Prostest mot "man"- ordet och lovsång till hösten.
Jag har fått en del kommentarer på att jag skriver "en" istället för "man" när jag refererar till ett icke- könsdefinierat subjekt, det vill säga till människor i allmänhet. Fast i mitt förra inlägg, från i tisdags, använde jag faktiskt "man" igen. Jag resignerade. Tyckte plötsligt själv att det lät för konstigt med "en". Och det låter ju lite konstigt, eftersom vi inte är vana vid det. Enligt grammatiken är det ordet "man" som ska användas när en refererar till ett odefinierat (könsmässigt) subjekt. "En" används som personligt pronomen i objektform. Ingen reagerar när ordet "man" används för att representera människor i allmänhet. Det låter helt rätt, eftersom vi är vana vid att det ska låta så. Men jag är en sån där tjurig person som reagerar på just såna saker. Jag är nämligen trött på att vår värld är så galet mansdominerad och jag är trött på att det alltid är mannen som är norm. Jag är trött på att kvaliteter som förknippas med manlighet hyllas till skyarna medan kvaliteter som betraktas som kvinnliga används som skällsord. Jag är trött på att uttryck som till exempel "du kör som en kärring" eller "du slåss som en tjej (varför ska en slåss över huvud taget?)" inte ses som komplimanger. Det borde de. Därför vill jag inte använda ordet "man". Det representerar inte mig. Jag är inte någon man. Jag vill ersätta det med ett neutralt ord som representerar människor i allmänhet och som struntar i vilket kön du har. För när det kommer till kritan är könet bara relevant i ett fåtal sammanhang. I alla andra sammanhang är kopplingen till kön socialt konstruerad, det vill säga, påhittad.
Nog om det för denna gång (protester mot begränsande och orättvisa könsrelaterade normer kommer nog att dyka upp på denna blogg med jämna mellanrum, för jag stör mig så vansinnigt mycket på det!).
Jag kan avslöja en sanning om mig (förutom den ovan om att jag är en tjurig person)! Jag älskar när årstiderna skiftar! Just nu älskar jag hösten! Den är helt underbar! Vacker, rosa-orange-röd, krispigt frusen! Kan det bli bättre!
Underbara höst!
Egentligen är det förändringen jag älskar. För jag älskar varje årstid när den kommer. Men jag hinner bli trött på den innan den tar slut (det gäller särskilt vintern!). Då längtar jag efter nästa årstid och blir alldeles lycklig när den kommer. Det bästa med årstiderna är att de bjuder på förändring i lagom, trygg dos. För riktiga förändringar är stressande och lite läskiga, även när de är positiva. Men årstiderna återkommer i samma form varje år. Så förändringen är inte ny, den är repetitiv och trygg. Upplevd gång på gång blir den som inlemmad i kropp och själ, inprogrammerad i våra sinnen. Lukter, smaker, färger och förnimmelser som återkommer varje år. Som väcker minnen, nostalgi, och en längtan efter det som varit och det som ska komma. Just nu älskar jag hösten!
Krispigt frusen höstmark.