En gul tygkanin och en stolt mamma
Alltså, tänk att en liten tygkanin kan ha så stor betydelse! Och nu pratar jag inte ens om barnens älsklingsgosedjur och den betydelse som de har för dem (Theos tygelefant vinner priset som mest älskade gosedjur hemma hos oss, han vägrar sova utan den och pratar ofta om hur mycket han älskar den) utan om en liten tygkanin som jag har fått. Jag fick den igår, av Matias. När jag hämtade honom på fritids räckte han stolt fram den och sa att han hade sytt ett gosedjur till mig. Jag blev så himla glad! Och stolt! Mammahjärtat fullkomligt svämmade över av kärlek, glädje och rördhet. Tänk att en liten tygkanin kan orsaka så mycket känslor! Fast då krävs det förstås att den är sydd av ens lilla unge. Och att det är första gången det händer, för om han nu får pippi på att sy gosedjur och stolt räcker fram nya såna till mig i en strid ström framöver så kommer jag nog inte att bli riktigt lika känslosam.
Så nu har även jag ett gosedjur i sängen. Det var nämligen tydligt att gosedjurets skapare förväntade sig att det ska sova hos mig på natten och att det fanns inte en chans för mig att komma undan från det kravet. En gul liten kanin. Så fin!
