mammablackfisk.blogg.se

Här bloggar jag om livet som ensamstående mamma till fyra små barn, trillingarna Gabriel, Theo och Camila och deras storebror Matias. Livet hos oss är trångt, kaotiskt, slitigt och högljutt och men också fullt av kärlek, glädje och humor. Att få vardagen att gå ihop och samtidigt (försöka) se till att fyra små barn får en trygg barndom är minst sagt en utmaning när det bara finns 24 timmar om dygnet, två händer, en hjärna och en inkomst. Här bloggar jag om vardagen mitt i småbarnskaoset, om svårigheterna jag tampas med som ensamstående fyrabarnsmamma och om hur jag gör för att få det att funka (eller inte funka) . Välkommen till min blogg!

Höstlovets första dag - på barnakuten

Livet i v�r familj, ensamstående, sjuka barn 1177, Barnakut, Blod, Ensamstående, Höstlov, Kräk, Mamma, Sjukhus, fyrabarnsmamma Permalink1
Känsliga läsare varnas! Symptom på magsjuka nämns frekvent i inlägget.
 
Höstlovet första dag blev inte riktigt som jag hade tänkt. Tanken var att vi skulle ha umgåtts tillsammans hela dagen,  jag och barnen. Kanske lite lekplatslek på dagen och sen lite spel (brädspel alltså, inte dataspel) under kvällen. Så blev det inte.
 
Istället väckte Camila mig strax före sex imorse och berättade att hon behövde kräkas. Några sekunder senare satte det igång! Hon kräktes så många gånger så jag tappade räkningen. Stackars lilla unge!  
 
Efter att det pågått i ungefär en timme upptäckte jag bloddroppar i kräket. Jag blev jätteorolig och ringde 1177 som sa att jag skulle åka in med henne till akuten. När jag frågade hur bråttom det var och försökte förklara min situation fick jag bara till svar att hennes bedömning var att vi borde åka in. När jag då sa att jag inte ifrågasätter hennes bedömning utan bara behöver veta om det är bråttom eller inte eftersom jag måste få med mig fyra barn som fortfarande inte har gått upp från sängen vilket kan ta lite tid suckade sjuksköterskan i luren och upprepade att hennes bedömning var att vi behövde åka in. Trodde hon att jag försökte komma undan från att behöva åka in till akuten med mitt sjuka barn? Att jag var för bekväm (lat) för att göra den ansträngningen? 
 
Att vara själv med alla fyra barnen på en akutmottagning är inte direkt någon drömsituation. Jag tror inte ens att det skulle vara möjligt. De klarar ju liksom inte av att sitta still och vänta själva i ett väntrum i flera timmar eller ens i flera minuter. Att lämna över ett sjukt barn till sjukhuspersonalen för att sen sätta sig i väntrummet med de andra barnen känns inte heller som ett bra alternativ.
 
Så jag ringde barnens pappa som sa att han skulle komma direkt. Men han bor i en annan kommun och det tar honom mer än en timme att ta sig hem till oss. Så hur skulle jag göra? Valet stod mellan att åka in med alla barnen i släptåg eller invänta deras pappas ankomst för att sen åka till akuten med bara Camila. Det slutade med att jag gjorde båda. Barnen lastades in i bilen och vi åkte och tankade bilen (så klart uppstår akuta lägen just när bränslemätaren indikerar tom tank) och därefter hämtade vi upp barnens pappa vid stationen och sparade på så vis in den tid det skulle ha tagit för honom att ta sig från stationen och hem till oss.
 
Medan jag gjorde i ordning barnen fortsatte Camila att kräkas och det fortsatte att vara bloddroppar i kräket. Men hon var ändå förhållandevis pigg och alert. Det var tur, för att få alla barnen påklädda och färdiga för utgång tog en stund även om allihop faktiskt för en gångs skull gjorde det jag bad dem om och klädde på sig utan protester. Att alla blev bajsnödiga just då kunde de ju inte hjälpa. Men det är fascinerande (eller snarare j-ligt irriterande) att det alltid blir så när vi har bråttom.
 
 
Sista spyan kom i bilen på väg till sjukhuset. Sen var det över och när vi kom till barnakuten var Camila hur pigg som helst. Såklart. För så brukar mina barn nämligen göra. Det vill säga, bli friska så fort vi kommer till en vårdanläggning så att jag framstår som en neurotisk hönsmamma som stjäl värdefull vårdtid från barn som är sjuka på riktigt.
 
Pojkarna fick åka hem med sin pappa medan jag och Camila stannade på barnakuten hela dagen lång. De hittade som tur var inget allvarligt fel på henne. Proverna visade att hon har en infektion och vi fick besked om att bloddropparna med största sannolikhet berodde på att ett blodkärl brustit på grund av ansträngningen som hennes lilla kropp utsätts för i samband med kräkningarna. Ungefär som näsblod, fast någonstans i magen eller på vägen dit. Inget farligt alltså. Puh!!!
 
I detta sjukhusrum har Camila och jag spenderat mååånga timmar idag. Det var inte så roligt men jag var så stolt över min lilla tjej som väntade så tålmodigt och som gjorde, och stod ut med, allt som sjukhuspersonalen bad henne om utan att klaga. Plåstrena på fingrarna avslöjar hur mycket hon blivit stucken. Det var svårt att få ut tillräckligt med blod så de klämde och klämde och stack och stack. Stackars Camila!
#1 - - Agneta:

Jaha....ja, nu är jag väl smittad? Jag brukar nämligen bli smittad av magsjuka bara av att höra talas om det! :O
Nädå, mig går det ingen nöd på - värre var det för din dotter. Hoppas att det stannar med att hon blev sjuk, så att inte hela höstlovet ska fortsätta på samma tema..:/

Svar: Haha, ja magsjuka har en tendens att vara väldigt smittsamt. Blä! Än så länge har ingen av de andra insjuknat, peppar peppar. Men då är förstås jag sjuk istället. Inget allvarligt dock, bara en dunderförkylning.
Mamma bläckfisk

Till top