätthålla sociala relationer när en är ensam med fyra små barn, så är det inte bara där skon klämmer. Mycket beror på att jag helt enkelt inte har orkat göra den ansträngning som krävs. Dagarna går, månaderna också, och faktiskt även år, utan att jag hör av mig till mina vänner. Dessutom finns det ju en massa spännande personer därute som skulle kunna bli nya vänner (kanske med barn som barnen kan leka med). Så nog skulle det gå om jag bara försökte.
Annars får jag göra som Tom Hanks rollfigur i filmen Cast away gör, skaffa mig en kokosnöt att prata med.
