mammablackfisk.blogg.se

Jag har blivit antagen till ett stressrehabiliteringsprogram! Det pågår i 24 veckor och inkluderar bland annat KBT- terapi, stresshantering och avslappning. Jag känner mig jättepeppad. Jag har inte mått så bra den senaste tiden, eller snarare, de senaste åren. Eller, egentligen kan jag inte komma ihåg när jag mådde helt bra sist, om jag någonsin har gjort det? På senaste tiden har det dock blivit värre, de senaste årens kroniska sömnbrist och börjar ta ut sin rätt. Framför allt är det min kognitiva kapacitet som det gått ordentligt utför med den senaste tiden. Min hjärna fungerar inte alls som den borde. Jag har inget minne alls (känns det som) och tappar tråden i det jag håller på med många gånger varje dag. Det är jätteläskigt.  Nu hoppas jag på att behandlingen ska ge mig verktyg för att tackla stressen bättre och den knuff i ryggen som jag behöver för att komma igång och använda verktygen.

 

Det är lätt att dra slutsatsen att det är situationen som jag befinner mig i, som ensamstående mamma till fyra små barn, som är orsaken till att jag har en massa stressrelaterade hälsoproblem. Och visst, situationen bidrar massor. Jag får ju alldeles för lite sömn, ingen tid för återhämtning, aldrig tänka klart en tanke utan att bli avbruten, aldrig ha tyst omkring mig, hantera en massa konflikter varje dag, ständigt hitta lösningar på logistiska problem, och så vidare. Jag måste dessutom handskas med all den oro som föräldrar i allmänhet tampas med alldeles själv och på det tillkommer den oro som är kopplad till det faktum att jag är själv med barnen, det vill säga oron för att inte räcka till, för att inte orka, för att inte hinna, för att pengarna inte ska räcka, för att inte kunna ge mina barn de förutsättningar som de flesta barn från kärnfamiljer får, för att de ska utsättas för fördomar (barn till ensamstående mammor växer liksom upp med en stämpel i pannan som det står "framtida värsting" på), och så vidare. Så absolut, att vara ensamstående med fyra barn innebär en väldig massa stress.

 

Men mina stressrelaterade hälsoproblem kan inte bara skyllas på situationen. Stressen har funnit där länge och grundar sig i saker som ligger långt bak i tiden. Den fanns där redan när jag var barn. Och även om jag aldrig har varit så tidspressad som jag är nu, så har det funnits perioder i mitt liv då den psykiska stressen varit mycket värre än den är nu.  Faktum är att jag, bortsett från lite 

utmattningsrelaterad psykisk labilitet (kanske inte så lite), känner mig lyckligare än någonsin. Jag älskar mina barn och är så glad att jag har dem!