Barnfri helg - första någonsin (sen jag blev mamma)
Jag har haft en barnfri helg! Två hela nätter med ostörd sömn och gott om plats i sängen (vanligtvis ligger jag inklämd som en sardin mellan minst två, rätt ofta tre, och ibland fyra, barn)!
Sen Matias föddes för lite mer än sex år sen har det varit ont om ostörd sömn i mitt liv. Nästan helt obefintligt faktiskt. Och fram till denna helg har jag bara haft två barnfria nätter under dessa sex år och den ena räknas knappt eftersom jag var gravid med trillingarna och magen och alla hormoner (plus längtan efter Matias som då var en liten plutt och oron över att vara borta från honom för första gången) höll mig vaken största delen av natten. Och eftersom tre av barnen låg och sparkade som små popcorn i min mage kan jag inte riktigt betrakta den natten som barnfri. Den andra barnfria natten, fram tills nu, inträffade i början av sommaren (2017 alltså) när alla barnen sov över på sin förskola (barnens förra förskola hade som tradition att alla barn som fyllt tre fick övernatta där efter den årliga grillfesten).
Nu har barnen fått kontaktfamiljer. De ska vara hos dem en helg i månaden så att jag ska få en chans till lite återhämtning. Det känns både bra och dåligt. Jag är lättad, för sen dess att stödet som vi fick tidigare, då min systerdotter var anställd av kommunen för att jobba tio timmar i veckan med att hjälpa till med barnen, avslutades i augusti så har jag i stort sett inte haft någon paus alls. Jag är antingen på jobbet (där jag ju förväntas jobba och leverera, inte vila) eller med barnen. Allt jag gör måste göras tillsammans med barnen, vilket i princip innebär att jag bara gör sånt som måste göras. Sånt som jag skulle vilja göra finns det inte tid eller utrymme till (en går liksom inte gärna och tränar, fikar, på utställning, träffar vänner, etcetera, med tre fyraåringar och en sexåring i släptåg) och utrymmet för vila är begränsat till några få timmar på natten (som ju ofta avbryts flera gånger). Så mitt behov av återhämtning är enormt. Och jag är konstant trött och sliten, något som ofta går ut över barnen i form av dåligt tålamod, tjurigt humör och kort stubin. Så nog är det tur att jag nu ska få lite hjälp. Men samtidigt, jag oroar mig för hur det ska påverka dem att vara "bortlämnade" en helg i månaden. Tänk om de tror att jag inte vill vara med dem? Och tänk om det händer dem något och så är jag inte där!! Det är jobbigt att släppa kontrollen. Och så får jag tampas med den där eländiga tacksamhetsskulden som jag alltid känner när någon ställer upp och hjälper mig, som gör att jag tycker att det är så jobbigt att ta emot hjälp.
I helgen var det alltså dags för barnen att, efter en inskolningstid, för första gången vara hos sina kontaktfamiljer allihop samtidigt (det är tre familjer, småpojkarna var för sig och Camila och Matias som delar kontaktfamilj) en hel helg. Jag gick hela veckan och bävade för att någon skulle bli sjuk så att min barnfria helg inte skulle förverkligas, men de höll sig friska. Så på fredagen efter jobbet åkte jag hem till en tom lägenhet, utan att först behöva hämta barn på förskolan. Då passade jag såklart på att glömma mitt betalkort på konsum nära jobbet när jag handlade min lunch, och inte upptäcka detta förrän jag kommit nästan hem och skulle handla middag på vägen. På sätt och vis var det väl bra att jag gjorde det just denna fredag (det har faktiskt aldrig hänt tidigare) när jag lugnt kunde sätta mig på pendeltåget igen och åka tillbaka in till stan för att hämta kortet, men irriterande att min lugna fredagsmyskväll utan barn (dvs med vuxen TV!) kortades ned av onödigt extra pendlande.
Väl hemma så kändes det jättekonstigt. Så tomt! Jag saknade barnen så mycket att det nästan gjorde ont. Så frustrerande att när jag äntligen får en kväll för mig själv så kan jag inte njuta av den! På lördagen hade jag dock vant mig lite och det var så skönt att få vakna i lugn och ro efter att ha sovit ostört på natten. Och lyxigt att få äta frukost utan att hela tiden serva andra! Säg det inte det till barnen, för vi har en regel som säger att mat måste ätas vid matbordet, men jag åt frukost i soffan framför morgon TV.
Egentligen borde jag kanske ha använt min helg till att göra något av det där som jag vill men annars inte kan, som att träffa någon vän (om jag har några kvar?). Men jag hade ett så stort behov av att få vara för mig själv och bara ta det lugnt att jag i stort sett inte gjorde något vettigt på hela helgen. Jag läste, tittade på TV, lyssnade på musik och var ute och promenerade. Det enda jag fick gjort var att jag äntligen lyckades få Gabriels bilbarnstol bortmonterad ur bilen (han är för stor för att kunna sitta bakåtvänd längre och får nu flytta till den framåtvända stol som Matias suttit i fram till nu), Matias nya bältestol insatt (alltså, vilken skillnad, det tog bara en minut att sätta in den, till skillnad från den typ halvtimme som det tog att montera ut Gabriels bilbarnstol), och Theo och Camilas bilbarnstolar justerade. Det var på tiden, det har snart gått två månader sen Matias fick bältesstolen (han fick den på sin födelsedag).
Ostörd sömn, tystnad, inga avbrott, att få göra det jag känner för, och knappt någon tid alls ägnad till hushållsarbete (med bara mig hemma var det ingen där som stökade till och den disk eller tvätt som jag orsakar är liksom bara en bråkdel av det som barnen åstadkommer)! Underbart! Men ännu mer underbart var det ändå när de kom hem igen på söndagseftermiddagen. Mina högljudda, stökiga, vilda, små minimonster!
Så här vackert var det när jag var ute på söndagspromenad, utan barnen.
