Matias första vecka på fritids
Nu är det bara en dag kvar tills Matias första fritidsvecka har avklarats. Det har varit nytt och spännande för oss båda. För jag gick aldrig på fritids när jag var liten. Det fanns inte ens på den skola där jag gick. Istället gick jag hem till vårt stora hus och kände mig ensam och uttråkad.
Så annorlunda min barndom var från den som mina barn får! Inte bara på grund av fritids (eller förskolan, jag gick inte i någon sån heller), nästan inget i mina barns liv är likadant som för mig (bortsett från att jag allt som oftast beter mig precis som min mamma gjorde trots att jag lovade mig själv att inte göra det).
Matias har nog inte riktigt bestämt sig ännu för om han gillar fritids eller inte. Men jag tror ändå att han tycker att det är mestadels roligt. Fast helst skulle han nog vilja vara där tillsammans med mig. Alltid. Han våndas lite för att behöva vara där själv. Imorgon hoppas jag dock på att han ska gå med på att vara där själv, utan mig. Det är dags, tycker jag. De andra föräldrarna har redan droppat av, en efter en, och av den rätt stora grupp föräldrar som var med i måndags var vi idag bara två föräldrar kvar. Om det beror på att vi har de mammigaste (eller pappigaste, i det andra barnets fall) barnen vet jag inte. De andra barnen kommer nämligen, de flesta, från förskolor där de är flera som börjar i samma skola. Det känns nog mycket tryggare i allt det nya om en har kompisar som en känner sen tidigare med sig. Matias har ju gått på en liten förskola med bara fyra stycken skolstartsklara barn detta år, som allihop börjar på olika skolor. Så han känner ingen. Dessutom byter han miljö från en förskola med sexton barn till en skola med 600 elever. Inte konstigt att han känner sig lite skärrad.
Min älskade,"stora", unge som har börjat på fritids denna vecka (fotot är från sommarlovet).