mammablackfisk.blogg.se

Jag tillhörde tidigare de som är helt övertygade om att könsskillnader, förutom det rent uppenbara, mest handlar om sociala konstruktioner. Jag var säker på att det i själva verket inte finns några större skillnader mellan män och kvinnor och att det istället handlar om att vi från tidig ålder får lära oss att bete oss på olika sätt beroende på vilket kön vi tillhör. 

 

Själv passade jag inte in i någon könstereotyp alls när jag var liten och jag trodde därför att det var något fel på mig.  Jag var varken "flickig" eller "pojkig". Jag var inte särskilt intresserad av hårspännen eller prinsesskläder men jag var heller inte tävlingsinriktad, fysisk, bråkig eller sportintresserad. Det är jag inte nu heller, men jag är ändå rätt könsstereotyp numera eftersom jag väldigt mycket hellre ägnar mig åt att ta hand om mina barn än åt att till exempel mecka med bilen (jag kan inte ens öppna motorhuven på bilen utan att först läsa i instruktionsboken).  

 

Sen jag fick barn är jag inte så säker längre på att könsskillnader bara är socialt skapade. Jag tror visserligen fortfarande att mycket av våra beteenden är inlärda och att en stor del av våra föreställningar om vad som är "kvinnligt" respektive "manligt" är påhittat. Men hur mycket som är inlärt och hur mycket som faktiskt beror på biologiska faktorer (hormoner) har jag svårt att avgöra. Kanske inbillar jag mig för att jag är inlärd att tänka så, men jag tycker att min lilla flicka, även om hon i det mesta fungerar rätt likt sina bröder och även om bröderna sinsemellan också fungerar rätt olika, har kvaliteter som hennes bröder inte alls har utvecklat lika långt.

 

Imorse låg jag kvar i sängen och drog mig en stund medan jag lyssnade på barnen medan de lekte. De lekte rödluvan som skulle gå och hälsa på sin sjuka mormor. Camila packade ner bullar och saft medan brorsan som hon lekte med packade ner monstertruckar. Nog känns det som om Camila har lite mer koll på vad en sjuk mormor kan tänkas vilja ha? Eller tänker jag könstereotypt nu? Kanske är monstertruckar precis vad en sjuk mormor behöver för att piggas upp lite?

 

Denna veckas viktigaste händelse liknar förra veckans. Fast förra veckan var mer historiskt viktig förstås, för då tappade Matias sin allra första tand. Det är stort! Denna veckade tappade han sin andra tand. Och denna gång gick han bet på att få någon ekonomisk kompensation för tanden från tandfén för tanden ifråga försvann ner i magen tillsammans med lunchen som han åt. Det hela hände i skolan medan de hade fem tysta minuter (hur sjutton lyckas de med det när de har så många barn där?? Jag lyckas inte med det fast jag bara har fyra barn här!) så han sa inget om det till någon. Efter två väldigt äckliga försök att leta efter tanden i samband med toalettbesök har han gett upp hoppet om att få spara denna tand heller. Den första han tappade lyckades ju hans lillebror (en av dem, inga namn nämnda) spola ned i handfatet. Sicken otur han har!