mammablackfisk.blogg.se

Nu var det väldigt länge sen jag skrev något på bloggen. Jag har haft lite dåligt med skrivinspiration senaste tiden. En ond cirkel med barn som är lite småförkylda och sover dåligt på nätterna, som leder till att både barnen och mamman blir trötta och griniga, vilket i sin tur leder till en massa gnäll, bråk och konflikter, så att både mamman och barnen blir ännu tröttare och griniga, har gjort att jag inte haft lust med någonting. Men nu har vi sportlov! Sportlov = sovmorgon. Visserligen vaknar barnen ändå vid sjutiden så sovmorgonen ger bara en timmes mer sömn än vanligt. Men det gör jättestor skillnad. Och så behöver vi inte stressa iväg på morgonen. Det betyder i vårt hem att frukosten tar cirka två timmar. Men det gör ju inget, för vi har inte bråttom! Så skönt! Och på kvällen kan jag softa istället för att förbereda inför morgondagen. Sportlov är toppen!

 

För den som läst förra inlägget och undrar hur det gick för Camila, om hon fick gå på kalas eller inte, så kan jag berätta att jag tog risken och lät henne gå på kalaset. Jag fick flera kommentarer på det inlägget som avrådde mig från det och jag hade inte gjort det om jag inte hade varit i stort sett säker på att smittorisken var över. Och jag hade inte gjort det om något av barnen på kalaset, eller deras syskon, varit extra känsliga för smitta. Men Camila var helt över magsjukan (det vet jag eftersom hennes avföring var helt normal). Så där var risken över. Med noggrann handtvätt precis innan vi gick hemifrån minimerades också risken för att vi skulle ta med oss någon smitta hemifrån. Men att låta Theo gå på kalaset var ett lite större risktagande. Han skulle ju kunna ha varit smittad. De fyrtioåtta timmarna som enligt 1177 är inkubationstiden hade inte riktigt passerat (de passerade under pågående kalas) och jag vet dessutom (av erfarenhet) att de inte är helt pålitliga och att det ibland kan vara för tidigt att ta ut segern efter 48 timmar. Men jag höll ett noga öga på Theo efter minsta tecken på begynnande illamående. Magsjuka smittar ju inte förrän det har kommit något sjukt ur kroppen och så länge inte det händer så går ju kompisarna på kalaset säkra, så det gällde ju att undvika att något skulle bryta ut under kalaset.  Som tur var blev Theo aldrig sjuk. Gabriel valde att följa med sin pappa och storebror på bio istället för att gå på kalas, så jag slapp fundera på om det fanns risk för att han skulle kunna vara smittad och att det skulle bryta ut just under de två timmar som kalaset varade (fast det var ju ett visst risktagande att låta syskonen gå på bio förstås, men till mitt försvar så hann de 48 timmarna precis passera innan filmen började). Men Gabriel blev heller aldrig sjuk. Inget av syskonen blev sjuk så denna gång var nog inte magsjukan som Camila hade så smittsam. Och den gick fort över. Det är sånt som gör en ensamstående fyrabarnsmamma lycklig!

 

Detta med smittorisk är så svårt att avgöra tycker jag. En del saker finns det ju konkreta regler för, som 48 timmarsregeln vid magsjuka och att barn som har feber hålls hemma, så då är det inga problem (förutom om det dyker upp ett kalas som ett av ens barn sååå gärna vill gå på).  Men i alla andra lägen, då det inte finns en regel att luta sig på, hur avgör man då? För ska en vara helt säker på att inte sprida smitta så ska en ju helst stanna hemma vid minsta tecken på virus, till exempel om det kliar i halsen. Men det går ju inte. Det skulle inte uppskattas av ens arbetsgivare och skulle dessutom slå hårt mot ens ekonomi. Hur snorig får ens barn vara innan det bör sättas i karantän?

 

Föräldrar är dock, i allmänhet (det finns alltid undantag), rätt duktiga på att vabba när barnen är smittosamma tycker jag. Men vuxna (särskilt de som inte har små barn) är däremot jättedåliga på att stanna hemma när de är sjuka. Jag blir tokig på alla vuxna som hostar och snörvlar som om de bedrev kemisk krigsföring på pendeltåget, eller som går omkring och glatt delar med sig av sitt virus på jobbet. Men de kritiseras sällan. Snarare ses de som tappra. Vad beror det på?

 

Apropå kalas så har Camila faktiskt hunnit gå på två kalas sen dess att jag uppdaterade bloggen sist. För i lördags vi på barnkalas igen. Denna gång med alla fyra barnen.