Hej jobb och otillräcklighet - och heja Rickard Söderberg!
Med blandade känslor kom jag idag tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma i nästan tre veckor. Två veckor VAB och sen sjuk själv. Det var roligt att vara på jobbet igen. Att få njuta en stund av tystnaden som råder på ett kontor och sitta i lugn och ro framför datorn utan att bli avbruten av barn en endaste gång.
Hej hej jobbet!
Fast i vanliga fall brukar det vara full rulle på mitt arbete. Då är det varken särskilt tyst eller så att en får arbeta särskilt långa stunder i streck utan att bli avbruten (fast av vuxna då förstås, det finns inga barn på jobbet). Men det är ändå mycket lugnare än hemma i småbarnkaoset. Men idag var det både höstlov och halvdag så många av mina kollegor var lediga och de som var på plats satt och pysslade med sitt. Jag njöt av tystnaden och lugnet.
Att komma tillbaka till jobbet efter att ha varit borta i flera veckor var roligt men också stressande. Jobbhögen har växt och börjar lite smått likna Eiffeltornet, det som skulle har varit klart för några veckor sedan ligger fortfarande och väntar på att färdigställas, och inboxen i mailen är översvämmad. Jag är otillräcklig både på arbetet och hemma. Som småbarnsförälder klarar jag inte av att leverera på jobbet i samma utsträckning som förut. Arbetstiden som blir över mellan förskolelämningar och hämtningar, VAB, tandläkar/BVC/läkarbesök, etcetera, räcker inte till. Med fyra småbarn blir det omöjligt. Till det tillkommer den ständiga tröttheten som också påverkar kapaciteten att prestera och leverera. En blir inte särskilt smart eller snabbtänkt av extrem sömnbrist. Egentligen är det ett under att småbarnsföräldrar klarar av att arbeta alls. Åtminstone i de fall då de är ensamstående med fyra små barn.
På väg till jobbet imorse läste jag Rickard Söderbergs kolumn i Metro. (publicerat 29/10). Så genialt bra skrivet! Jag citerar; "Att sätta eld på ett hus där ett barn ligger ensamt i en säng och längtar efter en förälder är kvintessensen av totalt mörker. Det vittnar också om en intelligens i nivå med min mögliga kompostpåse." . Jag för min del tror att den mögliga kompostpåsen nog har lite högre intelligens än de som bränner ner asylboenden. Du har rätt Rickard, ord är ofantligt viktiga! Med ord konstrueras det onda och det goda . Med ord agiterar och mobiliserar de som vill sprida hat och de som vill sprida kärlek (heja dem!). Till och med våra tankar är formulerade i ord.
Rickard Söderberg sprider kärlek och bekämpar hat med ord.
För en liten stund sen läste jag Rickard Söderbergs kolumn igen. Denna gång i nätupplagan av Metro. Den följdes då av 17 kommentarer. När jag läste dem blev jag rädd. Jag hade tänkt att själv skriva en kommentar om att jag uppskattade kolumnen, med en länk till min blogg och det jag just nu håller på att skriva. Men efter att ha läst igenom kommentarsfältet lät jag bli, av rädsla. Jag vill inte att någon av dessa otäcka nättroll ska hitta till min blogg. För efter att ha läst igenom kommentarerna som följde på Rickard Söderbergs kolumn "Rasistiska ord och anlagda bränder börjar med ord" kände jag plötsligt ett starkt behov av att skydda mina barn.