mammablackfisk.blogg.se

Det har inte hänt så mycket här på bloggen det senaste året. Det går lång tid mellan uppdateringarna. Men i livet utanför bloggen har det hänt desto mer. Kanske är det därför som jag har varit så tyst här på bloggen. Allt har gått så fort att jag inte har hunnit med att samla tankarna tillräckligt för att kunna skriva något vettigt.  

 

För lite mer än ett år sen så träffade jag en man. Alltså, jag träffade honom inte då, jag kände honom sen tidigare, men jag började träffa honom på ett annat sätt då. Ni fattar. En granne. Pappan till Matias kompis. 

 

Nu har vi köpt hus tillsammans och ska snart flytta ihop. Snart är det alltså slut på tiden som ensamstående fyrabarnsmamma. Istället ska jag bli mamman i en bonusfamilj med fem barn. Fyra från mitt håll och ett från hans. Det är slut på tiden som extremt trångbodd  med fem personer (en stor och fyra som växer i en rasande takt) inklämda i en trerummare i en Stockholmsförort. Jag kommer få längre att pendla till jobbet men vi får mer plats och vi får en trädgård att hänga i. 

 

Att flytta ihop är ju en vettig sak att göra. Vi får mer plats, jag får en vuxen att dela ansvaret för hem, barn och ekonomi med. Någon att dela hämtningar och lämningar i skolan med. En person att prata med. Jag slipper oron över vad som vad som skulle hända med barnen om jag blir sjuk eller råkar ut för något annat som gör att jag behöver hjälp med att ta hand om dem (att t.ex. bli sjuk i Covid 19 och kanske hamna på sjukhus vore ju inte jättelyckat när en är själv om att ta hand om en massa barn).  Jag får ett sexliv. Jag slipper bli gammal ensam. Jag kan jobba mer. Osv, osv.  Massor av fördelar alltså. 

 

Ändå har jag drabbats av panik nu. Så mycket att jag inte kan sova på natten. Eller, jag somnar på kvällen men sen vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om. Stress alltså. 

 

Huset är köpt och lägenheten är såld. Så tidpunkten för när det fortfarande var möjligt att ångra sig och dra sig ur har passerat. Bara att gilla läget alltså. Förmodligen blir det bra. Fördelarna överväger nackdelarna.Jag tycker ju väldigt mycket om honom.

 

Men vi tänker helt olika kring pengar och kring barnuppfostran (gillar inte ordet "uppfostran" men kommer inte på något annat sätt att skriva här utan att krångla till det). De två vanligaste konfliktskapande ämnena i en relation. Och vi är rätt olika som personer. Har olika intressen. Hjälp! 

 

Mina erfarenheter från tidigare relationer är inte så positiva. Om det beror på att jag valde fel partners, det var fel tidpunkt, att jag är svår att leva med, något annat, eller en kombination av allt detta, vet jag inte. Det jag vet är att jag hellre lever ensam än i en dålig relation. Jag har dessutom rätt höga krav. Jag vill ha en jämställd relation. Annars är jag faktiskt hellre själv. Och jag vill bli sedd, bekräftad, respekterad och älskad. Annars kan det kvitta. 

 

Att bilda en ny familj är ett stort beslut. Mina barn har redan blivit utsatta för en svår separation. Det har satt sina spår i dem. Jag kan inte utsätta dem för det igen. Så denna gång måste det fungera.  

 

Det är inte så att jag nu plötsligt inser hur olika vi är. Det visste jag ju när jag tog beslutet om att flytta ihop. Det är inte ett beslut som jag har tagit lättvindigt. Det är noga genomtänkt. Stött och blött under många sömnläsa nätter. Jag tänkte att vi kommer att hitta sätt att samarbeta trots våra olikheter och att det är bra att vi kompletterar varandra. Han är bra på sånt som jag är dålig på och vice versa. Jag tänkte att han har de kvaliteter som är allra viktigast. Att han är snäll och omtänksam och att jag älskar honom. Men tänk om det inte räcker? Hjälp!