Skattsamlande barn och dåliga pappor
Imorse hade jag sällskap på vägen till jobbet av en annan mamma vars barn går på samma förskola som mina. Naturligt nog samtalade vi om barn och föräldraskap. Det var inget konstigt med det. Det som kopplar ihop oss och som gör att vi känner varandra så pass bra att vi kan sitta och småprata under resan till våra respektive arbeten är ju just barnen. Att vi har barn som går på samma förskola, som är i ungefär samma ålder. Så det var fritt fram att prata om barnen. Härligt! Jag älskar att prata om mina barn och livet som vi lever tillsammans och jag älskar att höra om andra barn. Med andra ord är jag en sån där insnöad mamma som inte har något annat än mina barn i huvudet. Jag blev sån precis exakt i det ögonblick som M föddes. Då blev plötsligt allt annat oviktigt. Då fanns bara han.
Nu har det gått snart fyra år sen dess och det finns numera tre barn till att prata om. Fast för det mesta lyckas jag nog behärska mig någorlunda och jag pratar nog inte mer om mina barn är vad som är uthärdligt för folk att lyssna på (hoppas jag). Och jag tycker inte längre att allt annat är oviktigt. Bara mindre viktigt. För viktigast är alltid barnen. Inget kan tävla med dom om det. Men ibland glömmer jag bort det. Ibland tror jag att annat är viktigare. Som till exempel städning, att komma i tid, vad andra ska tycka och tänka, etcetera. Då blir jag stressad och snäser åt mina barn. Sen tar jag mitt förnuft till fånga igen.
Jag tycker inte om att ha det stökigt omkring mig, att komma för sent, att inte hinna hålla mig snygg eller i form, att vara tvungen att tacka nej till inbjudningar, och så vidare. Men jag är övertygad om att jag, efter att denna kaotiska småbarnstid är över, inte kommer att ångra att jag inte ägnade mer tid åt städning. Lika övertygad som jag är om att jag kommer att ångra mig om jag inte spenderar tid med barnen, så mycket jag kan, medan jag har möjligheten. Med det menar jag att verkligen vara med dom. Att vara mentalt närvarande, att se dom och höra dom. Att bara befinna sig på samma plats som barnen, samtidigt som en är någon annanstans i tankarna, räknas inte. Det är inte att vara med barnen.
På väg till arbetet imorse pratade jag och min förskolemammavän om de sten/kott/pinnsamlingar som våra barn drar hem (just nu är kastanjer poppis). Deras små (ibland stora) skatter som de värderar så högt och som en absolut inte får slänga. I vår hall ligger en gedigen samling pinnar, stenar och kottar i en brokig hög. I mina jackfickor skramlar kastanjer, ekollon och löv omkring. I smyg kastar jag bort allt som jag lyckas smussla undan. Men det fylls ständigt på med nya juveler. Så skattsamlingen minskar aldrig mer än högst tillfälligt. Jag önskar att jag hade mer tid och plats för att pyssla med barnen. Då skulle skatterna kunna förvandlas till hantverk och konst. För visst blir det fint när natur, barn och kreativitet möts!