mammablackfisk.blogg.se

På senaste tiden har jag så himla mycket oflyt. Det händer hela tiden saker som gör livet lite svårare. Mest handlar det om småsaker som egentligen inte har någon betydelse, men som ställer till det just då i mitt redan till gränsen pressade liv. För när det inte finns några marginaler varken tidsmässigt eller ekonomiskt blir även små motgångar reellt kännbara, särskilt när de inträffar ofta.

 

För det mesta handlar det, som sagt, om småsaker som är irriterande men som inte får värre konsekvenser än att jag blir försenad med det jag ska göra eller får dra åt svångremmen för våra utgifter under en tid (som när tvättmaskinen gick sönder). Fast en del av det oflyt jag har haft den senaste tiden är av lite mer påtaglig karaktär, även om det fortfarande handlar om saker som ur ett globalt perspektiv är småsaker. Som att en tand gick sönder, vilket resulterat både i en väldig massa tandläkarbesök  (tar tid, kräver logistik och är dessutom obehagligt)  och en skuld som kommer att ta två år att betala av. Eller en omorganisering på jobbet där den ständigt vabbande småbarnsmamman (jag) fick byta tjänst till en som jag inte vill ha men är tvungen att acceptera eftersom jag har fyra barn att försörja. Och går man längre tillbaka i tiden skulle en dålig relation och en skilsmässa kunna läggas till listan. Men även dessa motgångar går att leva med. Jämfört med krig, svält och dödliga sjukdomar, så är de motgångar som drabbar mig lindriga. Allt kan alltid vara värre, och jag har mycket som jag är glad och tacksam för. Men ändå, det räcker nu! Jag behöver en paus! Alla dessa motgångar, små och lite större, gör mig så trött och sliten. Det är liksom alltid nått som måste ordnas, eller något att oroa sig för. Kan jag inte bara få ha lite flyt ett tag?!

 

Igår hade jag riktigt oflyt. Fast av småsakssorten som inte leder till några konsekvenser mer än att jag inte fick gjort det jag hade planerat (och därför måste göra det någon annan dag). Men ändå, så irriterande! Jag hade fullt upp på förmiddagen och inget gick riktigt som jag hade tänkt, vilket ledde till att jag inte hann äta lunch innan jag skulle till min stressrehabilitering på eftermiddagen (så knäppt att komma råstressad till en stressklinik). Mellan ett och tre på eftermiddagen deltog jag i min stresshanteringsgruppsession, hungrig men utan missöden. Efter det skulle jag åka till IKEA för att titta på våningssäng till barnen, var det tänkt. Som det är nu (jag delar säng med två av barnen) får jag alldeles för lite sömn och en våningssäng tänker jag mig ska lösa problemet och leda till att jag, åtminstone någon gång ibland, får sova utan att bli halvt mosad (och utan att ha någons fötter i ansiktet). Jag har tänkt det länge, men har inte hunnit komma iväg till IKEA. Men igår fanns det äntligen en lucka i mitt tidschema. Min systerdotter skulle hämta barnen på förskolan och jag skulle ta en snabb vända till Ikea efter stresskursen. Men det gick inget vidare med mina planer! Jag lyckades nämligen byta till fel buss, och innan jag förstod det (var i områden som jag inte känner till så bra) hann jag åka jättelångt. Resan från stresskliniken till IKEA, som skulle ta ca 35 minuter, tog nästan två timmar! Till saken hör att jag fortfarande inte hade ätit någon mat. För när stresshanteringsgruppsessionen var avklarad var jag visserligen jättehungrig, men eftersom Ikeas restaurang är prisvänligare än de andra matställen som jag hade tillgång till, bestämde jag mig för att vänta med att äta tills jag kom dit.

 

När jag äntligen kom fram till IKEA gick jag direkt till restaurangen och köpte mat (kycklingfilé). Jag hann precis bära min bricka till ett bord och hämta min dricka när larmet gick och högtalarna baserade ut en allvarlig röst som sa åt mig (och alla andra butiksbesökare) att omedelbart lämna byggnaden på grund av ett tekniskt fel. Suck! Vi fick stå länge utanför och vänta medan de löste det problem, vad det nu var för något, som var anledning till evakueringen. När vi väl fick komma in igen hann jag precis till restaurangen och få ett tillgodokvitto innan jag fick springa för att inte missa bussen som jag behövde ta för att komma hem i tid för att lösa av min systerdotter klockan sju på kvällen. Så hela eftermiddagen gick åt, men inget blev uträttat. Jag hann inte titta på våningssäng och fick varken lunch eller middag (okej, jag överdriver, jag åt middag efter att barnen nattats så jag fick visst middag, men sent).