mammablackfisk.blogg.se

Efter flera sömnlösa nätter i streck, med förkylda barn som turas om med att vakna febermosiga och snörvliga, och ett barn som har lagt sig till med den dåliga vanan att vakna pigg som en mört klockan fyra på morgonen, kan jag konstatera att zombies faktiskt finns på riktigt. Jag är nämligen en.

 

Det där med att komma tillbaka till arbetet utvilad efter en långhelg gäller inte för mig. Mina barn har nämligen en enastående förmåga att bli sjuka just på långhelgerna. Och när de är sjuka så sover de dåligt (värre än vanligt alltså) och eftersom de turas om med att vara vakna under natten så blir det i stort sett ingen sömn alls för mig. Från vilken ålder slutar barn att väcka (behöva) sin förälder när de har svårt att sova på natten? Tonåren?

 

När barnen är sjuka hamnar vårt liv i pausläge. Livet pågår som vanligt utanför vår dörr men inne hos oss står det stilla. Eller, helt stilla står det ju inte, tvätthögen fortsätter att växa obönhörligt och stöket ökar faktiskt i snabbare takt än vanligt (vi är ju hemma hela tiden). Så egentligen hamnar vi i någon sorts rewind i slowmotion situation (för de som inte upplevt kassettbandstiden; rewind = <<) , dvs, saker och ting går bakåt och jag hamnar ännu mer efter med allt. I mitt zombieliknande tillstånd försöker jag att i alla fall få fram mat till barnen (som de inte äter eftersom de är så förkylda), plocka undan, sätta på en diskmaskin, fylla en tvättmaskin, plocka undan lite leksaker, ta fram mat igen, plocka undan, tömma diskmaskinen, hänga tvätten, plocka fram kvällsfika, och så vidare. Men det går sakta och jag kommer liksom inte framåt. Jag plockar lite, men det stökas till mer än jag orkar och hinner plocka. Jag tvättar lite, men det smutsas ner mer än jag orkar och hinner tvätta. Så efter några dagars sjukdomsisolering ser vårt hem ännu värre ut än vanligt och med tanke på vilken katastrofzon det vanligen är så innebär värre än vanligt att det blir så stökigt att det är snudd på outhärdligt att vara där.

 

Såna stunder gör jag bäst i att undvika bloggvärlden så gott jag kan. För bloggvärlden är helt översvämmad av inredningsbloggar, känns det som. Det vimlar tydligen av människor som lever i vackra, estetiska, hem i perfekt symmetri mellan färg och form, som har en massa tid och pengar att ägna åt att arrangera nya perfekta inredningsmästerverk i sina klanderfritt välstädade boningar. Visst unnar jag dessa människor att få bo i trivsamma hem, men ändå får detta stora intresse (hets?) och fokus på inredning mig att känna mig så misslyckad. Budskapet är klart som korvspad; Vackert hem = lyckad människa.

 

Så det var bra att jag i går kväll, när jag låg och smygsurfade på mobilen medan barnen höll på att somna  (bara för att vakna igen en stund senare), hamnade på Carola Wetterholms blogg och hennes underbara inredningsinlägg (du hittar det här). Kanske är det inte så att alla andra har perfekta hem och kanske finns det ingen korrelation mellan perfekt hem och lyckad människa? Faktum är att det finns massor av härliga, beundransvärda, personer som bor i kaotiska hem och en hel del urtrista personer som lever i vackra, klanderfria, hem (och vice versa också förstås, för det finns ju ingen korrelation).