mammablackfisk.blogg.se

Varning: Känsliga läsare mår nog bäst av att hoppa över detta inlägg.

 

Alltså, vilken pärs! När ska det vara över?? 

 

Natten mellan fredag och lördag blev jag väckt av Gabriel som skrek förtvivlat en lång stund. Han sa att han hade ont och pekade på munnen. Kanske var det örat som värkte? Eller så mådde han illa, för han hade kräksjuka på gång. Fast det visste jag inte då. Däremot märkte jag att jag själv mådde illa. Såklart fattade jag vad det berodde på.  Camila hade ju haft kräksjuka i början av veckan och nu var jag smittad.

 

På morgonen mådde jag riktigt illa och det dröjde inte länge förrän jag fick feber och började kräkas. Eftersom jag mådde tjyvens låg jag kvar i sängen och drog mig en ganska lång stund. Jag förklarade för mina till synes förstående barn att deras mamma var sjuk och behövde vila, bad Matias ta fram kex, och sa att de får leka själva en stund så kommer jag snart. De lekte fint, trodde jag, så jag låg i lugn och ro och drog mig. Priset för det fick jag betala med en timmes dammsugning före frukost. Men någon frukost fick jag ändå inte i mig så det gjorde kanske inget. När jag kom upp låg det nämligen frigolit i småpluttar över hela lägenheten. Matias hade fått för sig att han skulle bygga upp den nya skohyllebänken som vi införskaffat på fredagen och hade öppnat kartongen. Hylldelarna var förpackade i frigolit, som nu hamnade i händerna på tre stycken treåringar och en femåring. Den var tydligen rolig att pilla sönder och sprida ut överallt, så det var inte konstigt att de var så tysta och lekte så fint medan jag vilade. De hade ju fullt upp med att ställa till med världens frigolitkatastrof i vårt hem. Jag fick panik en stund och trodde att någon av dem kanske hade stoppat frigolit i munnen (har hört att det kan vara farligt), men vi tycks alla ha överlevt. Det tog över en timme att städa bort allt. Jag är inte så snabb när jag har feberfrossa.  

 

Resten av dagen var dock barnen små änglar och det var tur det för jag mådde riktigt dåligt. Så dåligt att det kändes som en ansträngning att sitta still i soffan. Jag ville helst ligga och sova i sängen. Men det går ju inte när en har fyra barn som mest hela tiden behöver något. Men Matias hjälpte mig så gott han kunde. Han dukade till exempel fram frukost till sig och sina syskon helt själv. Vår räddning blev att en vän ställde en påse med sånt som en måste ha när en är magsjuk (cola, päron, kex, proviva) och bullar till barnen utanför vår dörr (tack världens bästa C!!).  

 

Under lördagen blev även Camila sjuk igen. Hon kräktes i måndags kväll och tisdag förmiddag, men var friskförklarad och lämnades på förskolan på fredagen. Nu hade hon ont i magen och diarré och gjorde mig sällskap i sjuksängen under dagen.

 

Igår (söndag) mådde jag som tur är bättre. Febern var borta och jag kände mig bara lite trött och svag. Då blev Gabriel sjuk istället. Stackars liten! Hans förkylning från förra veckan har inte ens hunnit gå över helt ännu och så får han kräksjuka! Han låg som en liten ynklig feberboll i soffan (som han lyckades kräkas ned några gånger)hela dagen.  Dagens höjdpunkt inträffade när alla barnen stod klara för nattning och Gabriel kräktes ned soffan, köket, sig själv och mig. Istället för att natta barn fick jag skrubba rent och duscha både Gabriel och mig själv medan de andra tre blev övertrötta och rusade omkring som vilda tjurkalvar runt omkring oss. Hur sjutton ska en lyckas hindra smittan från att sprida sig i ett sånt läge? Det var kräks överallt. Och barn överallt.  

 

Så idag blev det till att vabba igen. Först var det tänkt att Matias och Theo skulle få gå till förskolan. Men Matias hostade en del under natten och var hostig och snorig imorse, så för att inte riskera att få ett samtal från förskolan om att ett barn (eller två) blivit sjukt under dagen fick alla stanna hemma idag igen, för säkerhets skull.  Det var fel beslut. Både Matias och Theo har varit hur pigga som helst. Men uttråkade och tjuriga. Gabriel är fortfarande dålig (nu har kräksjukan gått över i diarré) och har varit jättegnällig hela dagen (förståeligt, men likväl tålamodsprövande). Camila är bättre men fortfarande trött och hängig. Själv mår jag illa igen och håller dessutom på att bli galen från att ha varit inne så många dagar. Så ni kan ju tänka er, en femåring som klättrar på väggarna, tre griniga treåringar, och en halvt galen mamma, allihop instängda i samma lilla lägenhet. Treåringar går ju liksom inte att hålla nöjda i vanliga fall ens (inte mina i alla fall). Idag har det varit helt omöjligt. Allt är fel. Här följer ett (av hundra känns det som) exempel:

 

Barnet vill ha strumpor. Jag hämtar strumpor. Det är fel strumpor. Jag hämtar ett par andra strumpor. Då vill barnet inte ha strumpor. Jag tar bort strumporna. Barnet gallskriker för hen vill ha strumpor. Jag tar fram strumporna igen. Nu accepteras strumporna, men jag får inte sätta på dem. Barnet kan själv. Men strumpan korvar sig och barnet blir ursinnigt. Gallskrik. Jag försöker hjälpa barnet. Barnet slår mig. Jag går därifrån. Barnet gallskriker på mamma. Jag går tillbaka och får äntligen sätta på barnet strumporna. Lugn råder i typ en halv minut innan nästa barn får ett utbrott.

 

För att överleva tuffa dagar så tvingar jag mig att alltid försöka hitta något positivt med den situation vi befinner oss i och för det mesta brukar det trots allt gå att hitta något som har varit bra. Men idag får jag verkligen kämpa för att hitta något positivt. Det enda jag kan komma på är att en får dricka Coca Cola utan jättedåligt samvete när en har magsjuka. Det är ju galet onyttigt och dessutom ett mäktigt företag vars moraliska kompass kan ifrågasättas flera gånger om (undrar du vad jag syftar på så kan du läsa mer om det här). Men så gott! Så eventuella kommentarer om att det är en myt att Coca Cola hjälper mot magsjuka undanbedes, för skulle det vara så vill jag inte veta! 

 

Tusen tack fina C för all hjälp och för att Matias fick komma ut och leka en stund under eftermiddagen idag, det behövde han!