mammablackfisk.blogg.se

Förra veckan var det skolfotografering på barnens skola. Matias fotades på torsdagen och trillingarna på fredagen. På fredagseftermiddagen kunde de som var intresserade komma med sina barn (till skolans idrottssal) för syskonfotografering. Toppen, tänkte jag. De foton som vi har fått från syskonfotograferingen på skola/förskola tidigare år har typ varit det enda foto varje år där alla barn kommit med i samma bild och sett riktigt fina ut. För att få med alla i samma foto är svårt och att få en bild där alla ser bra ut är i stort sett omöjligt. Det är bara professionella fotografer som har lyckats med det hittills. 

 

Så jag tog chansen. Jag shoppade kläder så att de alla skulle matcha varandra. Likadana blå byxor och ljusblåa skjortor till pojkarna och en blåblommig klänning till Camila. Till och med strumporna matchade. På natten mellan torsdag och fredag var jag uppe och förberedde, strök skjortor och såg till så att alla kläder, och en hårborste, var nerpackade. På fredagseftermiddagen skolkade jag från jobbet (kompenserade för det genom att jobba några timmar i söndags istället) och hämtade barnen tidigt för att ta dem till fotograferingen. När vi kom dit höll de fortfarande på med fotogreferingen av klasskort. Så barnen fick byta om i lugn och ro. När vi kom tillbaka till idrottssalen efter att ha varit och bytt om fick vi vänta ett tag medan andra familjer blev fotograferade och när det väl blev vår tur var fotografen märkbart stressad. Han började ge barnen instruktioner om hur de skulle ställa sig. Men ett av mina barn var inte alls med på fotografens linje. Hen ville sitta på den pall som fotografen ställt fram. Problemet var bara att fotografen ville att ett annat av barnen skulle sitta där. Det blev protest. Jag försökte vädja till barnet i fråga och drog till med mutor. Fotografen blev irriterad och precis när barnet började ge med sig snäste fotografen att vi fick gå åt sidan och låta en annan familj gå före. Vi skulle "prata ihop oss" sa han.  Nu var det min tur att bli irriterad. Jag hade ju precis lagt en massa möda på att försöka övertala ett trilskandes barn och var nästan på väg att lyckas. Nu skulle jag få börja om igen. Barnet som ställt till med problemet blev nu ännu mer arg och dessutom ledsen. Samtidigt började syskonen också att förlora tålamodet. 

 

När det blev vår tur igen gjorde fotografen ett nytt försök att få barnen att ställa sig som han ville. Jag frågade då om vi inte kunde låta det barn som så gärna ville sitta på pallen få göra det och sa att det var viktigare för mig att få ett bra foto än att vinna en maktkamp mot en femåring. Fotografen var jättestressad och sa att han nu bara hinner ta några få foton. Då tyckte barnen att det var läge för att börja göra fåniga miner och konstiga poser. Suck. Fotografen gjorde tre försök, sen hade han inte tid mer sa han. Inget av fotona blev bra. Så allt jobb med förberedelser, arbetande under helgen för att kompensera för frånvaron från jobbet på fredagseftermiddagen, stressen under själva fotograferingen och den dåliga stämning det hela skapade för oss, var helt i onödan.  Så det kändes lite surt idag när jag, på Matias parkourträning, träffade på mamman till de syskon (också trillingar) som fotades före oss. Hon berättade nämligen att fotografen hade kämpat länge för att få till en bra bild av dem. Han hade fått ta massor av foton innan det blev något som blev bra.  Jag tycker allt att det var rätt opproffsigt av honom att inte ge oss samma möjlighet. Och jag tycker verkligen att han behöver lära sig ett och annat om hur man handskas med barn. För hade han istället bemött det barn som trilskades på ett helt annat sätt, med ett leende och kanske skojat lite med barnen, förklarat varför han ville att de skulle sitta på ett visst sätt, eller låttit barnen vara med och bestämma lite mer, så hade jag kanske haft ett fint foto att skicka till barnens farmor till jul. Skitfotograf!