Förundran
Trots att det har gått över två år sen trillingarna föddes och över fyra år sen M kom till världen och jag liksom borde ha vant mig vid tanken nu, så drabbas jag ofta av en känsla av förundran. Tänk att dessa perfekta små minimänniskor är mina barn!! Jag är deras mamma! Det är ju helt otroligt! Kan det verkligen vara sant?
Om någon hade sagt till mig att jag skulle få fyra barn, och att tre av dem skulle vara trillingar, hade jag nog skrattat och tänkt att det ju är en helt galen tanke. Jag tycker faktiskt fortfarande att det är en helt galen tanke. Chansen att bli gravid med trillingar är ungefär en på 8000 graviditeter (alltså inte typ en på miljonen som jag trodde, men ändå, ovanligt är det) och det lyckades jag kamma hem. Helt ovetande dessutom, utan att planera för det, utan att göra något särskilt (utöver det som krävdes för att bli gravid över huvud taget). Bara så där, poff! Surprise!! Bingo!!!!
Morgonmys i soffan.