mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Supernanny

Livet i v�r familj, föräldraskap Barnuppfostran, Ensamstående, Föräldraskap, Mamma, Supernanny, TV, TV3, fyrabarnsmamma Permalink2
Igår tittade jag på TV3:s Supernanny. Jag tittar inte på TV så ofta (på grund av tidsbrist, inte för att jag inte gillar TV), men detta program följer jag slaviskt. Temat för programmet är föräldraskap och hur en kan tackla de svårigheter som föräldraskapet innebär. Just föräldraskap, och alla de svårigheter som det innebär, är ju liksom min huvudsyssla nu för tiden. Med fyra små att ta hand om själv törstar jag verkligen efter tips och råd om hur en kan göra det hela lite enklare.
 
Och enkelt verkar det, när en ser programmet. Jag behöver bara vara tydlig i kommunikationen, positiv och uppmuntrande, och konsekvent med reglerna, så kommer barnen att bli fogliga små änglar. Så varför infinner sig inte den där fogligheten här?
 
Konsekvent är jag nog för det mesta. Jag har liksom inte tid för förhandlingar, så sagt ord gäller. Men mina barn ger ändå inte upp. De tjatar, bråkar och skriker för att få sin vilja igenom, trots att de sällan får det. Deras viljestyrka skulle kunna få den mest envisa åsna att bli grön av avund. Åtminstone trillingarna. Matias har istället utvecklat andra strategier. Som att han har konstruerat ett osynligt filter som tycks kunna filtrera bort min röst ur hans ljudflöde. 
 
Kommunikationen, å andra sidan, behöver jag definitivt arbeta med. Jag har ett hum om hur jag borde prata med barnen och bland lyckas jag riktigt bra. Andra dagar går det åt pipan. Och vissa dagar till och med så illa att jag efteråt oroar mig för att barnen ska upprepa de ord de har hört mig uttala på förskolan/skolan (jag har sagt till dem att svordomar är som kaffe, bara vuxna får använda dem).   
 
Hittills tycker jag att den svenska supernannyn, Anna-Karin Wyndhamn, har gjort bra ifrån sig. Till skillnad från de hemska engelska nannyprogrammen som var så populära för ett tiotal år sen, som förespråkade time out och skammande av barn för att få pli på dem (säkert effektivt som sjutton, men till vilket pris?), så tycker jag att den svenska supernannyn har en sympatisk och klok inställning till barnuppfostran (jag gillar inte ordet "fostran" men jag kommer inte på något bättre och det passar bra i detta sammanhang). Även om det gör lite ont i mig så gillar jag hennes grundinställning, som utgår från att det är föräldrarna som behöver ändra sitt beteende för att det ska bli ordning på barnen, inte barnen. Det minskar inte direkt känslan av otillräcklighet och skuld som jag bär på att veta att det är mitt eget fel när barnen trilskas. Att skylla på trotsålder, starka viljor och eventiella personlighetsdrag hos barnen är ju betydligt mindre smärtsamt.
 
Men avsnittet igår, där en liten 3,5 åring kämpade för att inte behöva sova själv, fick det att knipa lite i mitt hjärta. Jag förstår föräldrarna. Att inte få sova ordentligt, någonsin, är otroligt tärande (är det något jag verkligen vet så är det detta). Och att ha ett litet barn som snurrar runt som en elvisp, eller som ligger som en braskaminsvarm tung klump och förhindrar alla eventuella rörelser du själv skulle behöva göra, i sängen när man ska sova är verkligen inte idealt för nattsömnen. Men jag förstår barnet också, så väl. Såklart vill hon inte sova själv. Vem vill det (förutom jag då!)? De flesta vuxna sover ju inte själva utan med sin partner.  
 
Jag tycker att de familjer som vågar visa upp sina problem offentligt på detta vis är otroligt modiga. Men jag undrar också hur barnen påverkas av att de och deras familjer visas upp i TV rutan? Det är ju inte deras bästa stunder vi tittare får se. Vad säger kompisarna?
 
Jag skulle aldrig kunna utsätta mig själv eller barnen för det. Tyvärr. För lite professionell hjälp hade varit toppen. Och så får ju familjerna som varit med en present i slutet av programmet. En familj fick t.ex. ett års matinköp från Mathem (tror jag, om jag minns rätt). En sån present skulle vi verkligen behöva!
 
Anna-Karin Wyndhamn är sympatisk och klok svensk supernanny på TV 3.  Foto: TV3 /Fredrik Etoall
 
#1 - - Agneta:

Jag har inte sett den svenska versionen av programmet, men jag såg flera avsnitt av den engelska för många år sedan. Dessa program gav mig bara ångest och ont i magen. Det enda jag lärde mig då, var hur jag inte ville göra med mina barn. Jag kanske ska kika på det som går på tv 3 nu då?
Våra barn har alltid fått sova med oss föräldrar, så länge de har behövt och velat själv. Men vi var ju två och en vuxen kunde välja en annan säng för att få sova ostört.

Svar: Nja, jag skulle nog bara rekommendera programmet till de som själva kämpar för att få föräldraskapet och familjelivet att funka, och som är i behov av lite tips och vägledning. Jag är lite kluven till den sortens program som visar upp enskilda familjer, eller individers, svårigheter offentligt. Visst är det bra med program som visar upp en ärlig bild av livet, som många kan känna igen sig i, men samtidigt tycker jag att det känns lite osmakligt när TV kanaler profiterar på människors problem. Fast supernannyn behandlar i alla fall personerna i programmet på ett respektfullt sätt, till skillnad från t.ex. Lyxfällan där personerna som deltar blir utskällda och skammade av programledarna.
Mamma bläckfisk

#2 - - Maya:

Fy bara jag hör ordet supernanny får jag rysningar...
Nä sova själv behöver man inte som liten men att gå och lägga sig, ligga still och somna och sedan sova hela natten är ju något som 3-4 åringar borde klara av med rätt vägledning. Samla stjärnor, kulor eller annat bara göra något nytt för att bryta mönster. Första tiden prata med barnet om att på natten sover vi så man orkar busa på dagen. Sedan ta det steg för steg börja med fasta kvällsrutiner med samma sak varje kväll. Och fixar man rutinen, går och lägger sig och ligger still själv i sin säng och somna själv - belöning!!
Sedan när kan kört så någon vecka fortsätter man förklara, när du vaknar på natten så är jag här så somna om liksom hjälp barnet förstå att man behöver inte skrika på uppmärksamhet mitt i natten, ni är ju dessutom i samma rum. När man klarat sova eller kanske vakna men ändå inte störa utan själv somna om UTAN att man som vuxen kommer rusande till barnet för minsta pip då blir det belöning!! Å när man klarat någon vecka med sova själv ja då blir det fest å stor belöning.
Vår son VÄGRADE att sova fram till han var ca 4 år det var ett konstant nattkaos och hela familjen höll på att gå under. Räddad av underbar arbetskamrat som en dag sa ifrån på skarpen, du måste sova! Jag förklarade problemet för henne hon svarade bryskt -förklara för barnet att du är i rummet bredvid och måste också få sova hur mycket han än skriker/busar hjälper det inte, det blir bara värre då du hela tiden springer in vid minsta pip han gör, då får han ju uppmärksamhet!! Okej lätt för dig att säga tänkte jag men envis som jag är talade maken och jag ihop oss. Lillasyster å make flydde till farmor över helgen jag tog madrass och la mig på golvet hos sonen, förklarade att nu MÅSTE vi sova (kvällsrutinen satt redan, men han stannade aldrig i sängen efter vi sa god natt å så detta liv på nätterna...)
Första natten var hemsk jag hörde han å jag tackade samtidigt Gud att vi bor i hus men låg helt still å spelade död, efter lång stund gav han sig och jag kunde inte fatta att han somnade om själv! Natt två var han vaken men mer kollade att jag var där. Natt tre (mot måndag) alla hemma och jag förklarade att nu sover jag i min säng på andra sidan väggen, hörde att han vaknade men jag gick inte upp och han somnade om. Så höll vi på veckan ut och så en morgon vaknar jag av att han står bredvid sängen -jag är hungrig. Herregud jag hade fått sova min första hela natt. Visst kom bakslag menhan började lära sig somna om själv.
Å herregud så långt detta blev men ha förtröstan å jobba med ungarna och kliv inte upp. Å förklara redan på kvällen -på natten är man tyst o sover! Dom är små men smarta vet dom att belöning väntar fixar dom det!

Svar: Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Jag uppskattar det verkligen! Det låter som det var tufft men värt det. Mitt problem är att de väcker varandra, så jag har alltid bråttom att få den som vaknar att bli tyst för att inte de andra ska vakna. Och att vi bor så trångt (jag kan inte separera dem så att de inte ska väcka varandra). Och så bor vi i lägenhet förstås och jag oroar mig alltid för att grannarna ska bli störda av barnen. Men jag kämpar på. Snart ska jag nog få sova (hoppet är det sista som överger en sägs det)! Kanske vinner jag en storvinst snart så att jag kan köpa ett stort hus (jag inser hur osannolikt det är).
Mamma bläckfisk

Till top