mammablackfisk.blogg.se

Jag kan lugnt konstatera att idag inte har varit en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag går omkring och har lite feber och lite småont i lungan. Tempen ligger runt 38 grader. Så visst, det är ingen katastrof. Men det är tillräckligt för att känna sig rätt under isen. Framför allt är jag trött och matt och tycker allmänt synd om mig själv. Förra vintern blev det fyra lunginflammationer på raken innan jag till slut blev frisk. Det skedde efter att jag till slut blev sjukskriven i två veckor då jag i stort sett sov hela dagarna.  Men bubblan i lungan blev kvar förstås, bara det att den inte har ställt till problem igen förrän nu. Nu oroar jag mig såklart för att det ska bli likadant denna gång. 38 graders feber är ju liksom inget att sjukskriva sig för. Särskilt inte när inkomsten ska räcka för att försörja sex personer (jag får dessutom inget underhållstöd utan är istället skyldig att försörja barnens pappa så länge han bor här, och så länge han inte har någon inkomst får han ingen bostad, helt galet!). Samtidigt är det tillräckligt tufft att få livet att gå ihop med jobb och fyra små att ta hand om när man är frisk. Att göra det samtidigt som man är sjuk blir för mycket. Det var väl därför det blev så långdaget förra vintern. Det vill jag inte vara med om igen. Jag står liksom och vacklar på gränsen till utmattning ändå, utan att samtidigt behöva tampas med feber och värk också.

 

Imorgon blir jag nog ändå tvungen att ta den där förhatliga karensdagen och gå och röntga lungan. Att sjukskriva sig efter att ha vabbat i två veckor känns dock inget kul alls. Smällen kommer precis lagom i december då alla barnen fyller år och det är jul. Då kommer jag att vara fattig som en kyrkråtta. Snacka om dålig tajming! Dessutom längtar jag faktiskt efter att få gå och jobba. Jag behöver se och höra vuxna människor!

 

Självklart skulle den här dagen, som från början inte var på topp, bli den absolut jobbigaste dagen med barnen sen trillingarna föddes (ok, kräksjukan kanske var lite värre). En av trillingarna har antingen ont någonstans eller går igenom någon slags kris. Jag tror på det senare för hur jag än klämmer på hen så lyckas jag inte hitta någonstans där det gör ont. Stackars liten har skrikit konstant hela dagen, med några små pauser, i ren och pur ilska verkar det som. Det har varit säkert femtio ursinniga raseriutbrott som alla varar i minst en timme (ok, jag inser att det inte går ihop med dygnets timmar så det måste vara en överdrift, men så känns det). Minsta lilla sak som går hen emot är orsak till ett vulkanutbrott. Det har varit så illa att jag oroat mig för att grannarna ska tro att det förekommer barnmisshandel här (det gör det inte!!!!). Jag är helt ställd. Jag vet inte hur jag ska hjälpa. Det är oerhört frustrerande. Jag får lite smått panik och börjar fundera över eventuella diagnoser eller anknytningsproblem.

 

Det där med anknytningsproblemen är en ständig källa till oro. De som får trillingar när de redan har en liten att ta hand om och dessutom är i stort sett själva med att ta hand om barnen ska nog inte läsa Cecilia Moens bok om anknytning; Trygga barn & trygga föräldrar - De första 2-3 åren (till alla andra kan den rekommenderas, några saker tyckte jag var lite överdrivna eller snarare omöjliga att leva upp till om man har fler än ett barn men det mesta som hon skriver är klokt och bra)! Hon skriver bland annat om hur kriser som beror på bristande anknytning kan yttra sig. Jag vet ju att jag inte har kunnat ge trillingarna den närhet och uppmärksamhet som de behövde när de var pyttesmå (och kan det fortfarande inte) hur mycket jag än försökte. M satt som ett plåster på mig sitt första år och han har en trygg anknytning, det känns. Men med trillingarna blev det mer som löpande band omvårdnad. Jag tröstade mig med att de hade varandra men jag tror inte att det var tillräckligt.  Kan det vara därför min lille plutt krisar? Vad tror ni? Och har ni något tips på hur jag kan göra för att hjälpa hen? Helst skulle jag vilja sitta och hålla hen i timmar och i dagar, men det går ju inte. De andra barnen måste också tas om hand.

 

 

Dagens bästa: Att jag ändå, trots allt, har lyckats vara en skapligt bra mamma idag. Ok, det blev kanske lite mer TV än vad som är nyttigt för barnen, men ändå, hulken har lyst med sin frånvaro (nåväl, det är inte riktigt hulken jag förvandlas till, han är ju god och vill rädda världen, utan snarare galna argmamman). Men lite frustrationstårar har visserligen fällts tillsammans med min ilskna lilla trilling.  

 

Dagens sämsta: Se allt ovan förutom det om dagens bästa.

 

Recensioner av Cecilia Moens bok Trygga barn & trygga föräldrar finns bland annat på följande bloggar:

 

Den finns att köpa här.