Tredje vabdagen - nu är min psykiska hälsa i farozonen
Efter tre dagars vabbande med alla fyra barnen hemma håller jag på att bli galen. Fem personer, varav fyra rätt så oregerliga barn, i en liten lägenhet, dagar i streck, är ingen höjdare för min psykiska hälsa.
Första dagen gick bra. Då var dessutom ett av barnen (Camila) så sjuk att hon mest låg i sängen hela dagen, så det var i praktiken bara tre barn som röjde runt och förde liv den dagen. Jag var på gott humör och höll mig sysselsatt med att tvätta, städa lite och umgås med barnen.
Dag nummer två, dvs igår, gick skapligt. Då var Camila mycket bättre. Istället var det Gabriel som var sjuk, men inte kräksjuk utan snorig, hostig och småfebrig. Framåt kvällen började jag dock känna mig deppig och uttråkad. Jag är liksom inte skapt för att vara inne flera dagar i streck. Att det finns massor av saker som behöver göras här hemma gör inte saken bättre, för 90% av det som behöver göras är sånt som jag tycker är tråkigt (tvätta, städa, sortera kläder, vika kläder). Och frustrerande eftersom jag aldrig når fram till något bestående resultat hur mycket jag än tvättar, städar, viker kläder, etcera. Det stökas ju till och smutsas ner i snabbare takt än jag hinner få undan, särskilt när alla fyra barnen är hemma.
Dag nummer tre, idag alltså, har varit en riktig pestdag. Barnen har bokstavligen talat klättrat på väggarna. De har härjat och sprungit runt som virvelvindar, fört så mycket oväsen att jag på allvar oroar mig för att vi ska få bestående hörselskador (och grannarna också), och bråkat och kivats med varandra och med mig var och varannan sekund. Puh! Att jag själv, efter tre dagars husarrest, börjar närma mig gränsen mellan lite deppig och kliniskt sjuk, gör inte saken bättre. Måtte de vara friska imorgon!!
Enda äventyret utanför dörren under dessa tre dagar har varit en tripp till soprummet med en förskräckande stor mängd soppåsar. En av svårigheterna med att vara själv med fyra små barn är nämligen att det är rätt besvärligt att gå ut med soporna. Vårt soprum ligger runt hörnet på vårt hus, och det är en bit att gå för att komma dit. Att klä på fyra barn alla ytterkläderna bara för att gå ut med soporna är måttligt kul. Och att ta omvägen förbi soprummet på morgonen när vi är försenade till förskola och jobb, med barn som går i snigeltakt, är inte heller någon höjdare. Så det brukar samlas ett litet berg av soppåsar i vår hall med jämna mellanrum. Klart omysigt!
High five! Soporna är nästan framme vid soprummet.