En vanlig och annorlunda helg
Ännu en helg har passerat i barnens och mitt liv. Denna blev både som vanligt och annorlunda. Som vanligt i den bemärkelsen att den spenderades tillsammans med barnen och vi gjorde inte så mycket (att ge sig ut på äventyr med fyra barn, varav tre tvååringar, är rätt bökigt så helgerna spenderas oftast hemma).
I lördags var det bara jag och trillingarna största delen av dagen. M fick följa med en förskolekompis på teater och sen hem till henne och leka. Han hade jätteroligt (tack C, E och A!). På så vis hade jag möjlighet att ägna mig åt bara trillingarna. Vi lekte och hade jättemysigt.
Igår var barnens morfar på besök. Barnen tycker att morfar är bland det bästa som finns i hela världen, så ett morfarbesök är alltid en hit. Barnen hade kul och M var jättenöjd för morfar tog honom till hans gympapass (Knatteskutt) så han fick han sin morfar alldeles för sig själv en stund. En bra dag.
Hejdå morfar (M blåser upp en flytväst samtidigt som han vinkar hejdå till sin morfar och G bär omkring på en stor sångbok)!
Men något var annorlunda denna helg. Barnens pappa, som fortfarande bor hos oss trots att vi har varit skilda i över ett år nu pga att han inte får tag i någon bostad, var inte hemma. Han reste i lördags förmiddag och kommer att vara borta i nästan en månad.
Plötsligt inser jag hur mycket det påverkar mig, och stämningen hemma, att vara tvungen att fortsätta bo ihop med en person som en inte vill vara med. Denna helg har jag känt mig glad och haft bättre tålamod med barnen än på länge (trots sömnbrist och PMS). Och morgonbestyren imorse skedde helt utan irritation. Alltså, vi hade lika bråttom som vanligt men jag blev inte stressad och irriterad. Allt flöt på och vi kom iväg till förskolan utan ett enda bråk. Underbart!
Samtidigt är det lite läskigt. Nu är jag verkligen helt själv med barnen. På riktigt. Att deras pappa finns i närheten är ju ändå en trygghet ifall något händer. Till exempel om något av barnen blir sjukt och jag behöver åka iväg till barnakuten med någon av dem. Då har deras pappa kunnat hoppa in för att ta hand om de övriga barnen. Hur gör jag om det händer nu? Och småsaker som att gå ner och öppna porten för någon som kommer på besök (vår porttelefon är rätt egensinnig) eller att gå ut med soporna, blir plötsligt mycket mer komplicerade. Att vara själv med fyra små är att befinna sig i en rätt osäker och utsatt situation.
Än så länge har barnen inte reagerat på att deras pappa är borta. Det har ju bara gått några dagar och de är vana vid att han kommer och går lite som han vill, så de tycker nog inte att det är särskilt konstigt. Hur det blir om ett tag får vi se. För M har jag förklarat att hans pappa är bortrest och kommer tillbaka om några veckor och han verkade inte tycka att det var något konstigt med det. Jag har förklarat det för trillingarna också, men kan de förstå?