mammablackfisk.blogg.se

Jag tror att alla som är, eller någon gång har varit, småbarnsföräldrar, vet precis vad jag syftar på med "gnällröst".  Det verkar som om alla barn, mer eller mindre, har faser då de liksom knappt kan prata utan att det sker med en nasal, utdragen, klagande, gäll, gnällröst. Mina barn tycks just nu vara i en sån fas allihop. Fast Camila är nog värst drabbad. Hon har blivit så invand på gnällrösten att hon tycks ha glömt bort att hennes röst faktiskt har ett annat, mer positivt, läge.

 

Så det är gnälligt värre hos oss. Hela tiden (känns det som). Och så är det ju med barn. Ibland är de gnälliga. Egentligen är det väl inget att gnälla över. Det blir ju inte bättre för att jag också gnäller. Men jag kan inte låta bli. Min toleransnivå för gnäll är nämligen väldigt mycket lägre än den skulle behöva vara. Jag har i stort sett inget tålamod alls med gnäll, trots att jag faktiskt är rätt bra på att gnälla själv (det märks i detta inlägg).

 

Min strategi just nu är att svara mina gnälliga barn att jag inte kan höra vad de säger när de pratar med gnällig röst.  Det är dessutom helt sant, för det är ofta svårt att höra vad de är de vill när de pratar så där gnälligt. Sen ber jag dem att upprepa det som de sa, fast med vanlig röst. Strategin funkar faktiskt rätt bra för att få stopp på gnället, även om det inte tar lång tid förrän gnällrösten kopplas på igen (det handlar ofta om sekunder).

 

Men jag undrar, det är väl inte så att jag med min gnällstoppsstrategi gör något som kan påverka barnen negativt? Inte så att jag går omkring och oroar mig för det direkt, men tanken har faktiskt slagit mig. För tänk om det är likadant med gnäll som med kladdande, det vill säga att barn behöver få ägna sig åt det även om det är jobbigt för föräldrarna, eftersom det främjar deras utveckling och att neka barnet att få kladda lite ibland kan göra barnet hämmat? Eller som med klängighet, som ju bäst botas genom att ge barnet all den närhet det begär även om det kan vara jobbigt för föräldrarna, eftersom klängigheten grundar sig i ett behov som behöver tillfredsställas och otillfredsställda behov kan skapa otrygga barn? Kanske borde jag egentligen låta barnens gnällrösten (x 4) härja fritt i vårt hem?  

 

Alltså, vad är det egentligen som ligger bakom den där gnällrösten, som ju faktiskt de flesta barn verkar drabbas av? Handlar det om något särskilt behov som inte blir tillfredsställt? Eller är det något särskilt utvecklingsmoment som yttrar sig på detta gnälliga sätt? Någon som vet?